Vi som ska fixa allt

11.30

Larmtelefonen ringer och om tio minuter kommer ambulanserna in till akuten. Det har varit en stor seriekrock på E4:an och allt vi vet är att ungefär fem bilar är inblandade. Larmtelefonen står på expeditionen och det är vår hotline dit ambulanserna eller SOS ringer och förvarnar oss på akuten när något mer allvarligt är på väg in.
Narkospersonalen och läkarna strömmar ner och de två akutrummen förbereds.

Trafikolyckor, hjärtattacker, slaganfall, feber och frossa. Det är vi som ska fixa det. Magsjukor, snoriga näsor, nageltrång. Det ska vi fixa. Fylla, överdoser, uppskurna handleder. Vi fixar det. Uttorkade russin till gamlingar och svullna underben. Fixat. Och alla de som bara ledsnat, på livet, universum och allting. Vi ska fixa det. För det är det sjukvård handlar om. Att bota, lindra och ordna upp. För att folk ska kunna återgå till det gamla vanliga, eller börja något nytt eller börja om från början. Det är det Landstinget betalar oss för och som sjuksköterska på akutmottagningen är tanken att vi ska ta hand om dem alla. För det här är första anhalten. Eller sista. Det beror på.
Allt kan vi inte fixa.

Vi tar på oss plasthandskar och jag börjar göra i ordning kanyler och provrör och ett dropp, samtidigt står narkosen på sin sida och kontrollerar utrustningen. Var och en har sin bestämda plats och bestämda uppgift.

Sjukvård handlar om att tänka i flera steg. Att tänka framåt, att tänka olika scenarier. Allt kan hända.
Den där huvudvärken är aldrig en vanlig huvudvärk.
Tänk hjärnblödning.
Tänk stroke.
Tänk rullstol, förlamning och mat som sakta dreglar ut över kinden.
Så i akutrummen står vi nu och tänker trauma. Ben som är brutna, nackar som är knäckta, invärtes blödningar.

Den första ambulansen kränger in i garaget och strax därefter kommer de inbärandes på en bår, en person ligger fastspänd på en speciell ryggbräda och med huvudet fixerat med en halskrage, vi lyfter försiktigt över honom till britsen och börjar arbeta metodiskt efter ett givet schema. Narkosläkaren kontrollerar andningen, undersköterskorna börjar klippa upp kläderna, sjuksköterskan trycker in nålar i armvecken och kirurgen undersöker snabbt patienten från topp till tå. Det ska gå fort. Snart kommer ytterligare fyra ambulanser inrullande i garaget.

Det är fredag och det är lönehelg. Jag kommer att möta den ombytt i bomullskläder och med trötta ögon. Klockan är halv tolv på förmiddagen och kvällspasset har redan rivstartat. Idag är det även Brännbollsyran, den årliga studentfesten i Umeå. På väg upp till jobbet såg jag de första ölen knäckas upp i parkerna. Blir vemodig av att veta att deras fest innebär mer jobb för mig i kväll. Varenda student och yngling kommer att samlas i studentområdet och dricka sprit och spela brännboll och bränna möbler i Fysikgränd och dricka för mycket och ramla och slå sig och bli arga och hamna i slagsmål. Polisen har kallat in förstärkningar och brandkåren också. Men på akutmottagningen i Umeå har landstinget is i magen. En extra sköterska är vår enda förstärkning inför natten. (Jämfört med 75 poliser). Men eftersom en sjukskriver sig så blir bemanningen den vanliga.
Läkaren är färdig med sin undersökning, hans händer har klämt och fingrat över och i kroppen, jag har tagit proverna och hängt upp ett dropp som leder in i patientens armveck.
Bromsen på sängen trampas upp och patienten rullar iväg till röntgen och nästa person kommer in.

Akutmottagningen är ett tvärsnitt av Sverige, en snabb blick ut i väntrummet och man ser tjocka och smala, unga och gamla, kvinnor och män, svarta och vita, gröna och röda, kort sagt, alla kommer hit för eller senare. Och det är här vårdkön finns i sin fysiska form. Otåliga, trötta och ibland irriterade sitter de i väntrummet, men än så länge finns det bara gräddfiler för de som behöver det.

15.00

Trafikolyckorna visade sig vara hanterbara, ingen allvarligt skadad och strax innan jag går på middagsrast kopplar jag bort den sista halskragen och skickar hem patienten med två Alvedon. De har tagit upp nästan all vår tid de senaste timmarna och först nu kan vi åter igen börja ta hand om dem som suttit och väntat sen i morse.

16.00

I fikarummet sitter vi och tittar ner i våra mikrade plastlådor med ångande pasta. Ett snabbt ögonkast på någons matlåda avslöjar allt om personen i fråga. Hon som sitter och äter råa morötter har fastnat i GI-träsket och han som alltid mikrar Billys panpizza är singel och han som har en plastpåse för varje veckodag är gift, tisdag kalops, onsdag pyttipanna, fredag spagetti och köttfärssås, frun överraskar varje dag. Hon med en laxpaj på fullkornsbotten kommer vara utbränd inom tio år och jag som skivar banan över nudlarna har ångest. Folk försöker få ihop sitt livspussel. Det är barn och det är dagis. Om det pratar vi och det är ett ständigt problem att få ihop våra oregelbundna arbetstider med den övriga, normala, världen där man fortfarande arbetar nine to five. Och när både mamma och pappa jobbar på akuten respektive ambulansen så synkar ingenting gentemot dagis, villa och husdjur.

Av mina kollegor får jag lära mig allt om livspusslets alla problem. Om stressen att hinna laga middag efter jobbet, att inte orka vara kulinariskt kreativ i köket, att alltid falla tillbaka på korv och makaroner.
(Det är uppenbart för oss att det är arbetet som förstör pusslet, och en rejäl arbetstidsförkortning skulle göra betydligt mer nytta än Alliansens rabatterade pigor.)

Automaten fräser ut kaffet i muggen och jag försöker sjunka undan, ibland står snacket mig upp i halsen. Att lyssna på det är kanske det bästa preventivmedlet någonsin.
Tänk barn som ska skjutsas.
Tänk barn som ska hämtas.
– Ja du Henrik, fyra sekunders nöje och ett livslångt helvete. Så är det.

Min kollega ler illmarigt och sammanfattar kärnfullt i princip hela nöjet med familjelivet och jag tömmer det sista kaffet och går förvirrad tillbaka ut till expeditionen. Ska jag skratta eller gråta?

18.00

Akuten är en speciell arbetsplats, det är en av få arbetsplatser på sjukhuset som är populär. Det är många som söker sig till akuten och likt mig söker sig många killar hit. Det sägs att det behövs fler killar i vården. Det sägs att det skulle vara bra för lönerna och jämställdheten. Jag tror inte det. Akuten visar snarare motsatsen.

Problemet är att det finns en ständig ström unga personer som av ren tacksamhet tar emot allt med ett leende. Alltid redo att jobba, alltid redo att ta i, alltid redo till allting. För ett jobb på akuten är värt det. Ett tag i alla fall, det är först de som arbetat där några år som yttrar kritik, det är de som ser bristerna och vill åtgärda dem. Men det går trögt. Den fackliga gräsrotsaktiviteten är i närmast obefintlig. Jag avundas inte de fackliga ombuden och de andra som faktiskt inte nöjer sig med att alltid vara redo. De upplever sig som gnälliga, och vem vill vara det på sjukhusets populäraste arbetsplats? Och jag själv är pinsamt tyst. Sjukvården är hegemonin institutionaliserad, allt ska lösas via samverkan och alla sitter i samma båt. Men det finns saker att ta tag i. Vi har cirka tusen kronor mindre i lön jämfört med de andra avdelningarna på sjukhuset. Och vi är många som arbetar på tillfälliga anställningar. Vikariat och timanställningar är regel, ingen finner det märkligt längre, jobb finns alltid.

Och visst finns det jobb.

Jag kommer ut till expeditionen och ser hur patienterna ramlat in under min halvtimmes middagsrast, väntrummet är fullt och undersökningsrummen också. Väntetiderna för dem som inte bedöms vara urakuta blir långa. Vi måste hela tiden prioritera. De som har bröstsmärtor, de som ligger och kvider med händerna kring magen, de som kommer med ambulanserna. Det är därför vissa får sitta timme efter timme i väntrummet.

20.00

Den första ambulansen från brännbollsyran anländer. De har med sig två stycken, fler finns att hämta. De brukar få åka skytteltrafik mellan Fysikgränd och akuten. Först raglar det ut en ung kille i Children of Bodom-t-shirt med ena handen i ett blodigt bandage, med den andra handen kramar han krampaktigt en lila kasse från systemet. Han är glad. Och oroar sig mer över ölen än över sin söndertrasade hand.
Vi skickar ut honom till väntrummet.

Nästa person bärs ut från ambulansen, även det en ung man med en pikant doft av Falcon. Med honom är det allvarligare. Skulle spexa och klättra upp i träd men trillade ner från trädkronan och ett fall på över tre meter låter kanske inte så allvarligt. Men räknat i fysikens lagar är tre meter tillräckligt för att utveckla en väldigt stor kraft som slår mot kroppen.

Återigen står vi i akutrummet och klipper upp kläder och lyser med ficklampor i ögonen samtidigt som trycket från väntrummet och alla patienter som ännu inte har hunnit bli omhändertagna pressar oss mot tiden.

Om en timme är arbetspasset slut. En vass kanyl perforerar hans bleka hud och en scharlakansröd stråle blod fyller upp provrören och han är rädd och hyperventilerar och det är fredag på akutmottagningen i Umeå och i vita bomullskläder går vi runt mellan britsarna och försöker fixa det. Ibland är det lugnt och vi sitter bekvämt tillbakalutade i kontorsstolarna och tittar på gulliga djur på Blocket, och ibland är det som nu och fötterna är ömma och någonstans ovanför våra huvuden fortsätter det ständiga spelet om våra liv och andras. Landsting och politiker som vill spara in, budgetar på minus och nedskärningar. Vi läser om det i tidningarna och alla som jobbat ett tag tar det med en axelryckning. Hur ska det gå med sjukvården? Vem bryr sig, jobb kommer alltid att finnas.

Och jag vet hur det slutar.
Tänk fyra sekunders nöje.
Tänk ett livspussel som aldrig går ihop.

Fakta / Henrik Mellström

Yrke: Sjuksköterska

Ålder: 26 år

År i yrket: Två

Bor: Umeå

Familj: Flickvännen Tina

Tidigare jobb: Personlig assistent, brevbärare, vårdbiträde

Fritidsintressen: Buffy the Vampire Slayer

Blogg: mllstrm.wordpress.com

Publicerad Uppdaterad
2 timmar sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Fotomontage: Till vänster i bilden Marie Brynolfsson, kommunalråd för Vänsterpartiet. Till höger i bilden genre-bild från äldreomsorgen

Göteborg: Här sänks arbetstiden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
24 timmar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

Rätten till ett hem mobiliserar Europa

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Deltagarekonomi: ”Vi måste inkludera mer realism i våra visioner”

Amalthea Frantz:
Därför är 1936 relevant i dag

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Silas Aliki:
Tidö och den israeliska apartheid­staten

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Emil Boss om Microsoft och Solidariska Byggare

Emil Boss:
Syndikalisterna går före i den nya organiseringen

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Emil Boss:
Stoppa gängen? Sanera bygg­branschen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Dödsolycka på Stegra i Boden
Trots att mannen fördes till sjukhus avled han till följd av sina skador. Foto: Joakim Ståhl/TT

Man död efter olycka på Stegra i Boden

En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden. 

– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.

Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.

Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. 

Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Genrebild från ett klassrum, stolar står på borden.
Ett lärarlag sjukskrev sig i protest mot hög arbetsbelastning Foto: Pontus Lundahl / TT

Vaggeryd: Lärarlag sjukskrev sig i protest

Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.

– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.

Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.

Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.

– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.

Malmö Latinskola

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.

Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.

Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken,  att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”

Faktakoll av det Stina Wollter skrev:

Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT. 

År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv. 

Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.

Det här en praxis som enligt Israel upphörde på 1990-talet. Samma uppgifter har publicerats även av andra stora internationella medier, liksom Sveriges Radio, SVT, m.fl.

I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.

I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”

Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.

Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning. 

Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.

Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.

Att de ljugit om våldtäkt

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”

Utdrag ur rapporten:

”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”

(…)

”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”

I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer. 

”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”

Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar

Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset

Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.

Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här:
Del 1.
Del 2.
Del 3.

Dessutom i en essä i Gad World, finns här.

Också Viktor Pressfeldt, frilansande journalist och doktor i historia, har granskat påståendena, på X. 

Här kan du läsa Arbetarens intervju med Stina Wollter.

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln