Var och varannan tidning innehåller i dagarna en artikel av typen ”Tips: Så höjer du din lön”. De råd som ges är liknande, de anställda uppmanas att vara sakliga, framhålla sin oumbärlighet och så vidare. Men tips om att det är genom att gå samman och agera kollektivt som arbetarklassen har sin största styrka lyser med sin frånvaro.
Lönerna står i fokus i det offentliga samtalet just nu av flera skäl. Dels stundar mycket omfattande avtalsförhandlingar och dels publicerade statistiska centralbyrån, SCB, sin årliga lönestatistik i måndags. Samma dag passade arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv på att publicera rapporten ”Myten om lönebildningen”, vars ambition är att leda i bevis att ju större klassklyftorna är och ju lägre de lägsta lönerna är – desto bättre för alla. Detta eftersom de genomsnittliga lönerna visat sig bli högre ju större löneskillnaderna är. För en klassmedveten läsare ter sig slutsatsen naturligtvis märklig, eftersom de lägst betalda inte alls ingår i begreppet ”alla”. Dessutom argumenterar Svenskt näringsliv för att låga minimilöner i avtalen är bästa receptet för att råda bot på utanförskap i form av arbetslöshet och sjukskrivningar. Tanken är alltså att de lägsta avtalsenliga lönerna på arbetsmarknaden är för höga och att människor slås ut – inte för att de faktiskt är sjuka eller att det faktiskt inte finns tillräckligt många jobb – utan för att de inte är värda så ”höga” löner. Låt oss därför titta på några av de löner Svenskt näringsliv anser är för höga: • LO:s största förbund, Kommunal, har 14 000 kronor i månaden som lägsta lön i gällande avtal. • Hotell och restaurangfackets lägsta lön i gällande avtal är i samma låglöneliga: 13 956 kronor i månaden för den som saknar utbildning, vilken höjs till 15 340 kronor efter sex års erfarenhet.
Dessa låga löner, som framför allt drabbar kvinnor och invandrare, ska ställas mot den genomsnittliga lönen på svensk arbetsmarknad: 24 300 kronor. Eller uppdelat efter kön: 22 100 kronor för kvinnor och 26500 för män. Det innebär att kvinnor, enligt den senaste statistiken, tjänar 84 procent av vad män tjänar. Slutsatsen är enkel: trots att de orättvisa löneskillnaderna mellan män och kvinnor kritiserats hårt från många håll i flera år leder inte detta till förändring. Det ser lika illa ut i dag som i går.
Den väg som återstår för att ta itu med klass- och könssegregationen är den fackliga kampen. Vi har sett hoppfulla glimtar av stridbarhet att ta fasta på: SAC Syndikalisterna har det senaste året nått en rad framgångar bland annat genom att använda sig av blockader, och Byggnads har nått internationell ryktbarhet genom att stå upp för att även utländska företag måste teckna svenska kollektivavtal i Sverige för att inte lönerna ska dumpas. Det sistnämnda var bra – men det är mycket intressant att det mansdominerade Byggnads, vars lägsta avtalsenliga lön på 112 kronor i timmen ligger betydligt högre än både Kommunals och HRF:s, har så mycket större stöd i LO-familjen än de kvinnodominerade förbunden. Kommunal fajtades så gott de kunde 2003, men misslyckandet berodde till stor del på bristande stöd i ”familjen”. Detta visar tydligt att den feministiska medvetenheten är långt ifrån hög i arbetarrörelsen. Men skit i hela feminismen och etniciteten då, och tänk i termer av klass! Det räcker nämligen långt: Om arbetarrörelsen på bred front vägrar acceptera riktigt usla villkor är det framför allt kvinnor och invandrare som gynnas. Vilket vore på tiden, minst sagt.
Publicerad Uppdaterad
17 mins sedan
Greta och Alexandra strandsatta i Murjek – du kan aldrig ana vad som hände sen
Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat vi ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. Istället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut.
– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.
Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen.
Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.
Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.
– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen.
Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid.
Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras också återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk “bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.
När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.
– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.
Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.
– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.
Foto: Reidun Fagerström
Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id.
När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.
– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.
– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.
Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare.
När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2022 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim.
Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.
– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar.
– De tågen går, sa Greta.
– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de.
Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.
Dags för en liten faktaavstickare igen:
Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.
Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.
Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.
Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut.
Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”
Gunmarie och Charlotta.
Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats.
– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim.
– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.
Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.
– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.
– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen.
Hon återkom till timmerterminalen:
– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här.
Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter?
– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari.
– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …
Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.
Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):
– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:
– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?
Greta:
– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?
Charlotta:
– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu idag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem.
Gunmari:
– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem.
Greta:
– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.
Charlotta:
– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?
Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?
Charlotta:
– Nej…
Gunmari:
– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden.
Charlotta:
– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …
Gunmari:
– När sa ni att bussen gick, förresten?
Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.
Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra.
Första veckan i mars är en av årets verkligt angelägna veckor för Stockholmare och tillresta dokumentärfilmälskare. 2 till 8 mars äger Tempo dokumentärfestival rum. Årets tema är Real Love, och det finns verkligen många perspektiv på kärlek – mot alla odds och mot omgivningens förväntningar. Kanske är kärlek just det – att älska trots att det inte är den enkla vägen.
Vår värld kan just nu kännas svårälskad, men den är också svår att vända sig bort från eftersom den är den enda vi har.
Ett bra exempel på hur känslorna brottas med den yttre verkligheten är Matthias Lintners starka My Boyfriend el Fascista, som också tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Här skildras italienska Matthias pojkvän, kubanske Sadiel, som närmar sig det otänkbara. Med bakgrund i Kubas diktatoriska politik och den europeiska vänsterns avsaknad av protester rör sig Sadiel politiskt åt höger och ansluter sig till Giorgia Melonis populistiska projekt.
Parets diskussioner utmynnar i tystnad och gräl. Den öppna och livsbejakande kärleksrelationen låser sig. Utsikten från deras hus i italienska Alperna är densamma, risotton med parmesan, citron och olivolja lika lockande upplagd. Men den smakar inte längre gott när bråken urartar med det upprepade, alltmer aggressiva tillägget ”min kära!”. Här blir det politiska ett personligt val som inte går att komma förbli. Och det verkliga valet blir mellan kärlek och hat. En intim och viktig berättelse.
Att bygga sig ur förtrycket
Också kärleken till det egna landet kan vara en konfliktpunkt när historien och kulturen inneburit förtryck, självhat och rädsla, men samtidigt en plattform att bygga vidare på när situationen förändras. Maia Lekows och Christopher Kings film How to Build a Library är en av de som diskuterar ett kolonialt arv att bygga vidare på – eller att ta avstånd ifrån, eller både och.
Regissörerna har följt kenyanska Shiro Koinange och Angela Wachuka, författare respektive förläggare, som fått tillstånd att restaurera biblioteket McMillan Memorial Library i huvudstaden Nairobi. Biblioteket byggdes 1931 för kolonialmakten men öppnades för svarta kenyaner först 1958. När britterna tvingades avveckla sin koloni, och Kenya blev ett samväldesland, föll institutionen i en Törnrosasömn. Den har nu brutits av insamlingsprojektet Book Bunk, som ska öppna verksamheten för nya möten som kaféverksamhet och bokhandel. Inte nog med att byggnaderna kräver konkret upprustning utan hela verksamheten diskuteras och omvärderas. Hur ska landet, som varit koloniserat i över 100 år, representeras med nya böcker och kanske ny indelning i ett system som är normerat i hela biblioteksvärlden.
How to Build a Library, en dokumentär om att bygga ny kultur ovanpå den gamla, koloniala. Foto: Tempo Dokumentärfestival
How to Build a Library är en riktigt spännande film som ställer frågor man inte visste att man behövde fundera över. William Northrup McMillan, kolonialist, jägare, filantrop och affärsman, som grundade och gav namn åt biblioteket, var med och befäste det koloniala styret. Samtidigt har hans verk skapat nya möjligheter. Ska biblioteket fortfarande bära hans namn?
Arbetet med biblioteket blir en kamp mot byråkrati och korruption men innebär också många möten med en befolkning som deltar i en verklig upprättelse.
Irländsk normbrytning
På liknande sätt skildrar Dennis Harveys och Lars Lovéns Celtic Utopia hur ett kolonialt styrt folk behöver flera generationer för att verkligen få förtrycket ur kroppen. De unga idag saknar egna minnen av den formella brittiska kolonialismen, som på pappret försvann för större delen av Irland 1921. Men deras far- och morföräldrar levde under den och minnet är därför knappast avlägset.
Också här används kulturen, inte minst musiken, som en plattform för identitetsbygge. Kärleken till landet är inte alltid ogrumlad eller ens besvarad, den traditionella musiken har alltid berört frågor om förtryck och makt utifrån. Och ur vemodet och svänget växer stolthet och styrka.
Musiken som motstånd i Celtic Utopia. Foto: Tempo Dokumentärfestival
Komplicerad kärlek från stora delar av världen
Tempo berättar historier från hela världen utan etiketter, men årets tema skapar kopplingar mellan filmerna. Alaa Aaliabdallahs Palestine Comedy Club skildrar den palestinske ståuppkomikern Alla Shehada som startar en grupp med komiker från stora delar av det splittrade Palestina. De turnerar med sitt material genom landet och i Israel. När Hamas anfall inträffar den 7 oktober 2023 befinner de sig i London. En ärlig film som öppnar sig för allt som kommer i deras väg.
Flera filmer spretar lite från temat men jag vill verkligen också rekommendera Mehrdad Oskoueis A Fox Under a Pink Moon, som även dentävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Den bygger helt på sextonåriga Sorayas mobilfilmer. De visar hennes flykt från Iran till Turkiet, tillbaka till Iran i ett försök att via Grekland nå norra Europa.
Föräldralösa Soraya, som är afghansk medborgare fast hon aldrig befunnit sig i landet, är i sällskap med sin man som misshandlar henne dagligen. Hon försöker se framåt genom sina målningar och skulpturer, skapade av äggkartonger som hon förvandlar till papier-mâché.
Genom Sorayas dokumentation av sin situation hamnar vi mitt i livshotande båtresor och flykt över gränser som misslyckas. En film som kan förändra den som tar del av den. Mig kommer den i alla fall att följa länge.
Ur Robota Sweden. Foto: Tempo Dokumentärfestival
Kärlek som kamp
Festivalen visar också en hel del svenska berättelser om kamp och kärlek med spridda känslor, inte minst Kristoffer Kronanders och Patrik Öbergs Robota Sweden, om korruption och livsfarliga arbetsvillkor inom byggbranschen. Här lyfts bland annat dödsolyckan i en bygghiss i Sundbyberg 2024 då 11 byggarbetare dog, de flesta av dem inhyrda, utländska arbetare med mer eller mindre obefintlig trygghet (eller lön).
Också uppbyggnaden av det unika fackliga stödet till migrantarbetare finns med här. Filmen kommer också att finnas på SVT i sommar. Även Strejkarna om klimatrörelsen Fridays for future visas under Tempoveckan och har sedan biopremiär den15 maj.
Tempo är ett fantastiskt tillfälle att ta del av kärlek och kamp utan att det är det minsta tillrättalagt. Tvärtom får lust och motstånd tillfälle att gnida sig mot varandra så det gnistrar. Regissörerna och deras huvudpersoner tar med oss i handen på resor vi måste göra för att kunna leva med världen som den är nu.
En dryg månad efter att lantarbetarsyndikatet Solidariska Lantarbetare bildades har de vunnit sitt första ärende. 10 miljoner kronor kommer att betalas ut i retroaktiv lön till 35 medlemmar som jobbar på en mjölkgård. På gården är nu över 90 procent av arbetarna med i facket.
Den 26 februari vann syndikatet sitt första ärende – nästan 10 miljoner kronor i retroaktiva löner ska betala tillbaka till 35 medlemmar på en mjölkgård.
Ärendet handlar om att gården under lång tid har betalat ut mycket låga löner och varken ob-tillägg eller övertidsersättning.
– De låga lönerna har gjort att vissa har arbetat 300 timmar i månaden för att nå upp till en normal lön, säger Pelle Sunvisson, förhandlare på Solidariska lantarbetare.
90 procent av arbetarna har gått med i facket
Första gången Pelle Sunvisson besökte gården var i början av december. Kort därefter gjorde de stora förändringar, höjde löner och började betala ut ersättning för ob och övertid, berättar han.
– Det har skett en stor löneförhöjning i den här processen. För vissa innebär detta en fördubbling av nuvarande lön.
Enligt honom har det tidigare funnits en rädsla bland arbetarna på gården och det har varit omöjligt att vara öppen med facklig tillhörighet. I dagsläget är det helt annorlunda. Nu är över 90 procent av arbetarna organiserade inom syndikatet.
Under de kommande veckorna kommer syndikatet att förhandla om ett eget kollektivavtal. Mjölkgården har redan ett kollektivavtal med Livs, så det nya skulle då bli ett andrahandsavtal.
– Med ett eget kollektivavtal skulle medlemmarna få rätt att engagera sig i fackliga frågor på arbetstid, säger Pelle Sunvisson.
Tv4 rapporterade under gårdagen om att Forssell skickade fejkat hästhuvud till Byggnads fackordförande under tiden han var ordförande för Muf. Foto: Skärmavbild, Lars Schröder/TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
”Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz som menar att vi måste slå vakt om yttrandefriheten.
På nätet cirkulerar nu många ordvitsar om att jämföra äpplen och hästhuvuden. Bakgrunden är rättegången mot den man som anklagas för olaga hot efter att ha lämnat en korg med äpplen med Hitler-ansikten utanför migrationsminister Johan Forssells (M) bostad. Åklagaren yrkar på fängelse och domen ska falla fredag 27 februari.
Samtidigt har vi påmints om att under Forssells tid som ordförande för Moderata ungdomsförbundet så skickade dessa ett avhugget hästhuvud (alltså, från ett gosedjur) till Byggnads ordförande tillsammans med en maffiareferens.
Det är klart att vi ibland måste jämföra äpplen och päron. Eller hästhuvuden. Och även blanda dem.
Det viktiga är yttrandefriheten
Det betyder inte att vi måste komma fram till att en av aktionerna borde vara laglig, den andra inte. Inte ens att en var mer var omoralisk eller osmaklig än den andra. Eller för all del, det kan den offentliga debatten gärna få syssla med, om de debatterande vill.
För det vi måste slå vakt om nu är yttrandefriheten. Att få protestera mot åsikter man tycker är fel är självklart. Lika självklart som att åsikterna ska få uttryckas från början. Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas. En åsikt som delas av många, mest uppmärksammade i veckan kanske kriminologen Leif GW Persson och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke.
Tidningen Arbetaren har alltid stått upp för yttrandefrihet. På nätet kommer denna krönika antagligen bemötas av några ”men socialistdiktaturerna då”. Mitt tips är: googla lite. Vi är frihetliga socialister och har alltid varit motståndare till alla totalitära stater, inte minst den så kallade Sovjetunionen. Bland de första som förföljdes och avrättades där var våra meningsfränder, alltså anarkister och liknande antiauktoritära delar av arbetarrörelsen.
Vi kommer fortsätta stå upp för yttrandefriheten. Detta borde också vara en självklarhet för alla, oavsett politisk hemvist. Förutom för dem som faktiskt längtar efter totalitära stater. En eventuell fängelsedom mot mannen i Rojavakommittéerna för oss lite närmare den dystopin. Som Arbetaren löpande har skrivit om senaste åren hotas yttrandefriheten från flera håll, i Sverige och hela världen.
Så, jag hoppas att vi får se fler politiska aktioner som väcker allt från glädje till avsky. De behövs för att sätta ljus på viktiga frågor.
Svaret: äpplen eller päron?
Jag avslutar med en kort personlig jämförelse mellan äpplen och olika sorters avhuggna dockhuvuden:
IS-dockan hållande ett avhugget dockhuvud och någon sorts leksakskniv, som lämnades utanför bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousas bostad, är så klart riktigt läskig att få syn på. Den har försvunnit lite i debatten. I den finns ingen humor – den syftar på den svenska regeringens stöd till den syriska, al Qaida- och IS-kopplade övergångsregimen, och det är ingen kul historia. Men uppenbarligen lyckades dockan sätta en del ljus på denna besvärande fråga.
Hitler-äpplena är däremot riktigt fyndiga – ”äpplet faller inte långt från trädet”, vilket anspelar på ministerns sons samröre med nazistgrupper.
Det avhuggna hästhuvudet 2004 var redan då en ganska trött referens, dessutom med en viss anspelning på våld. Lite kul och påhittigt, men inte jätte. Det sjukaste i den historien är högerns besatthet av att kalla fackföreningar för ”maffia”.
Slutsats: Vad jag personligen tycker om verkshöjden är inte så intressant. Men alla tre aktionerna ska få existera i en modern demokrati.
Hur kan man säkra finansieringen för teater när kulturbudgeten minskar? Podden Kulturplats besöker Konträr, en scen för kontemporär teater på Söder i Stockholm.
Under våren finns såväl internationella gästspel som egna produktioner i programmet. Så såg det inte ut hösten 2024 då det satt det en skylt utanför dörren: ”Stängt på grund av kulturpolitik”.
Moa Alsén exekutiv producent för Foto: Tuija Roberntz
När Kulturplats besöker Konträr i början av 2026 har man infört ett abonnemangssystem i förhoppningen om att kunna ta sig bort ifrån krångliga ansökningsprocesser och samtidigt skapa utrymme för det som den scenkonst man vill se. I det tredje avsnittet av Kulturplats möter vi Konträrs exekutiva producent Moa Alsén för att få höra mer.
– Målet är att klara oss själva, säger hon.
Podden ges ut av Tuija Roberntz. Avsnittet publiceras i samarbete med tidningen Arbetaren. Här kan du lyssna på tidigare avsnitt av podden Kulturplats.
Hej och ursäkta radioskuggan från oss! Det har varit så fullt upp med resande och intervjuer att bloggen har hamnat lite efter. Men jag lovar att ni ska få följa med på allt. Bara med lite fördröjning!
Vi lämnade Gävle och tuffade vidare norrut. Halvvägs till Umeå rörde sig tågvärden fram mot oss, eller ja, mot Greta. Han sken med hela ansiktet och nästan skuttade fram till våra platser.
– Äntligen får jag träffa henne, sa han till mig när han märkte att Greta satt upptagen i telefon.
– Jag kommer stå där borta, så bara säg till när hon har möjlighet.
Efter en stund kom han igen och Greta avbröt sitt telefonmöte. Tågvärden satte sig på huk intill och började prata på engelska.
– Jag kan prata svenska, sa han. Men i sådana här stunder, när något verkligen är på allvar för mig, så föredrar jag engelska.
Sedan berättade han att han var från Västbanken. Han hade bott i Sverige i femton år och var innerligt tacksam för Gretas engagemang för Palestina. Han berättade om sin familj och att det dagliga livet var fruktansvärt svårt, ekonomiskt var det nästan omöjligt att överleva. Han berättade om hur israeliska bosättare bara några dagar tidigare hade förstört ett hus i hans hemby, och gjort en stor familj hemlös. Själv hade han varit engagerad under lång tid här i Sverige och varit med och bland annat startat upp organisationer för Palestina i Umeå.
– Ta mitt nummer om jag kan hjälpa er med någonting, vad som helst, sa han innan han gick och gjorde utropet i högtalarna:
”Mina damer och herrar, vi ankommer snart till Umeå och här har vi två stopp, Umeå Östra och Umeå Central. Se till att se efter så att ni inte glömmer något ombord.”
Vännäs, medborgarråd och klimatkris
Vi sa hej då till tågvärden och gick av vid Umeå Central. Efter att ha sprungit i kapp bussen åkte vi fyra mil i nordvästlig riktning – till Västerbottens Venedig: Vännäs. Det finns varken kanaler eller gondoler där såvitt jag vet men en annan koppling. Återkommer till det.
I Vännas bjöds vi hem till de pensionerade grundskolelärarna Anders, 72, och Anita, 70, som bor i källaren i en treplansvilla, Anders barndomshem. De två övre planen bebos av barn och barnbarn och under vår intervju dök de upp en efter en. Till sist var det tre generationer representerade och mer eller mindre involverade i samtalet men här tänkte jag lägga fokus på Anders och Anita och det de hade att säga.
Jag har intervjuat Anders tidigare och det kändes naturligt att höra av sig när vi skulle till hans trakter. Det var senhöst 2022 och jag hörde honom tala i en rättssal strax utanför Stockholm. Han stod åtalad för sabotage efter en motorvägsblockad med organisationen Återställ våtmarker. Ett brott han satt häktad i fem veckor för men som han och de andra aktivisterna senare friades ifrån i en dom i Högsta domstolen.
Då berättade han hur han såg vidden av klimatkrisen i samband med Gretas första skolstrejker. Hur han därefter hade engagerat sig på många olika sätt utan att det hade fått någon som helst effekt. Nu var han ”bara en vimsig gubbe som ställde sin kropp till förfogande” och han gjorde det med sina barnbarn för ögonen:
– De där små, oskyldiga, snälla, fina små barna som inte kan bestämma någonting och göra någonting åt något. Det är deras framtid som vi förstör, sa han.
Nu bjöds vi på gröt, hemsyrad gyllenkål (med gurkmeja och ingefära), chokladhummus (!) och Anders hembakta fröbröd.
Hur ser ni på det politiska läget i Sverige idag?
– Klimatet är den stora stora grejen för mig och jag tror inte att det är något av partierna som kan fixa det. Jag tror inte att vårt system är uppbyggt så. Jag tror att klimatfrågan är för stor och komplex för att den ska kunna lösas med att några kanske börjar så smått under fyra år och sedan blir det en annan regering… Och det blir bara mer och mer bråttom, dessutom. Så jag tycker att det är kört på det sättet, med politiken, sa Anita och fortsatte:
– Jag tror ju att vänsterblocket är snällare och bättre. De hittar inte på lika mycket hemskheter som de andra men det finns inte förutsättningar att fixa det för dem heller. Och de har också kopplingar till industrin och förväntningar på olika sätt, att tjäna pengar. Det känns bara som en gröt. Så nej, jag tror inte på dem när det gäller att lösa klimatfrågan – inte alls.
Och när du säger ”dem”, då menar du hela det politiska spektrat?
– Ja, precis. Jag tror att det är folket… Det här med medborgarråd, i de här stora frågorna, som skulle kunna vara effektivt. Här i Sverige och i många andra länder. Vi hör ju samman allihopa, vi lever på samma planet och har samma dilemma.
Ett medborgarråd går ut på att slumpmässigt utvalda invånare får diskutera och gemensamt presentera förslag till klimatpolitiska åtgärder. Det kanske mest omskrivna är det franska från år 2020 där president Macron lovade att ta vidare samtliga 149 förslag i oförändrat skick till Nationalförsamlingen men där slutresultatet blev minst sagt urvattnat.
Ett av förslagen – att landet skulle förbjuda inrikesflyg på korta sträckor – blev en världsnyhet. Det handlade egentligen om ett förbud mot flyg på sträckor som kunde ersättas av en tågresa på fyra timmar eller mindre. Sammanlagt skulle det omfatta omkring 35 000 avgångar per år.
Efter att regeringen och lobbyister från Air France lagt sina händer vid lagförslaget blev slutresultatet att alla avgångar som kunde ersättas med en tågresa på 2,5 timme eller mindre förbjöds – men bara direktförbindelser. Även andra kryphål infördes. De 35 000 avgångarna som skulle ha ställts in årligen blev till sist till 5 000 avgångar, motsvarade 2,5 procent av de drygt 200 000 årliga franska inrikesflygningarna.
Tillbaka till Anita som fortsatte att berätta efter att ha lagt lite gyllenkål (i Önosburken ovan) på en bit av Anders fröbröd. De har ett växthus sedan ett par år tillbaka, berättade hon. Odlingarna och förstås de små barnbarnen mellan ett och sex år, står för den stora glädjen i livet.
Det är så olika hur länge man har tänkt på de här stora frågorna och sett vidden av klimatkrisen. Hur har det varit för dig?
– Anders och jag läste väl vår första klimatbok när Jon var liten, det är ju snart femtio år sedan. Och sedan har jag alltid haft obehagskänslor av allt som måste vara fel, har jag tänkt. Det här kan ju inte vara rätt, sa hon.
Men det var först omkring 2018 som engagemanget kom igång ordentligt.
– Vi satte igång med att förkovra oss mer och mer och började med den ena klimatrörelsen efter den andra, som vi tyckte var mest effektiv. Vi började här i Vännäs med Fridays for Future. Och 500 personer lyckades vi få ihop. Men då hade vi nyss varit lärare och hade mycket kontakter och det kom barn från skolorna.
Du säger att det inte känns som att något parti kan möta de här utmaningarna? Hur känns det att tänka på det? Man har ju vuxit upp ändå med att få lära sig i skolan om hur politiken fungerar och det demokratiska systemet… Och ni har undervisat om det säkert också. Hur känns det att tänka på, som du beskriver, att det inte erbjuds någonting för en – förutom att ta saken i egna händer på något sätt?
– Det känns ju lite som att världen är en jätte på lerfötter och man står längst upp och balanserar.
Jag vände mig mot hennes man, som hade suttit tyst under nästan hela samtalet hittills. Blicken var lite frånvarande, han trummade med fingrarna mot bordsskivan.
Vad tänker du, Anders?
– Det snurrar rätt mycket i huvudet, särskilt på morgonen brukar det drälla omkring.
Vad är det som dräller omkring då?
– Jag brukar bli lite deprimerad på morgonen. Har ingen lust att vakna, sa han och tog ett djupt andetag.
– Men ja, vad ska man säga… Jag tänkte lite på en grej jag såg, två killar som hade lyssnat igenom Magdalena Anderssons tal och hittat ”k-ordet” en gång på nio tal eller vad det var. Pappa och mamma var socialdemokrater och det var aktiviteter överallt i landet, i byarna och man sa att ”nu ska vi göra det bättre för dem som har det svårt”. Men vart har det tagit vägen? Hur ser det ut nu? Jag tycker att det känns som att Socialdemokraterna har ett rätt stort ansvar för att Sverigedemokraterna kunde växa så otroligt mycket. För de slutade ta ansvar för de människor som de borde ha tagit ansvar för. Så att de kände att någon stod upp för dem. Och då blev de istället lätta offer för dem som sprider löften omkring sig hejvilt – att de ska sänka bensinpriset och sånt.
Temperaturmål och livets korridor
Här vill jag bara sticka in igen. För att påminna om var det är vi befinner oss i, det här som lite slentrianmässigt, kallas för klimatkrisen. Det kan vara svårt att greppa de här temperaturmålen och 1,5 eller två graders uppvärmning – vad det egentligen handlar om. För det som kan tyckas vara små temperaturskillnader innebär i själva verket något oerhört eftersom det är fråga om att rucka medeltemperaturen på planetär nivå. Det har nämligen aldrig någonsin skett en snabbare ökning i global medeltemperatur under den tid som den moderna människan existerat. Trots enorma variationer – istider och varmare perioder – så har medeltemperaturen på jorden under de senaste tre miljoner åren i själva verket hållit sig i ett snävt spann kring 14 grader Celsius. Som lägst omkring minus fem från detta medel – då har det varit djup istid. Som högst, runt plus två. Utrymmet mellan minus fem och plus två – det kallar professor Johan Rockström för livets korridor. Den smala korridor där vi vet att mänskligheten kan leva. Utanför den, kan ingen veta. Nu är vi med stormsteg på väg ut ur den här korridoren.
Tillbaka till Anders vid köksbordet i Vännäs:
Hur har ditt engagemang sett ut i olika rörelser?
– Vi startade upp Miljöpartiet i Skövde, vi bodde där nere. Sen var det ju kärnkraftsomröstningen då, som blev ett kraftigt bakslag. För nej-linjen ledde ju så länge det fanns ja och nej som alternativ. Och sen kom det här ”avveckla med förnuft” och då hade vi sex kärnkraftverk. Och när de vann så byggdes det sex till. Sen satt man ju nere på botten ett bra tag, sa Anders och fortsatte trumma på bordet.
– Efter att vi började med Fridays for future satte vi igång och hade möten med politikerna i Vännäs kommun. En gång i månaden i ett helt år. Vi visade dem filmer med klimatforskare och försökte få dem att fatta hur läget var och att de måste göra någonting… Det enda vi fick dem att göra var att sätta upp en skylt på ett gräsområde om att ”här klipper vi inte – till förmån för humlor och bin”. Ett område stort som vårt vardagsrum.
Greta frågade:
Kändes de mottagliga överhuvudtaget för det ni sa?
– De var trevliga när vi träffades, men det blev ingen verkstad.
Anders engagemang har fortsatt, som han ser det utan framgång. I kommunerna, vidare genom Extinction Rebellion och in i Återställ våtmarker.
– Med dem har vi fått mycket uppmärksamhet för att vi varit jobbiga och läskiga, men utsläppen har inte minskat. Samtidigt: att ge upp det är ju inte något alternativ. Ska jag strunta i mina barns och barnbarns framtid? Och alla de fantastiska systemen som finns? Det går ju inte.
Greta:
– De flesta känner inte så, verkar det som. Utan att det är lättare att bara blunda eller att inte tänka på det. Eller att bara ge upp. Hur tror ni att klimatrörelsen kan få fler människor att komma till den insikten som ni har och också börja agera?
Anders:
– Det känns ju nästan som att det är frågan om att prata med en och en. Prata med folk. Sitta tillsammans med dem. Det är ju en stor och lång process förstås.
Ofta tycker jag att det verkar som att ens engagemang kan uppfattas som att man vill ”tvinga” andra att agera, att läsa på eller på något sätt organisera sig. Hur tänker ni kring det?
Greta:
– Att bjuda in någon eller säga till någon att de borde bli aktiva i en rörelse för till exempel klimaträttvisa. Folk tror att det är en skambeläggning. Att man säger till någon ”du bör intressera dig för mitt specialintresse” och ”du gör fel”. Vilket det absolut inte är. Det är en ren kärlekshandling att bjuda in någon till den typen av gemenskap. Att säga till någon ”jag vill att du ska engagera dig med mig för allting som faktiskt spelar roll”.
Anders:
– Jag brukar säga till andra att det enda sättet att hålla näsan ovanför vattenytan, det är att vara med folk som begriper och vill göra någonting.
Det här är något som ständigt återkommer i mina (Alexandras) samtal med aktivister, forskare men också journalister som jobbar specifikt med miljö- och klimatfrågor. Förra året skrev jag tillsammans med den fenomenala journalisten och författaren Lisa Röstlund en handbok i klimatjournalistik och vi intervjuade experter och journalistkollegor i hela världen. I princip alla pratade om det här: att man akut behöver varandra för att orka fortsätta göra sitt jobb på ett bra sätt.
Att motståndet finns på alla nivåer. Till och med i ett land som Sverige känner klimatjournalister att de blir ”redaktionens dåliga samvete”. Att man hela tiden är den som ”förstör festen” genom att påpeka vad forskningen säger om hur akut läget är. Och att viktiga artiklar och granskningar motarbetas om de rör känsliga frågor eller mäktiga industrier som exempelvis skogsindustrin. Utan att ha stöd i vänner och kollegor som har samma grundläggande förståelse, är det svårt att orka då.
Gyllenkålen plockades undan, chokladhummusen också. Innan vi lämnade Anita och Anders kom ett av barnbarnen hem, en av dem som Anders berättade i rättssalen att han kämpade för. Vi vinkades hej då av tre generationer Bäcklund och gick mot busstorget i Vännäs.
Hur Venice blev Vännäs
Där fick vi strosa runt en stund i väntan på bussen. Greta skulle ta ett samtal med organisationen Progressive international (som senare skulle generera en massa rubriker). Jag såg mig omkring lite och passade på att googla för att påminna mig om den gamla historien härifrån – den om hur Venice blev Vännäs. Ni kanske redan har hört den?
Det var över trettio år sedan det koreanska nygifta paret Houng Won Paik och Young Chin gick fram till biljettkassan på Stockholms central och bad om ”two tickets to Venice, please”. De klev ombord på det nattåg de hade biljett till men när de vaknade på morgonen och tittade ut genom fönstret var det snö istället för kanaler.
– Vi älskade varenda minut av resan. Så mycket snö har vi aldrig sett, sade paret – enligt TT – till Västerbottens-Kuriren.
För Greta var det extra trevligt att få vistas i Västerbottens Venice, eftersom hon i slutet på förra året blev bannlyst från det riktiga Venedig efter en klimataktion…
Nåväl, vi avslutar med en kort information till den som undrar: Chokladhummus var otippat gott! Nu fortsätter vi norrut, rapporterna kommer allt eftersom. Stay tuned!
Det har aldrig varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett. Och även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd, skriver Rasmus Hästbacka.
Jag sitter ofta i smutsiga förhandlingar där arbetsköparen redan har bestämt sig för att sparka anställda för att de har drabbats av arbetsskador eller sjukdomar – eller för att de är fackligt aktiva eller skyddsombud. Sådana gånger bryr sig motparten inte ett dyft om lagen om anställningsskydd, LAS. De anställda erbjuds att bli ”frivilligt” utköpta under hot om tvångsutköp. Hur går det till?
Först måste man förstå att det aldrig har varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett, bara ekonomiskt dyrt i vissa fall. Enligt paragraf 39 i LAS kan arbetsköpare alltid sparka anställda och sedan köpa ut dem mot deras vilja. Även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd som anges i paragraf 39. Kort sagt: det är inskrivet i lagen att pengarna står över lagen.
Tvångsutköp innebär alltså att du förlorar jobbet även om du vinner i domstol. Själva beteckningen på LAS är därför något missvisande: lagen om anställningsskydd. En mer träffande beteckning vore lagen om arbetsköpares rätt att sparka arbetare på vilka grunder som helst.
Eftersom alla fackföreningar vet hur paragraf 39 funkar är det sällan lönt att stämma arbetsköparen och driva en tvist hela vägen till domslut. Det blir i stället en förhandling om hur stort det ”frivilliga” utköpsbeloppet ska bli.
Tufft för den avskedade
Även när fackföreningar är beredda att kriga hela vägen till domslut, är det sällan som de anställda pallar. Uppsagda arbetare måste skaffa nytt jobb senast när uppsägningstiden löper ut (eller tvingas gå på A-kassa). Avskedade arbetare får inte ens uppsägningslön. Mentalt kan det var mycket tungt att både kriga i domstol angående det gamla jobbet och försöka påbörja ett nytt jobb. Det är inte heller ovanligt att arbetsköpare trakasserar och knäcker arbetares självförtroende, varpå arbetaren accepterar ett skambud.
Summan av kardemumman är att utköpsbeloppet vanligtvis blir betydligt lägre än det skadestånd som arbetaren kunde ha fått i domstol.
Enligt LAS paragraf 39 har den anställda rätt till minst 6 och max 32 månadslöner, beroende på hur lång anställningstid personen har samlat ihop. Sist jag satt i en smutsig förhandling fick den avskedade arbetaren 150 tusen kronor. Gången dessförinnan lyckades vi pressa fram 12 månadslöner. Det är ovanligt bra – men ändå på tok för lågt (med tanke på att arbetaren inte borde ha fått sparken överhuvudtaget).
Hur ska facket förhålla sig?
Så, hur bör fackföreningar förhålla sig till dessa smutsiga förhandlingar? En del syndikalister anser att man alltid ska säga NEJ till utköp. Jag förstår attityden men då kan motparten ändå sparka och köpa ut folk.
Jag tycker att vi ska skingra alla illusioner om att juridiken kan rädda folks jobb. Juridiken kan hjälpa sparkade arbetare att i någon mån ”äga berättelsen”. När arbetare söker nytt jobb och får frågan om de fick sparken från förra jobbet kan de svara ”Jovisst, men arbetsköparen bröt mot LAS och betalade skadestånd för det.” Juridiken kan också ge plåster på såren genom skadeståndet, men för att rädda en anställning krävs det andra metoder.
Över 75 000 döda. Det är den nya chockerande siffran från de första 16 månadernas krig i Gaza, enligt en ny studie från den ansedda medicinska tidskriften Lancet som presenterades på torsdagen.
Siffran är därmed betydligt högre än vad som tidigare angetts och innefattar palestinier som dödats eller dött till följd av det israeliska folkmordet på den instängda och svårt utsatta befolkningen i Gaza under perioden oktober 2023 till januari 2025.
Över 42 000 av de dödade var antingen kvinnor, barn eller äldre, skriver Lancet i sin rapport.
Trots omvärldens omfattande protester fortsätter dödandet i Gaza, även efter den så kallade vapenvilan. Arbetaren kunde bara härom månaden rapportera om att i genomsnitt dödar israelisk militär ett barn om dagen i det sönderbombade området.
Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.
Så här lät Gretas och mitt samtal när vi snackade om våra tankar inför besöket:
Greta:
– God morgon! Vi är i Gävle, det snöar här. Låsförvaringsskåpen är ur funktion så vi ska gå till Kulturhuset och se om vi kan lämna våra väskor medan vi går runt och intervjuar folk här i stan.
Alexandra:
– Annars får vi bära.
Greta:
– Annars får vi bära vilket är fine. Jag brukar gå så här som en snigel. Den här väskan har blivit en del av mig. Den är också större än jag så det är lite opraktiskt men man vänjer sig.
Alexandra:
– Du tippar inte baklänges då?
Greta:
– Nej, då.
Alexandra:
– Vad har du för förväntningar inför de här timmarna i Gävle?
Greta:
– Jag vet inte om jag har så stora förväntningar på att det ska bli annorlunda här, jämfört med det vi har gjort hittills i Stockholm. Jag tror inte det.
(Vi har ju som sagt gjort lite intervjuer i Stockholmsområdet. De kommer att publiceras längre fram!)
Alexandra:
– Har du varit i Gävle tidigare?
Greta:
– En del. På demonstrationer. De veckovisa Fridays For Future-strejkerna med lokalgruppen här och så.
Alexandra:
– Var det inte här Gretas gamlingar blev knuffade av en politiker, förresten?
Greta:
– Jag tror det. Och det har varit mycket klimatrelaterade extremväder här också de senaste åren som har kommit upp ganska mycket i debatten. Det är något med det är som är talande: Vi säger att “när katastrofen kommer hit, då kommer vi agera”. Men inte ens när folk har källaren full med vatten så reagerar man.
Alexandra:
– Vi får försöka fråga människor vad de tänker om det… Det som brukar få folk att reagera har jag märkt när man pratar om sådana saker är det som ligger väldigt nära. Typ: tanken på att ens hus inte kommer gå att försäkra och sånt. Det brukar slå an hos många, förstås, eftersom det är en väldigt viktig sak i ens eget liv.
Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.
“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.
Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.
Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.
– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.
Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.
Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.
Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!
Vad tyckte Gävleborna då?
– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.
– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.
70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:
– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.
Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.
– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.
Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.
– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.
Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.
– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:
– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.
– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.
Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?
– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.
Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp?Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?
– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.
Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?
– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.
Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?
– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.
Det är inte en jätteljus bild du målar upp.
– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.
Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:
– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.
Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?
– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…
Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?
– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.
Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?
– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.
Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?
– Oj… Ja. Hmm…
Känns det för avlägset för att kunna relatera till?
– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.
Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?
– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.
Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?
– Nej, faktiskt inte.
Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?
– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.
Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?
– Gud vad svårt…
Det blev tyst en stund.
– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?
När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.
Blir det frisör i framtiden eller något annat?
– Något annat, sa båda två.
En helt annan fråga, sa plötsligt Greta.Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?
– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?
Ja, svarade Greta.
– Men vet du, du rockar det.
Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.
Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.
– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.
När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.
– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.
