Några vetenskapligt djuplodande analyser av resultatet av det svenska riksdagsvalet 2006 har nog inte hunnit bli gjorda än. Vi är däremot väldigt många som ändå har försökt att förstå det och att överblicka konsekvenserna av det. Varför förlorade vänsterblocket och varför vann borgarna? Det blåser i skrivande stund fortfarande riktigt hårt om ett par nya ministrar, och både Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò har just avgått.
Det är svårt att ur ett vänsterperspektiv inte vara nöjd med att rika människors användande av svart arbetskraft och smarta skatteplaneringsvarianter kan diskvalificera någon från en politisk maktposition. Det finns andra delar av detta som smakar mindre bra; som den rent moralistiska upprördheten över att någon som har gjort fel ändå kan få vara med på ansvarsfulla poster. Politisk moral är en sak, politisk moralism en annan. Den sistnämnda känns inte alls lika nödvändig.
Det är dessutom lite svårt att tro att det är en ren slump att de som det blåser mest om är kvinnor – det finns uppenbart gott om män i sammanhanget som har gjort samma saker. Man får dock ha väldigt kort minne för att inte inse att Maria Borelius tidigare inte precis ansträngt sig för att plocka några sympatipoäng hos jämställdhetsivrare och feminister. Det förefaller dock inte blåsa ett dugg runt Borelius man, villkoren för toppskikten i politik och näringsliv är uppenbarligen inte desamma. Om det är bra eller dåligt kan man fundera på en stund, men knappast förvånas över. Och hur det än är kommer även de nya ministrarna att vara moderater.
Det finns dock även en annan del av detta som inte förefaller slumpmässig, nämligen det faktum att det hittills inte är en enda minister eller journalist på toppnivå som har blivit anklagad för att ha jobbat svart med barnomsorg och städning, medan många har köpt sådan arbetskraft. Det är skillnad på att ha svart arbetskraft i det egna hushållet och att vara det, det förstår nog vem som helst. Skillnaden stavas klass, men kan också heta etnicitet.
Kön och kvinnors större förväntade såväl som faktiska ansvar för nödvändig omsorg och iscensättandet av trevliga och representativa hem blinkar som en jättelampa över hela panoramat. Detta har undersökts närmare i forskning, exempelvis i ett av delbetänkandena i den nyligen presenterade integrationsutredningen. Antropo-logen Anna Gavanas visar där genom intervjuer att det är stor skillnad på hur den som köper respektive säljer ”hushållsnära tjänster” upplever innehållet i själva transaktionen (det ska understrykas att långt ifrån alla som intervjuas köper tjänsterna svart).
Bland de svenska köparna finns det ofta en idé om att ”svenskhet” som egenskap hos en arbetsköpare innebär ett visst ansvar, och ett slags jämlikhet i förhållande till den man anlitat, som en del förefaller känna sig ganska bekväma med. Man understryker att man inte ser ner på dem som jobbar, eller arbetsuppgifterna de har. Men allra helst ska ändå så väl arbetet som dess utövare vara osynliga.
Emellanåt upplevs det också som en börda, detta att en svensk köpare av hushållstjänster förväntas att reflektera över ett slags moraliskt innehåll i transaktionen. Och man ser det också, särskilt i förhållande till kvinnor (för de som jobbar är nästan alltid kvinnor) från andra, fattigare länder än Sverige, som att man gör dem en tjänst. Märkligt nog är tacksamheten hos de intervjuade ”barnflickorna” (vilket underligt ord!) och hushållsallt-i-allona inte alls lika utbredd. De är ofta inte alls nöjda med illa definierade gränser för arbetsuppgifterna, outtalade förväntningar och obefintlig övertidsersättning. Det är skillnad på dessa båda erfarenheter, men vi förefaller bara ha det ena intresset företrätt i den svenska regeringen.
De hushållsnära tjänsterna anses dock vara en mycket viktig fråga för svensk ekonomi och ska nu få skattesubvention, oklart ännu exakt hur detta ska gå till. Svart ska bli till vitt, utanförskap till arbete, dubbelarbete hos den professionella medel- och överklassen till lyckligt och harmoniskt familjeliv. Svart arbete är dock vanligt i städbranschen, även i länder där man har betydligt lägre skatter på samma sorts tjänster. Detta gäller alls inte bara enskilda arbetare i enskilda hushåll, utan lika mycket för arbetskraften i städfirmor.
En representant för Skatteverket uppger i Dagens Nyheter att de summor som de undanhållna skattepengarna för städning utgör antas vara mycket större bland ”reguljära” företag än bland dem som anställer hemma. Att det är så låga investeringskostnader när man ger sig in i branschen bidrar också till att göra konkurrensen mycket hård. Mycket talar för att skattesatsen bara är en liten del av problemet, det verkliga problemet är den oerhört ojämlika förhandlingssituationen. Människor som har få val att göra är mycket mer benägna att acceptera att arbeta svart.
Man kan med visst fog tala om att den borgerliga regeringens vingliga första veckor har en del att göra med ett slags socialt ”ovanförskap”, för att travestera alliansens egen ofta upprepade problembeskrivning om den dryga miljon svenskar som sägs befinna sig i ett socialt ”utanförskap”. Ovanförskapet återfinns då möjligen hos de människor i Sverige som har de allra högsta inkomsterna och som därför, åtminstone i ekonomisk mening, de största möjligheterna och den största valfriheten.
Att det finns skillnader mellan fattiga och rika är inget nytt, men de har ju faktiskt förändrats över tid, och de ser som vi vet ganska olika ut i olika delar av världen. Ekonomisk forskning om inkomstojämlikheter kan ha en global ansats, men har ofta fokuserat på att mäta den totala ojämlikheten i ett enskilt samhälle och, vilket är rimligt, har emellanåt lagt särskild tonvikt på vad som händer med de fattigare delarna av befolkningen. Mindre ofta ligger intresset på dem som har de allra högsta inkomsterna. Forskning om just detta växer dock fram i Sverige och på andra håll i världen.
Nationalekonomen Björn Gustafsson och ekonomihistorikern Birgitta Jansson, båda verksamma vid institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, har undersökt hur de högsta inkomsterna i Sverige har utvecklats i förhållande till övriga inkomster, från 1970-talet och fram till 2002. Gustafsson har dessutom tidigare undersökt inkomster i Göteborg från 1920-tal till 1950-tal. En av de två stora trender de pekar på är den faktiska utjämning som pågick under välfärdsstatens uppbyggnadsskede, men som inte nödvändigtvis förklaras bara av denna. Under en stor del av 1900-talet skedde en utjämning av svenska inkomster, där den största förändringen var att de sämst ställda fick det bättre. Men även det faktum att inkomstskatterna byggs ut och blir högre bidrar till att jämna ut skillnader, genom att bromsa ökningen av de högre inkomsterna. En liknande utjämning kan man se i många västeuropeisk
a länder vid samma tid. Den andra trenden är en rörelse i motsatt riktning.
Vid 1970-talets slut och 1980-talets början ökar inkomstskillnaderna, den här gången i hög grad därför att de högsta inkomsterna växer när andra stagnerar eller tappar något. Gustafsson och Jansson visar att det i Sverige är högst märkbart när det gäller den översta tiondelen av inkomsterna, men allra mest har den översta procenten vuxit. För detta toppskikt rör sig inkomsterna ryckigare än övriga gruppers, till stor del beroende på börsutvecklingen. Skattereformen i skarven mellan 1980- och 1990-tal gjorde också att mycket av progressiviteten när det gäller högre inkomster försvann. Kapitalinkomsterna beskattas därför i lägre grad än tidigare, och de inkomsterna hittar vi mest bland de riktiga höginkomsttagarna. Gustafsson och Jansson analyserar den svenska utvecklingen och gör vissa internationella jämförelser, men tar sig inte an uppgiften att i alla avseenden förklara precis varför utveckli
ngen ser ut som den gör. Några slutsatser och antaganden i den vägen gör de dock. Förändrade skatteregler har definitivt ett finger med, men de högsta lönerna har ändå stigit kraftigt; och det har funnits finns en ökad acceptans för det, bland dem som råder över lönerna i toppskiktet.
Det faktiska avståndet mellan de lägsta inkomsterna och de högsta har vuxit. Bakom inkomstuppgifterna finner vi naturligtvis människor, vuxna och barn med väldigt olika förutsättningar. När de högsta inkomsterna liksom svävar iväg oberoende av hur det går för de övriga i samhället talar man ibland om ”elitseparation”. De där uppe har helt enkelt inget särskilt intresse av att det går bra för dem där nere.
Vad i den borgerliga politiken ska vi vara mest rädda för? I stora drag att den kan fortsätta att öka på skillnaderna mellan låga inkomster och höga, fastän de ökande toppinkomsterna hittills alldeles uppenbart inte beror på att vi har haft borgerliga regeringar. Och att den borgerliga budgeten premierar arbete genom att sänka skatter på löner men inte transfereringar (som ersättning från a-kassa eller sjukförsäkring), men samtidigt passar på att från 2007 höja kostnaderna kraftigt för den som är så icke-riskbenägen att han eller hon väljer att vara med i en arbetslöshetskassa. Det valfria i sammanhanget kommer däremot att försvinna, genom att alla som lönearbetar ska vara tvungna att ingå arbetslöshetsförsäkringen. Tidsplanen för genomförandet av det sista är inte klar än.
Att göra arbetslöshetsförsäkringen till en allmän socialförsäkring är, menar jag, egentligen inte någon dum idé. Sättet som det nu görs på blir dock alldeles tydligt riktat mot utsatta grupper i allmänhet, och i någon mån fackföreningarna, då många lönearbetare kan tänkas fortsätta att koppla ihop kostnaderna för arbetlöshetsförsäkring och fackavgiften. Avgifter till a-kassan (eller vad nu efterföljaren kommer att heta) förutsätts i budgeten bli obligatoriska, höjas och kopplas till arbetslöshetsnivån inom det område man arbetar.
Frågan är hur detta ska beräknas. Kvinnor inom områden i offentlig sektor med hög deltidsarbetslöshet, många tillfälliga anställningar och låga löner – ska de ha extra höga avgifter? Obligatoriska avgifter istället för skatt alltså. När skattefinansieringen dras ner – det är detta som kallas att göra upplägget mer ”försäkringsmässigt” – minskar också utjämningseffekten. Inte skatt efter bärkraft utan avgift efter risk. Men om man jobbar ”svart” är förstås detta inget problem.
