På Mittuniversitetet kan läsa programmet ”Sportteknologi – Innovativ produktutveckling med inriktning sport och upplevelser”. Den är på 120 poäng och om den arbetsmarknad som väntar skriver Mittuniversitetet: ”Kunskaperna du får ger dig goda möjligheter till arbetsuppgifter inom många olika områden. Det kan handla om produktutveckling av såväl outdoor-produkter och handikapphjälpmedel som traditionell sportrelaterad utrustning och skydd. Du kan också arbeta med projektledning inom upplevelserelaterade verksamheter eller som beställare av produkter inom upplevelsesegmentet”.
Det är sådana fenomen som Mats Alvesson går igång på i boken Tomhetens triumf. Alvesson riktar blicken mot den svenska utbildningspolitiken, arbetsmarknaden och konsumtionen och vad han ser är brist på substans. Han anför en lång rad bevis och indicier: tjusiga åtgärdsprogram och invecklade koncept som ingenting säger, titelinflation på högskolor och på arbetsmarknaden, fagert tal om ett ”kunskapssamhälle” som ingen riktigt vet vad det betyder, tomt prat, förskönande statistik och falska profeter.
Alvesson går till storms mot de samhällsbärande myter som inte ifrågasätts och som ingen ens bryr sig om att försöka belägga. Som att utbildning automatiskt är något gott som vi aldrig kan få för mycket av, eller att ”ledarskap” faktiskt kan förbättra resultat i organisationer, eller att ökad konsumtion leder till en lyckligare befolkning.
Kritiken mot kunskapssamhället och mot tendensen att högskoleutbilda allt fler visar att Alvesson är något så ovanligt som en företagsekonom som lagt märke till att, tvärtemot vad man kan tro om man lyssnar på samhällsdebatten, inte alla jobbar med media och datorer, utan att folk faktiskt i stor utsträckning fortfarande diskar labbutrustning på sjukhus, sorterar brev och säljer klibbig pasta på 7-Eleven. Kritiken mot idén om kunskapssamhället tillhör det mer intressanta i boken. Alvesson visar hur idén om kunskapssamhället uppstod ungefärligen samtidigt som Sverige först kom att erfara massarbetslöshet och då pressen från utflyttning av industrier till låglöneländer för första gånger blev kännbar.
Berättelsen om Sverige som ett kunskapsintensivt land, där bioteknologi och it skulle kunna sysselsätta stora skaror högt kvalificerade personer blev en populär berättelse. På något diffust sätt skulle behovet av rena provrör och av nattliga pastainköp försvinna (till de där låglöneländerna, får man anta).
Kunskapssamhällets ska få sin arbetskraft genom att halva befolkningen ska högskoleifieras. Men Alvesson visar hur den högre utbildningen i själva verket fungerar som ett nollsummespel: när samtliga utbildar sig mer försvinner den relativa fördelen av merutbildningen (det är, skriver Alvesson, som om samtliga konsertbesökare ställer sig på tå för att se bättre – folk kommer att se lika dåligt som tidigare). Arbetsköparna kan kräva den längre utbildningen bara för att de kan, medan arbetssäljaren har tagit studielån för något som före högskolefieringstrenden inte skulle ha krävt högskoleutbildning.
Arbetsköparna är alltså den ena gruppen som tjänar på högskoleifieringen. Den andra stora vinnaren är högskolorna. De poppar upp i en rasande fart och använder sig ofta av fantasifull och aggressiv marknadsföring för att locka till sig studenter. Men det är en officiell hemlighet, eller en inofficiell sanning om man så vill, att en utbildning X värderas utifrån var man studerat. En civilingenjörsexamen från Chalmers kommer att arbetsmarknadsmässigt ha mycket lite gemensamt med samma examen från högskolan i Gävle. Alvesson skriver: ”Lokala högskolor och nya universitet har jämförelsevis många studenter med arbetarklassbakgrund och höga arbetslöshetstal. I denna mening kan man tala om utbyggnaden av den högre utbildningen som en ny klassfälla, snillrikt (men kanske oavsiktligt) gillrad av dem som påstår sig önska upphäva klassklyftorna”. Han lanserar till och med begreppet högskoleproletariet för denna grupp..
Den stora bristen med Tomhetens triumf är att författaren huvudsakligen ser psykologi där det i allra högsta grad finns politik. Alvesson ställer sig bara undantagsvis frågan: i vems intresse? Detta blir särskilt frustrerande i kapitlet om arbetets organisationsformer och ledarskap. Kapitlet handlar om den omorganiseringsfrenesi som fick sitt genombrott under it-boomen men som sedan har spridits inte bara till hela näringslivet utan också till stora delar av förvaltningen. Organisationsteorierna handlar om att bryta ned vad som sägs vara byråkrati och sega beslutsvägar, att införa en hög grad av flexibilitet, samt ersätta chefskap med ledarskap. Denna förändring mot en högre grad av informalitet, där rollerna blandas bort och du förväntas behandla din chef som ”en schysst kompis”, samt strunta i sossiga avtal och kontrakt, leder till en systematisk förlust av makt för arbetssäljaren.
Alvesson gör alltså bara halva jobbet. Det gör han bra. Han infångar och lyckas beskriva en tendens till substanslöshet och dimridåer som är verklig. Den är inte bara av teoretiskt intresse. Det är i dag närapå omöjligt att få ett jobb av något slag om man på frågan varför man vill ha tjänsten svarar att man vill ha pengar för att betala sin hyra. För vissa yrken är det ett rimligt krav, för de allra flesta är det bara löjligt. Den andra halvan av analysen, frågan om varför vi ser denna utveckling och vem som tjänar på den, får läsaren stå själv stå för.
Tomhetens triumf
Mats Alvesson
Atlas 2006
