Efter att valnattens resultat blivit bekräftat sade Göran Persson: ”Vi har förlorat valet – men vi är inget slaget parti.” och deklarerade sedan omedelbart sin avgång. Om några veckor samlas detta ännu icke slagna parti till kongress. På många sätt tycks Göran Persson ha fått rätt. Opinionsinstituten visar ett anmärkningsvärt lågt stöd för den nya regeringen och socialdemokraterna tycks vinna tillbaka de väljare som svek i valet. Men det finns något besynnerligt över situationen. När Persson försvann blev det tyst. Ingen ville gå i täten för oppositionspolitiken och än färre ville bli partiledare. Den utlovade självkritiken och förnyelsedebatten har liksom inte tagit någon fart.

Ute i partiets lokalorganisationer startades ett ombudsval till den extrainkallade kongressen. Här skulle egentligen bara en fråga tas upp till behandling: val av partiordförande. Medlemmarna hade att välja ombud som sedan skulle välja en partiordförande, för så är den stadgereglerade demokratiska gången inom socialdemokraterna. Men trots att stadgarna följdes kom demokratin att bli en chimär. När ingen sade sig kandidera till ordförandeposten kunde ju inte kandidaterna i ombudsvalen berätta hur de skulle rösta i den enda fråga som var viktig på kongressen. Valberedningen förvandlades till något i stil med en katolsk konklav. Hemlighetsmakeriet var rigoröst och de tilltänkta ombuden hade bara att invänta konklavens röksignaler. ”Kandidaten är redan förankrad i partiet”, hette det och en kampanjresa för de tvivlande distrikten var redan planerad. Ombuden, som ännu inte var valda, skulle uppenbarligen få en enkel uppgift. Jag är övertygad om att man kan dressera schimpanser till att ropa vid rätt tillfälle och därmed utse socialdemokraternas partiordförande. Det är ett sådant parti som Mona Sahlin vill bli ordförande för. ”Ett modernt, ilsket parti mot orättvisor” är det parti hon nu sagt sig vilja leda.

Så står alltså Mona Sahlin där och ler mot oss igen. Situationen känns så bekant. Det är som när Bobby Ewing i Dallas kom ut ur duschen någon gång i mitten på 1980-talet. Bobby, som hade omkommit i ett tragiskt svartsjukedrama säsongen tidigare. Tiden som gått var bara en dröm. Inget hade hänt. Mona Sahlin försvann som socialdemokratins kronprinsessa i en tragisk kontokortsskandal i mitten av 90-talet. Nu ler hon, precis som Bobby Ewing mot sin älskade Pam, mot oss igen. Bilden av socialdemokratin som en maktfullkomlig storgodsägare var bara en mardröm. Inget har hänt.

Efter kontokortsaffären skrev Mona Sahlin Med mina ord (Rabén Prisma, 1996). Boken är en nyttig läsning för den som vill förstå såväl Sahlin som den svenska socialdemokratin. Mona Sahlins bakgrund är på många sätt typisk för dagens generation av ledande socialdemokrater: uppvuxen i socialdemokratiskt hem (pappan var ordförande i Nacka arbetarekommun), som elvaåring gjorde hon klippböcker om Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och i de unga tonåren blev hon ordförande i elevrådet och medlem i SSU. Hon skriver om sitt partiengagemang som om det handlade om en förälskelse (”Jag älskar partiet”, ”Förälskelsen i Olof Palme fanns där hela tiden”). I partiet blev hon bekräftad och det var här hon träffade sin livskamrat: en ombudsman som hon själv rekryterat. Partiet blev, skriver hon, ”en del av min familj”.

I den här artikeln vill jag försöka förstå socialdemokraterns problem genom den tilltänkta partiordföranden. Det är en berättelse om tradition och förnyelse och, som alltid, om kärlek och svek.

I mitten av 90-talet talade man om en strid mellan traditionalister och förnyare bland socialdemokraterna. Idag är beteckningarna snarast stigmatiserande och det finns ett underförstått påbud om att framtidens socialdemokrati måste vara både tradition och förnyelse. När man läser och lyssnar till Mona Sahlin – som annars pekats ut som förnyarnas främsta taleskvinna – märker man hur de båda begreppen betingar varandra. Mona Sahlins politiska identitet är grundad i en socialdemokratisk tradition. Hon berättar om hur hon på SSU:s kurser fick lära sig om partiets stolta historia: ”Jag läste också mycket om arbetarerörelsens historia. Ernst Wigforss, Torsten Nilsson, Tage Erlander och Fredrik Ström framförallt. Och jag fylldes av en sällsam stolthet över att vara länkad till en kedja som var så lång. Det var så viktigt att upptäcka detta och fortsätta något som andra hade börjat.”

Historien, vilken åskådliggörs genom en uppräkning av namn på centrala (manliga) partiföreträdare, länkar henne till ett ansvar och en uppgift. Hon är en del av ett stolt samhällsbygge och en tradition som det gäller att förvalta. I Olof Palmes tal gick ofta denna retoriska figur igen. I valdebatten 1982 höll Palme till exempel en smått klassisk deklaration där han förklarade sig som demokratisk socialist: ”Visst är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP”

Historien och traditionen är en socialdemokratisk framgångssaga som det gäller att fullfölja. När Mona Sahlin, samma år som Palme höll sitt tal, blev Sveriges yngsta riksdagsledamot, kom hon att lära känna sin äldsta riksdagskollega Gunnar Sträng. Sträng förkroppsligade på många sätt socialdemokraternas stolta historia: statarsonen som blev landsvägsagitator och så småningom finansminister. Sahlin representerade på samma sätt den nya socialdemokratin. Det var de internationella orättvisorna som väckt hennes politiska engagemang och partiet hade berett vägen för hennes framtid. Sahlin och Sträng blev också ett möte mellan tradition och förnyelse. Folkhemmet var färdigbyggt och stafettväxlingen till nästa generation såg ut att gå bra. Efter att Gunnar Sträng avlidit och Mona Sahlin hunnit bli partisekreterare gav partiet ut en samtalsbok med de båda socialdemokraterna som markerade just detta. ”Jag hoppas att vi som har partiet till låns den korta tid vi är aktiva i det, ska vårda det lika ömt men ändå fast, som Gunnar och hans generation gjorde”, förklarade Sahlin i ett förord till boken.
Mona är alltså rotad i den socialdemokratiska traditionen. Hon är sprungen ur det som författaren Anders Isaksson många gånger kallat den ”politiska adeln”. Hon berättar hur hon ”ryser när vi sjunger Internationalen” och ofta blir rörd till tårar när hon träffar äldre partimedlemmar på politiska möten. ”Att jag inte har någon högre utbildning, det rör mig inte i ryggen. Min idol var ju Gunnar Sträng. /…/ Jag är övertygad om att jag vet mer än de som varit på universitetet eller stått på samma arbetsplats i tolv år”, berättade hon i 1994 års valrörelse. Partiet var både universitet och arbetsplats.

Det socialdemokratiska partiet gav Mona Sahlin livsuppgiften att förvalta ett arv av social utveckling. Men den här evolutionistiska traditionen begränsar samtidigt vad den politiska förnyelsen tillåts att handla om. Många socialdemokratiska partimedlemmar talar idag om att höstens valförlust berodde på att partiet inte talat om växande utanförskap och fördjupade klassklyftor. Att erkänna denna verklighet skulle för socialdemokraterna innebära en omprövning av traditionen och historieberättelsen. De gamla problemen skulle ju inte komma tillbaka. Stafettväxlingen var ju genomförd och definitiv. När Mona Sahlin trädde fram som partiledarkandidat i år förklarade hon att hon ville ”göra klimatfrågan och den hållbara utvecklingen till socialdemokratins stora framtidsfråga, på samma sätt som kampen mot klassklyftorna stod i centrum under arbetarrörelsens ungdom”. Att angripa klassklyftor hör tydligen till socialdemokratins ungdomsbravader.
Håkan A Bengtsson, nu vd för Arenagruppen, följde Mona Sahlin under 1994 års valrörelse för att skriva en bok som ”inbäddad journalist” innan ordet fanns. Sahlin var då Sveriges mest populära politiker och lite av en politisk stjärna. I denna valrörelse hade socialdemokraterna tagit hjälp av amerikanska konsulter i politisk marknadsföring för att organisera valrörelsen. Det är i detta värv, att som det heter ”kommunicera budskapet”, som Mona Sahlin framstått som närmast oöverträffad. Bengtssons skildring skissar bilden av en rätt vanlig politiker som har en förmåga att framstå som en vanlig människa. Och av en kampanjstab som förmår att utnyttja denna omständighet. Bengtsson citerar ur ett strategipapper från Monas pressekreterare där det heter att hon ”har ett nytt sätt att uttrycka sig och att möta människor”, vilket gör det möjligt att ”förändra politikerrollen” och därmed ”minimera avståndet mellan väljare och valda”. Bara genom sitt sätt att vara innebar alltså Mona Sahlin en demokratisk innovation. Klart att partistrategerna ville utnyttja denna resurs till det yttersta. Mona Sahlin fick bli bilden av den socialdemokratiska förnyelsen.

Jesper Bengtsson, tidigare ledareskribent på Aftonbladet, skriver i sin bok Det nödvändiga uppbrottet – Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse om socialdemokraternas förnyelsearbete under 80- och 90-talen. Han menar att Sahlin och hennes kvinnliga generationskamrater Anna Lindh och Margot Wallström ”förkroppsligat förhoppningen om en ny socialdemokrati”. Särskilt framhåller han deras betydelse som ”brobyggare mellan det parlamentariska systemet och alternativrörelser”. Jesper Bengtssons bok är en socialdemokrats förhoppning om en perfekt stafettväxling. Historien och traditionen har sina manliga förnamn. Bengtsson vill ge förnyelsen kvinnliga. När Mona Sahlin själv skriver sina memoarer är det mest slående hur reaktiv politiken varit. De mest inopportuna besluten (strejkstopp, slopad karensdag för vård av sjukt barn, etcetera) föll på hennes lott att offentligt försvara. Glappet mellan väljare och valda blev ju automatiskt mindre om det var Mona Sahlin som förde fram förslagen.

Men säg den kärlek som aldrig rostar. När Mona Sahlin ertappades med slarv med statsrådsberedningens kontokort framstod hon som en politiker bland andra. Det har hetat att det var medierna som fällde Mona Sahlin vintern 1995. Det var det inte. Det var det parti som hon förälskat sig i som svek. När hon förklarade att hon tagit ”time out” fanns alla möjligheter för distrikten inom partiet att, trots mediedrevet, markera sitt stöd för henne. Det gjorde de inte. Förälskelsen var bruten. Mona Sahlin uttryckte det själv så här: ”När förhållandet började knaka så kämpade jag för att hålla kärleken vid liv. Så gör man. Men efter ett tag släpper man taget. Kanske går det att återuppta relationen längre fram”. Åren mellan avhoppet och återinträdet i regeringen blev för Mona Sahlin en tid av nya erfarenheter. Hon arbetade för näringslivets studieförbund och som reporter hos Robert Aschberg på TV3. Som tv-reporter uppmärksammade hon strutsar som parade sig på Skansen.

Förhållandet mellan partiet och Mona sprack. Det var partiet som gjorde slut, men bara för att snart fria igen. Det har sagts att den Mona Sahlin som nu blir partiordförande är en starkare och mer självständig person. Det ligger nog mycket i det. Det har sagts att Mona Sahlin är allt för mycket förknippad med den politik av traditionell socialdemokratisk förnyelse som väljarna tröttnat på. Det ligger nog mycket i det också, och häri ligger också hennes största utmaning: hon måste göra upp med både traditionen och förnyelsen.

Den tradition som Mona Sahlin tillhör bestämmer alltså vad förnyelsen skall handla om. Kampen mot klassklyftor och frågor om social utslagning tillhör, enligt detta synsätt, socialdemokratins anrika historia. Förnyelsen måste därför handla om något annat. För Mona Sahlin har det handlat om att bekämpa olika former av diskriminering och att uppvärdera synen på privat företagande. I den första frågan har hon onekligen spelat en betydelsefull roll i det att hon har varit viktig för att föra upp hbt-frågorna på den politiska dagordningen. När det gäller frågan om egenföretagande känns hennes argumentation direkt ihålig. Småföretagarna (men även Percy Barnevik, enligt hennes memoarer) ska betraktas som ”vår tids hjältar”. Hjältemodet består i att man drivs av en idé som ”inspirerar andra” och ”lyckas mot alla odds”. Dom flesta av oss har nog inget personligt emot småföretagare, men när dessa lyriska beskrivningar ställs jämte ett uttalande som ”Jag ser inget självändamål i att arbetslösa skall få bidrag, när det bevisligen finns så många arbetsuppgifter inom vård och omsorg som behöver bli utförda”, reagerar nog många av oss. Frågan om den egna försörjningen görs till ett privat misslyckande. Kontentan: pank är den som inte är hjälte eller förmår inspirera andra. Med den regering vi fått är det oppositionens uppgift att formulera ett alternativ som skiljer sig från regeringens moralism och förakt för svaghet. Om socialdemokratin vill förnya sig är det denna uppgift man måste ta på allvar.

Om några veckor samlas alltså Sveriges största parti för att välja Mona Sahlin till ordförande. Det är ett parti som är tyngt av sin tradition. I sin utmärkta doktorsavhandling Socialdemokraterna skriver historia skärskådar historiken Åsa Lindeborg partiets självförhärligande historieskrivning. En av partiets nödvändiga uppgifter är att göra upp med denna tradition. När socialdemokraterna samlas till kongress gör man det efter ett politiskt misslyckande. De klassorättvisor som en gång formerades i motstånd har blivit än tydligare de senaste decennierna. Detta går inte att bortse från, till förmån för en romantisk beskrivning av egenföretagande. En av partiets nödvändigaste uppgifter är att göra upp med denna uppfattning om politisk förnyelse. När socialdemokraterna väljer Mona Sahlin till partiordförande gör man det utan att organisationen på allvar fått ta ställning i ledarskapsfrågan. Det är denna organisationskultur som partiet måste göra upp med för att på ett trovärdigt sätt kunna framstå som ”ett modernt, ilsket parti mot orättvisor”.