Trots att två salar hade slagits ihop så var det fullsatt på ABF-huset i Stockholm i torsdags. Det stora intresset handlade inte om Kambodja som ett av vinterns turistmål utan om ett Kambodja för länge sedan, det land som av röda khmererna kallades Demokratiska Kampuchea 1975–1978. Journalisten Jesper Huor är själv drabbad av den tidens […]
Trots att två salar hade slagits ihop så var det fullsatt på ABF-huset i Stockholm i torsdags. Det stora intresset handlade inte om Kambodja som ett av vinterns turistmål utan om ett Kambodja för länge sedan, det land som av röda khmererna kallades Demokratiska Kampuchea 1975–1978. Journalisten Jesper Huor är själv drabbad av den tidens terror och nu står han på ABF-huset och berättar om sin bok Sista resan till Phnom Penh (Ordfront). Där försöker han lägga ett pussel över en försvunnen far men försöker också finna svar på frågan om hur människor kan arbeta för idéer som resulterar i massmord. Someth Huor var 29 år när han lämnade sin svenska hustru och den tvåårige sonen Jesper i Östberlin för att resa hem och tjäna den rörelse han arbetat för. ”Kanske blir jag aldrig så gammal som 30 år”, sade han till hustrun strax innan resan.
Den 27 maj 1977 landar planet, med Someth Huor ombord, på Phnom Penhs öde flygplats. Snart har han förts till S-21, det topphemliga lägret där Pol Pots säkerhetsapparat tog hand om påstådda förrädare. Someth Huor var en av många kambodjaner som studerade i Paris, där han träffade Jespers mor. När prins Sihanouk störtades i den USA-stödda kuppen 1970 som förde Lon Nol till makten, anslöt sig Someth Huor till Funk, den enhetsfront som till sist, den 17 april 1975, skulle besegra Lon Nol och USA. De kambodjanska kommunisterna hade fram till kuppen varit en marginell kraft i landet. Men med Sihanouk som galjonsfigur växte de snabbt och det skoningslösa amerikanska bombkriget över Kambodja gav snabbt nya rekryter bland landets bondebefolkning.
Jesper Huor berättar om hur hans far anslöt sig till Funk och i Nordkorea, Sverige och DDR arbetade för den kambodjanska revolutionen medan hans mor hade en framträdande roll i den svenska solidaritetsrörelsen.
Han har funderat mycket på hur lätt det är att ryckas med i en rörelse som ligger i tiden, utan att ställa de kritiska frågorna. Och i sin bok funderar han över det overkliga fotografiet där fyra svenska gäster, däribland hans mor, i augusti 1978 sitter på mottagning hos röda khmerernas ledare Pol Pot och Ieng Sary.
Mötet förra veckan hade arrangerats av Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Det är en kommitté som under ledning av socialdemokraten Birgitta Dahl, liksom DFFG, De förenade FNL-grupperna, gav sitt stöd till Demokratiska Kampuchea.
Fram till hösten 1978, då öppna strider rapporterades mellan Vietnam och Kampuchea, rådde en närmast total hegemoni, med Arbetaren som ett av få undantag, i svensk vänsteroffentlighet om stödet till de röda khmererna. När Åsa Linderborg i Aftonbladet den 10 oktober 2006 skriver om en liten exklusiv grupp inom vänstern som i sin romantisering av bonderörelser leddes på ”antiimperialistiska villovägar” är det på gränsen till historieförfalskning.
I våras kom Peter Fröberg Idling med boken Pol Pots leende (Atlas) där han försöker förstå hur den svenska delegationen i augusti 1978 kunde resa runt i landet utan att se terrorn och massmorden.
Den 28 mars 2006 hyllar Jan Myrdal återigen röda khmererna på Aftonbladets kultursida och deklarerar ”Jag såg inget massmord”. I FiB/Kulturfront nummer 5/2006 försvarar Stefan Lindgren utrymningen av städerna i Kambodja i april 1975 och menar att röda khmererna var ”nationella frihetshjältar” och att han är ”övertygad om att dagens fördömande av de röda khmererna av en eftervärld kommer att betraktas som djupt orättvist”.
Kambodja fortsätter vara som ett oläkt sår inom svensk vänster.
