Det råder inte längre något tvivel om att människans utsläpp av växthusgaser är den största enskilda orsaken till att temperaturen stiger på jorden. Den insikten har under den rekordvarma vintern i Sverige slagit rot bland allmänheten, vilket även höjt temperaturen i den bransch som sysslar med så kallad carbon offsetting – koldioxidkompensation. Offsetbolagen har lyckats slå mynt av människors ökande oro och försämrade samvete genom att erbjuda sig att kompensera för deras koldioxidutsläpp, något som visat sig extremt fruktbart. Branschen boomar och under 2005 såldes koldioxidkrediter för cirka 270 miljoner kronor i världen. Under 2006 hade summan mer än tredubblats och prognoser förutspår att de kommer uppgå till mer än 4 miljarder kronor inom tre år.
I Sverige introducerades branschen på allvar när Dagens Nyheter för en dryg månad sedan inledde ett samarbete med offsetbolaget Climate Care, sedan tidigare samarbetspartner till bland andra biltillverkaren Land Rover, flygbolaget British Airways och oljebolaget BP.
Eftersom flygresor är den form av privatkonsumtion som skadar klimatet allra värst är det flygresenärerna som framför allt erbjuds att få sina utsläpp kompenserade. Blott 125 kronor kostar det, enligt Dagens Nyheters annonser, att flyga till Bangkok och tillbaka utan dåligt samvete för att ha bidragit till växthuseffekten. Av den dryga hundralappen går 60 procent till Climate Cares biståndsprojekt i utvecklingsländer, som syftar till att minska koldioxidutsläpp i motsvarande mängd som man betalat för. 40 procent går till administration och 10 procent är ren vinst.
– Det är klart att det här i sig självt inte löser problemen med klimatförändringarna. Men vi ser det som ett steg på vägen och det är åtminstone bättre än ingenting, säger Jan Malmborg som är redaktör för Dagens Nyheters resebilaga, vilken numera kallar sig ”klimatneutral” eftersom den kompenserar för alla sina anställdas flygresor.
En som varken håller med om att offsetting är ”ett steg på vägen” eller ”bättre än ingenting” är en av koldioxidhandelns skarpaste kritiker, Larry Lohmann. Arbetaren träffade honom när han för några veckor sedan var i Sverige för att tala om sin nya bok Carbon Trading utgiven av svenska Dag Hammarskjöld-centret. Lohmann, som har ett långt förflutet med miljöarbete i utvecklingsländer och för tillfället arbetar med miljö- och rättvisefrågor för den brittiska organisationen The Corner House, spar inte på kritiken.
– Om vi på allvar ska kunna hindra en klimatkatastrof krävs det att vi slutar förbränna fossila bränslen. Och för att göra det krävs det att vi genomför radikala strukturförändringar i våra samhällen. När vi ska avgöra om en verksamhet som offsetting är effektiv i relation till klimatförändringarna måste vi fråga oss: bidrar den här verksamheten till att hindra förbränningen av fossila bränslen? Och bidrar den till att underlätta en radikal förändring av samhället? Mitt svar på de frågorna är nej. Dessa företag propagerar för att vi i Nord fortsätter med business-as-usual – att vi fortsätter flyga och fortsätter köra bil eftersom det är så de skapar profit. Det är en ohållbar utveckling.
Lohmann menar att debatten kring klimatförändringarna har blivit korrumperad av ett ekonomiskt, nyliberalt sätt att tänka. I stället för att diskutera procentsatser i utsläppstaken eller hur mycket klimatförändringarna kommer att kosta, så borde vi fokusera på den politiska och sociologiska sidan av problemet: vad krävs det för att människor ska organisera sig och förändra samhället i grunden?
– Hela ideologin bakom koldioxidhandel verkar emot en organisering och en politisering av frågan. Vad den lär människor är att det är ett individuellt problem, ett konsumtionsproblem. Vi har gjort felaktiga konsumentval vilket skapat klimatförändringarna, men gör vi rätt val kan vi lösa det. Så är det inte. Klimatförändringarna är en produkt av en global politik av vilken konsumismen är en effekt, inte en orsak. Individer kan inte köpa sig fria från problemet samtidigt som de fortsätter att förbränna fossila bränslen. Det är en återvändsgränd.
Redaktionschefen på Dagens Nyheter, Pia Skagermark, erkänner att det finns en risk att människor tror att de kan köpa sig fria från ansvar genom offsetbolag som Climate Care. Men samtidigt tycker hon att det är bra att allmänheten inser att det finns ett pris på miljön. Lohmann skakar på huvudet.
– Samtidigt som man säger att något har ett pris säger man också att det är ett tekniskt problem för marknaden. Man spär på en illusion om att marknaden i teorin skulle kunna bli perfekt, en marknad som omfattar allt och där konsumentval faktiskt är orsaken till allt. Det är en falsk illusion om hur marknaden fungerar. Det kommer inte att hända.
Mycket forskning tyder på att när klimatet väl förändras så sker det mycket snabbt och dramatiskt. I sin bok gör Lohmann en liknelse med en roddbåt: man kan gunga den fram och tillbaka ganska kraftigt och den faller hela tiden tillbaka i sitt ursprungsläge. Men en dag slår den plötsligt runt.
– Marknaden är till sin natur dåligt konstruerad för att hantera ett sådant scenario. Om man till exempel vill ha en kostnadsberäkning på klimatförändringarna, vilket alla officiella kommissioner haft till uppgift att utföra, så ställer man kostnaden att agera mot kostnaden att inte agera. Det ekonomiska antagandet bakom det är linjärt, man antar att man kan förutspå hur klimatet kommer att se ut om, säg, hundra år. Men klimatförändringarna kommer inte att ske linjärt utan ickelinjärt, abrupt. Sådana scenarion har marknaden ingen möjlighet att kunna hantera.
Lohmann riktar även kritik mot andra aspekter av offsetbranschen. Dels är det både etiskt tvivelaktigt och praktiskt ineffektivt att offsetbolagens biståndsprojekt förläggs i fattiga länder med redan marginella utsläpp. Det skapar konflikter kring till exempel land- och vattenfrågor och kan ses som en fortsättning på ett kolonialt och imperialistiskt förhållningssätt gentemot Syd.
förutom kritiken mot koldioxidkompensation som idé finns en annan stark invändning: det fungerar inte. Åtminstone inte så som offsetbolagen säger att det gör. Nyligen kom rapporten ”The Carbon Neutral Myth” från organisationen Transnational Institute som går hårt åt offsetbolagens kreativa kalkyler och ovetenskapliga antaganden.
Ett exempel som flera kritiker pekat på är ett av Climate Cares biståndsprojekt
i Sydafrika som gick ut på att distribuera 10 000 lågenergilampor till fattiga invånare i slummen. Då elen i Sydafrika främst kommer från kolkraftverk och lågenergilampor drar betydligt mindre än traditionella glödlampor, räknade Climate Care att på fem–tio år minska utsläppen och därmed kunna sälja den potentiella minskningen till bland annat svenska Thailandsresenärer.
Men hela kalkylen byggde på att invånarna under dessa fem–tio år, om inte Cimate Care hade funnits, använt vanliga energislösande glödlampor. Så blev nu inte fallet. Några månader efter att Climate Care dragit igång sitt projekt startade det lokala energibolaget i Sydafrika en egen kampanj för att minska energikonsumtionen. Bland annat distribuerades drygt en halv miljon lågenergilampor runt om i landet. Själva basen för beräkningen rubbades således vilket dock inte bekom Climate Care som fortsatte sälja sin påstådda utsläppsminskning.
– Det är symptomatiskt för branschen, säger Larry Lohmann. Uträkningarna är ytterst komplicerade och det saknas gemensamma riktlinjer för hur de ska utföras. Sammantaget skulle jag säga att offsetting är kontraproduktivt. Det verkar mot en organisering och gör ingenting åt förbränningen av fossila bränslen. Vi kan inte överlåta ansvaret för klimatet på marknaden, den kommer inte att kunna tackla problemet. Det här är en politisk fråga och som med alla politiska frågor möter man den bäst genom organisering.
