11.30
Larmtelefonen ringer och om tio minuter kommer ambulanserna in till akuten. Det har varit en stor seriekrock på E4:an och allt vi vet är att ungefär fem bilar är inblandade. Larmtelefonen står på expeditionen och det är vår hotline dit ambulanserna eller SOS ringer och förvarnar oss på akuten när något mer allvarligt är på väg in.
Narkospersonalen och läkarna strömmar ner och de två akutrummen förbereds.
Trafikolyckor, hjärtattacker, slaganfall, feber och frossa. Det är vi som ska fixa det. Magsjukor, snoriga näsor, nageltrång. Det ska vi fixa. Fylla, överdoser, uppskurna handleder. Vi fixar det. Uttorkade russin till gamlingar och svullna underben. Fixat. Och alla de som bara ledsnat, på livet, universum och allting. Vi ska fixa det. För det är det sjukvård handlar om. Att bota, lindra och ordna upp. För att folk ska kunna återgå till det gamla vanliga, eller börja något nytt eller börja om från början. Det är det Landstinget betalar oss för och som sjuksköterska på akutmottagningen är tanken att vi ska ta hand om dem alla. För det här är första anhalten. Eller sista. Det beror på.
Allt kan vi inte fixa.
Vi tar på oss plasthandskar och jag börjar göra i ordning kanyler och provrör och ett dropp, samtidigt står narkosen på sin sida och kontrollerar utrustningen. Var och en har sin bestämda plats och bestämda uppgift.
Sjukvård handlar om att tänka i flera steg. Att tänka framåt, att tänka olika scenarier. Allt kan hända.
Den där huvudvärken är aldrig en vanlig huvudvärk.
Tänk hjärnblödning.
Tänk stroke.
Tänk rullstol, förlamning och mat som sakta dreglar ut över kinden.
Så i akutrummen står vi nu och tänker trauma. Ben som är brutna, nackar som är knäckta, invärtes blödningar.
Den första ambulansen kränger in i garaget och strax därefter kommer de inbärandes på en bår, en person ligger fastspänd på en speciell ryggbräda och med huvudet fixerat med en halskrage, vi lyfter försiktigt över honom till britsen och börjar arbeta metodiskt efter ett givet schema. Narkosläkaren kontrollerar andningen, undersköterskorna börjar klippa upp kläderna, sjuksköterskan trycker in nålar i armvecken och kirurgen undersöker snabbt patienten från topp till tå. Det ska gå fort. Snart kommer ytterligare fyra ambulanser inrullande i garaget.
Det är fredag och det är lönehelg. Jag kommer att möta den ombytt i bomullskläder och med trötta ögon. Klockan är halv tolv på förmiddagen och kvällspasset har redan rivstartat. Idag är det även Brännbollsyran, den årliga studentfesten i Umeå. På väg upp till jobbet såg jag de första ölen knäckas upp i parkerna. Blir vemodig av att veta att deras fest innebär mer jobb för mig i kväll. Varenda student och yngling kommer att samlas i studentområdet och dricka sprit och spela brännboll och bränna möbler i Fysikgränd och dricka för mycket och ramla och slå sig och bli arga och hamna i slagsmål. Polisen har kallat in förstärkningar och brandkåren också. Men på akutmottagningen i Umeå har landstinget is i magen. En extra sköterska är vår enda förstärkning inför natten. (Jämfört med 75 poliser). Men eftersom en sjukskriver sig så blir bemanningen den vanliga.
Läkaren är färdig med sin undersökning, hans händer har klämt och fingrat över och i kroppen, jag har tagit proverna och hängt upp ett dropp som leder in i patientens armveck.
Bromsen på sängen trampas upp och patienten rullar iväg till röntgen och nästa person kommer in.
Akutmottagningen är ett tvärsnitt av Sverige, en snabb blick ut i väntrummet och man ser tjocka och smala, unga och gamla, kvinnor och män, svarta och vita, gröna och röda, kort sagt, alla kommer hit för eller senare. Och det är här vårdkön finns i sin fysiska form. Otåliga, trötta och ibland irriterade sitter de i väntrummet, men än så länge finns det bara gräddfiler för de som behöver det.
15.00
Trafikolyckorna visade sig vara hanterbara, ingen allvarligt skadad och strax innan jag går på middagsrast kopplar jag bort den sista halskragen och skickar hem patienten med två Alvedon. De har tagit upp nästan all vår tid de senaste timmarna och först nu kan vi åter igen börja ta hand om dem som suttit och väntat sen i morse.
16.00
I fikarummet sitter vi och tittar ner i våra mikrade plastlådor med ångande pasta. Ett snabbt ögonkast på någons matlåda avslöjar allt om personen i fråga. Hon som sitter och äter råa morötter har fastnat i GI-träsket och han som alltid mikrar Billys panpizza är singel och han som har en plastpåse för varje veckodag är gift, tisdag kalops, onsdag pyttipanna, fredag spagetti och köttfärssås, frun överraskar varje dag. Hon med en laxpaj på fullkornsbotten kommer vara utbränd inom tio år och jag som skivar banan över nudlarna har ångest. Folk försöker få ihop sitt livspussel. Det är barn och det är dagis. Om det pratar vi och det är ett ständigt problem att få ihop våra oregelbundna arbetstider med den övriga, normala, världen där man fortfarande arbetar nine to five. Och när både mamma och pappa jobbar på akuten respektive ambulansen så synkar ingenting gentemot dagis, villa och husdjur.
Av mina kollegor får jag lära mig allt om livspusslets alla problem. Om stressen att hinna laga middag efter jobbet, att inte orka vara kulinariskt kreativ i köket, att alltid falla tillbaka på korv och makaroner.
(Det är uppenbart för oss att det är arbetet som förstör pusslet, och en rejäl arbetstidsförkortning skulle göra betydligt mer nytta än Alliansens rabatterade pigor.)
Automaten fräser ut kaffet i muggen och jag försöker sjunka undan, ibland står snacket mig upp i halsen. Att lyssna på det är kanske det bästa preventivmedlet någonsin.
Tänk barn som ska skjutsas.
Tänk barn som ska hämtas.
– Ja du Henrik, fyra sekunders nöje och ett livslångt helvete. Så är det.
Min kollega ler illmarigt och sammanfattar kärnfullt i princip hela nöjet med familjelivet och jag tömmer det sista kaffet och går förvirrad tillbaka ut till expeditionen. Ska jag skratta eller gråta?
18.00
Akuten är en speciell arbetsplats, det är en av få arbetsplatser på sjukhuset som är populär. Det är många som söker sig till akuten och likt mig söker sig många killar hit. Det sägs att det behövs fler killar i vården. Det sägs att det skulle vara bra för lönerna och jämställdheten. Jag tror inte det. Akuten visar snarare motsatsen.
Problemet är att det finns en ständig ström unga personer som av ren tacksamhet tar emot allt med ett leende. Alltid redo att jobba, alltid redo att ta i, alltid redo till allting. För ett jobb på akuten är värt det. Ett tag i alla fall, det är först de som arbetat där några år som yttrar kritik, det är de som ser bristerna och vill åtgärda dem. Men det går trögt. Den fackliga gräsrotsaktiviteten är i närmast obefintlig. Jag avundas inte de fackliga ombuden och de andra som faktiskt inte nöjer sig med att alltid vara redo. De upplever sig som gnälliga, och vem vill vara det på sjukhusets populäraste arbetsplats? Och jag själv är pinsamt tyst. Sjukvården är hegemonin institutionaliserad, allt ska lösas via samverkan och alla sitter i samma båt. Men det finns saker att ta tag i. Vi har cirka tusen kronor mindre i lön jämfört med de andra avdelningarna på sjukhuset. Och vi är många som arbetar på tillfälliga anställningar. Vikariat och timanställningar är regel, ingen finner det märkligt längre, jobb finns alltid.
Och visst finns det jobb.
Jag kommer ut till expeditionen och ser hur patienterna ramlat in under min halvtimmes middagsrast, väntrummet är fullt och undersökningsrummen också. Väntetiderna för dem som inte bedöms vara urakuta blir långa. Vi måste hela tiden prioritera. De som har bröstsmärtor, de som ligger och kvider med händerna kring magen, de som kommer med ambulanserna. Det är därför vissa får sitta timme efter timme i väntrummet.
20.00
Den första ambulansen från brännbollsyran anländer. De har med sig två stycken, fler finns att hämta. De brukar få åka skytteltrafik mellan Fysikgränd och akuten. Först raglar det ut en ung kille i Children of Bodom-t-shirt med ena handen i ett blodigt bandage, med den andra handen kramar han krampaktigt en lila kasse från systemet. Han är glad. Och oroar sig mer över ölen än över sin söndertrasade hand.
Vi skickar ut honom till väntrummet.
Nästa person bärs ut från ambulansen, även det en ung man med en pikant doft av Falcon. Med honom är det allvarligare. Skulle spexa och klättra upp i träd men trillade ner från trädkronan och ett fall på över tre meter låter kanske inte så allvarligt. Men räknat i fysikens lagar är tre meter tillräckligt för att utveckla en väldigt stor kraft som slår mot kroppen.
Återigen står vi i akutrummet och klipper upp kläder och lyser med ficklampor i ögonen samtidigt som trycket från väntrummet och alla patienter som ännu inte har hunnit bli omhändertagna pressar oss mot tiden.
Om en timme är arbetspasset slut. En vass kanyl perforerar hans bleka hud och en scharlakansröd stråle blod fyller upp provrören och han är rädd och hyperventilerar och det är fredag på akutmottagningen i Umeå och i vita bomullskläder går vi runt mellan britsarna och försöker fixa det. Ibland är det lugnt och vi sitter bekvämt tillbakalutade i kontorsstolarna och tittar på gulliga djur på Blocket, och ibland är det som nu och fötterna är ömma och någonstans ovanför våra huvuden fortsätter det ständiga spelet om våra liv och andras. Landsting och politiker som vill spara in, budgetar på minus och nedskärningar. Vi läser om det i tidningarna och alla som jobbat ett tag tar det med en axelryckning. Hur ska det gå med sjukvården? Vem bryr sig, jobb kommer alltid att finnas.
Och jag vet hur det slutar.
Tänk fyra sekunders nöje.
Tänk ett livspussel som aldrig går ihop.
Fakta / Henrik Mellström
Yrke: Sjuksköterska
Ålder: 26 år
År i yrket: Två
Bor: Umeå
Familj: Flickvännen Tina
Tidigare jobb: Personlig assistent, brevbärare, vårdbiträde
Fritidsintressen: Buffy the Vampire Slayer
Blogg: mllstrm.wordpress.com
