Liten mot stor

Hjältarna och hjältinnorna lever vanliga liv utan att göra något väsen av sig, och utan att använda sig av sina ibland övernaturliga egenskaper. När det till sist gäller, om det då gäller hämnd eller att försvara sin hemby, så förvandlas de till sina rätta jag. Det berättar Atlantic Films Rasmus Sandsten till Arbetaren apropå en dvd-lansering av tio 1960- och 1970-talsfilmer från Shaw brothers studios i Hong Kong.

Under 1970-talet var kung fu-film en genre som i Europa och USA behandlades styvmoderligt. Den var främst arbetarklassungdomarnas filmgenre. Det dröjde länge innan tv-stjärnan från serier som Batman och The green hornet (1966–1967), Bruce Lee (1940-1973), fick ett erkännande. Trots att Lee var såväl en begåvad skådespelare som mästare i wushu, fanns det ingen annan plats i Hollywood för honom än i b-filmer, som Robert Clouses James Bondkopia Enter the dragon (1973). Den andra stora kung fu-stjärnan under 1970-talet var Jackie Chan, han har nu fått ett verkligt genombrott, men så har han också bland annat spelat i 97 filmer i Kina och utomlands, enligt Internet movie database. Shaw brothers filmer lanserades knappt alls i Sverige trots att de flesta räknas till klassikerna i östasiatisk film.

Lanseringen av kung fu-filmerna sker sedan filmgenren sedan några år tillbaka fått en ny publik i Västeuropa och USA. Genren fann sin europeiska och amerikanska medelklasspublik med Ang Lees visuellt spektakulära saga Crouching tiger, hidden dragon (Wo hu cang long, 2000). Från att tidigare varit en genre som främst haft en ungdomspublik, hittade nu östasiatisk kung fu-film in i ”fin”salongerna och Ang Lee blev Oscarsbelönad.

Att ansedda filmskapare i väst, som Quentin Tarantino och Luc Besson, växt upp med kung fu-film uppmärksammades och nu flirtades det rejält med genren, vilket ökade intresset för ”originalen”. I flera fall korsades genrerna. Kaspar Hauser mötte Hong Kong i Louis Leterriers Danny the dog (2005). I Kill Bill I–II (2003/2004) vävde Tarantino samman kinesiska teman med teman från Japan, USA och Italien i en abstrakt actionfilmväv.

 

Från Kina nådde ungefär samtidigt en serie filmer Västeuropa och USA. De främsta hade skapats av en av världens skickligaste filmmakare Zhang Yimou. Han presenterade först Hero (Ying xiong) 2002 och sedan Flying daggers (Shi mian mai fu) 2004. I samma våg fanns Ronny Yus nya film med en av Kinas megastjärnor Jet Li, Fearless (Huo Yuan Jia), som hade premiär tidigare i höst. Den gjorde många fans besvikna och kritiserades bland annat för sin nationalism.

– Filmen var dessutom historiskt inkorrekt. I Kina kritiserade huvudpersonens, Huo Yuanjia (1869–1910), efterlevande filmen för att ge en felaktig bild av mästaren. Huo Yuanjia kan omöjligt ha varit så enfaldig som han framställs i filmen, om han samtidigt var en kung fu-mästare. Ska man vara så bra i wushu måste man samtidigt vara smart, ödmjuk och sympatisk. Ingen skugga ska dock falla över Jet Li. Han är mycket skicklig och han har vunnit 15 kinesiska mästerskap i wushu, säger Wang Ge, wushu (kung fu) -tränare vid Wang Ge Wushuskola i Malmö.

Den Beijingfödde Jet Li, som kallats kinesisk films svar på Fred Astaire för sin fullständiga behärskning av den dansliknande wushun, har själv sagt att han efter Fearless tänker sluta medverka i kung fu-filmer. Förutom att han varit så framstående kung fu-mästare att han av den kinesiska staten utnämnts till ”nationell skatt”, har han medverkat i trettiotalet filmer, både i Kina och utomlands. Han debuterade i The Shaolin temple (Shao Lin tzu) 1982, sedan han skadat knäet och inte längre kunde tävla. I europeisk film blev han lite av en antirasistisk hjälte, exempelvis i Chris Nahons film Kiss of the dragon (2001) som Luc Besson skrivit manus till, där Lis kortväxta karaktär spöar skiten ur stora skinheadsliknande européer. Det var ingen tillfällighet; social medvetenhet är med några undantag utmärkande för filmgenren som helhet:

– Motståndet föder hjälten. Och det är nästan alltid den enklaste och fattigaste av människor som är den utvalde i filmberättelser – skillnaden är att i kung fu-filmen nöjer sig hjälten ofta med sitt enkla liv, där han/hon i den västerländska framgångssagan oftare vinner rikedom, ära och berömmelse säger Rasmus Sandsten.

I kung fu-filmerna är hjälten ofta annorlunda, exempelvis en åldring, som Uma Thurmans mentor i Kill Bill, ett fyllo eller en 16-årig tjej (spelad av Pei-pei Cheng, Jaderäven i Crouching tiger, hidden dragon) som i King Hus Come drink with me (Da zui xia) från 1966. Det var visserligen vanligare att rollbesätta en kvinnlig hjälte i 1950- och 1960-talets Hong Kong än det är idag, skriver Mark Pollard på sajten Kung Fu Cinema. Men det är fortfarande vanligt om än i mindre skala:

– Sedan är det ju såklart inte så att starka kvinnogestalter på filmduken avspeglar ett jämlikt samhälle – de antika dramerna innehåller ju en mängd stora kvinnoroller, men spelade av män för en manlig publik. Och många av de kvinnliga rollfigurerna tvingas klä ut sig till män, som exempelvis i Crouching tiger, hidden dragon, för att kunna slå sig fram. Fast det handlar ofta mer om vilken klasstillhörighet man har än vilket kön, berättar Rasmus Sandsten.

De många kvinnliga hjältarna som befolkar de östasiatiska kung fu-filmerna speglar jämvikten i verklighetens kung fu-utövande:

– I Kina finns det ungefär lika många tävlande kvinnor som män i wushu. Men ingen av kvinnorna som är mästare i wushu har nått fram till den stora publiken på det sätt som manliga kung fu-stjärnor gjort inom kung fu-filmen. Vare sig de män eller kvinnor som spelar i exempelvis Crouching tiger, hidden dragon kan wushu på riktigt. De är välkända skådespelare men inte wushu-mästare, säger Wang Ge.

Ett föga känt fenomen i kung fu-film, som nyss uppmärksammats av sajten Color Q World, är att det finns ett stort antal kvinnor som spelar män eller könsambivalenta karaktärer i Hong Kongfilm.

– Kinesiska akademiker brukar peka på att det traditionella maskulinitetskonceptet i Kina är instabilt – som bäst. Den ideala mannen är inte en krigare, utan en akademiker med framgångsrik hjärna istället för vinnande muskelmassa. Den ideala manliga skönheten är inte annorlunda än den kvinnliga, menar artikelförfattaren.

Den i väst mest välkända kung fu-filmen med ett könsöverskridande queermotiv som huvudsakligt tema är Swordsman II (Xiao ao jiang hu zhi dong fang bu bai, 1991) med Jet Li i huvudrollen. Color Q World listar en serie östasiatiska kampsportsfilmer, mest japanska, varav en personlig favorit är ninjafilmen Azumi (2003). Fast den mest framgångsrika filmen lär vara thailändska Beautiful boxer från 2003. Ju vanligare kung fu-film blir här i Europa, desto fler nyanser framkommer, och det tackar vi filmnördar för.

Publicerad Uppdaterad
53 minuter sedan
Elinor Torp började som journalist på Dagens Arbete och Tidningen Arbetarskydd. Det lade grunden för hennes starka reportageböcker. Foto: Tove Falk

Publicistklubbens stora pris till Elinor Torp

Journalisten och författaren Elinor Torp har tilldelats Publicistklubbens stora pris. Hon har ett förflutet på tidningen Dagens arbete, där hennes arbetsplatsgranskningar kring återvinningsbranschen gav henne Föreningen grävande journalisters Guldspaden 2010. Därefter har hon gett ut flera uppmärksammade arbetsmiljöreportage i bokform.

Elinor Torps första bok, Döden på jobbet (2013), om dödliga arbetsplatsolyckors systematiska bakgrund i arbetsköparens slarv och nonchalans, väckte debatt. Inte minst reportaget från Nordkalk, där åtta unga, inhyrda från ett bemanningsföretag, brännskadades i en arbetsplatsolycka. Ytterligare en avled. Därefter har hon producerat flera initierade och uppmärksammade reportageböcker, som Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, 2015.

Statsministerns papperslösa städerska

2023 utkom hennes reportagebok Rent åt helvete, med berättelser om städbranschen som en av de smutsigaste arbetsmiljöerna man kan tänka sig. Bland annat skildrade hon fallet kring den nicaraguanska städerskan Chilo Martinez, som visade sig arbeta svart och papperslöst hos statsminister Magdalena Andersson. Fallet ledde till rättegång och Martinez fick genom facklig hjälp av Stockholms LS av SAC Syndikalisterna 2024 rätt till ett högt skadestånd från arbetsköparna. 

Elinor Torp fick Dagermanpriset 2024 med motiveringen: ”För ett författarskap som riktar ett obevekligt ljus in i det svenska välfärdssamhällets skuggsida. Elinor Torps granskning av arbetslivet visar oss hur laglösheten brer ut sig och hur utländsk och oorganiserad arbetskraft utnyttjas. I Dagermans anda synliggör hon det vi blundat för.”

Journalisten och författaren Elinor Torp får årets Stig Dagermanpris

Elinor Torp får Dagermanpriset för sina skildringar om svenskt arbetsliv

Publicistklubbens stora pris är på 50 000 kronor, och juryn skriver: ”Elinor Torp riktar sitt sökarljus mot välfärdssamhällets mörkaste vrår och ger röst åt de som annars inte hörs. Hon granskar arbetsmarknadens utnyttjande av utsatta i artiklar och böcker. Med stilistisk precision förmedlar hon berättelser som är omöjliga att värja sig från och som rakt in i hjärtat.”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände
Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Jonathan Bergström, Alex Olofsson och Stina Nilsson från den nystartade tidskriften Lavskrikan

Lavskrikan vill få Norrbotten att lyfta blicken från avgrunden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Publicerad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC


Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln