Mycket – oproportionerligt mycket – har sagts om Osynliga partiets aktioner. Desto mindre om Osynliga partiets ideologi – det finns nämligen en sådan. Den har vuxit fram inom den utomparlamentariska, autonoma och anarkistiska vänstern under ett antal år och gett avtryck i kampanjer som snatta.nu, maska.nu, planka.nu, arbetsfornedringen.tk, och så vidare. Den senaste kampanjen är alltså Osynliga partiet, vars idévärld beskrivs i det gemensamma sommarnumret av tidningarna Kolla! och Direkt aktion.
Anslaget i tidningen är storstilat. I ledaren beskrivs Osynliga partiet, OP, som ”ett nytt, spännande kapitel i klasskampen”. I andra texter får vi veta att höstens val är ointressant och att det över huvud taget är ointressant att förbättra samhället i dialog med staten. Själva det vänsterpolitiska projektet dödförklaras, till och med att bygga organisationer är meningslöst eftersom de alltid övergår i ”självbevarande byråkrati”. ”Vi lämnar nu detta bakom oss och inleder en ny fas av klasskampen”, skriver Johan Lund.
Så vad är det nya som ska ersätta organisationerna? Det handlar om att ”delta i, utveckla och fläta samman” de vardagliga kamperna på arbetsplatser, i skolor, i åtgärdslandet.
Osynliga partiet lovar ”en ny arsenal av vapen” i klasskampen. Denna arsenal består främst av olika sätt att vägra vara en ”duktig” arbetare och medborgare. Att komma för sent, maska, stjäla ur materialförrådet, men också att prata med sina arbetskamrater eller arbetslösa kamrater, att genomföra undersökningar av sin omgivning och möjligheterna att i kamp förbättra sina villkor. Även om de tänkta mottagarna av budskapet tycks vara individer, handlar det inte bara om att göra det bättre för en själv utan här finns också en kollektivistisk ambition (vari OP möjligen avslöjar att det trots allt är ett vänsterprojekt): ”Vårt parti ger oss möjlighet att studera vår och andras vägran, skapa en gemenskap i den, och utveckla den till ett kollektiv – till en gemensam vägran”, med det enda möjliga slutet att ”förgöra klasssamhället”.
Är detta verkligen något nytt? Den mest påtagliga influensen är italiensk autonom marxism, nyckelbegrepp som ”den sociala fabriken” och ”militanta undersökningar” kommer ur den traditionen. I romantiseringen av utanförskapet och avståndstagandet från alla kompromisser finns förstås även en lång anarkistisk tradition att luta sig mot. I synen på den organisationslösa klasskampen finns också förelöpare – strömningar inom anarkism, rådssocialism, autonom marxism. Att undersöka sin omgivning har historiska trådar till Marx arbetarenkäter, syndikalistisk registerverksamhet och militanta undersökningar.
Uppenbarligen är det ur denna brygd av tämligen marginaliserade, oftast frihetliga, väldigt revolutionära tendenser som Osynliga partiet hämtar sin ideologiska näring. Det nya är däremot att denna nygamla tendens tycks ha vunnit hegemoni inom det lösa nätverk som är den utomparlamentariska vänstern i Sverige, och som inte på länge varit så inriktad på den kapitalistiska utsugningens kärna.
Något som definitivt inte är nytt – möjligen nyupptäckt av ungdomar som fått sina första jobb – är att arbetare utnyttjar luckor i systemet. Att maska, sabba ackord, tänja på arbetstiden etcetera är sätt att upprätthålla en personlig autonomi – att överleva som subjekt, som människa – i ett kvävande system. Detta ger hopp om mänskligheten – trots all kapitalistisk indoktrinering finns zoner för personligt motstånd kvar. Att lyfta fram detta i ljuset, att försöka tvätta bort maskningens sociala stigma, är inte dåligt. Det bidrar OP till.
Är det däremot en framkomlig kampstrategi för att förbättra löner och arbetsvillkor, ytterst för att skapa ett samhälle utan utsugning? Inte heller detta är en ny fråga.
Arbetarrörelsens dominerande fåra har alltid svarat nej. Individuella, spontana aktioner är inte tillräckligt. Arbetarklassen måste organisera sig – i partier och/eller fackföreningar – och ta makten för att nå resultat. Ett dilemma – åtminstone för radikala socialister – är att organiseringen samtidigt, och med nödvändighet tycks det, blir en disciplineringsprocess; arbetarklassen måste marschera i takt för att nå sina mål.
Vissa strömningar har inte velat betala det priset utan hyllat den spontanistiska, organisationslösa friheten. Syndikalismen kan sägas vara ett försök till kompromiss. Den organiserar, men med bibehållet lokalt självstyre i egna angelägenheter. Den härbärgerar särart, frihet och spontanitet – men tillfogar solidaritet och respekt för gemensamt fattade beslut. Den nöjer sig inte med borgerlig demokrati eller statssocialism, utan kräver arbetarnas övertagande av produktionsmedlen. Men samtidigt i en organiserad form, där samhället genom demokratiska organ sätter ramarna för arbetsplatsernas självförvaltning.
Man skulle förstås kunna göra stor sak av att ett syndikalistiskt förbund – SUF ger ut Direkt aktion – propagerar för en anti- eller i varje ickesyndikalistiskt ideologi (och överhuvudtaget att ett förbund förespråkar organisationslöshet). Men strunt i det.
Mer intressant är att diskutera OP:s ideologi och politik. ”Allt är politik”, förklarar ledaren, men fortsätter med att det inte finns någon anledning att utgå från samhällets regler för vad som är politik. Oavsett rådande normer – är inte politik, eller för den delen social kamp, att bygga en makt, att artikulera krav och försöka genomdriva dem? Är det inte något som förutsätter taktik och strategi, och också, i någon mån, kompromisser?
OP formulerar inga krav. Dess ”arsenal av vapen” sträcker sig inte bortom vängruppen, den erbjuder, så vitt jag kan se, inget sätt att mobilisera i öppen kamp för bestående, övergripande förbättringar.
Jag tycker mig i stället se ett moraliskt, principetiskt tänkesätt. Företrädare för OP säger sig skita i den samhälleliga moralen, men i grund och botten finns ett Robin Hoodskt credo: Ta från de rika, ge till de fattiga (i detta fall oftast en själv).
Det är rimligt att tänka sig att centerns förslag om att avskaffa anställningstryggheten för unga vuxna skulle skapa elände, och därför är det moraliskt rättfärdigt att slå tillbaka – att krossa deras fönster. Eller: Kapitalet suger ut oss, därmed är det rättfärdigt att sno tillbaka. Problemet för en konsekvensetiker, för en som föredrar resultat framför principer, är att allt tyder på att dessa metoder är kontraproduktiva betraktade som politisk strategi.
Detta skapar problem. Allt den vältalige toppkandidaten Petter Nilsson, OP:s mest synliga företrädare, har att säga om fönsterkrossningen är att den är ”ointressant”. Men detta stämmer inte med de pressmeddelanden som ligger på OP:s hemsida som förklarar aktionerna. Där rättfärdigas handlingarna i moraliska termer. Centern och Arbetsförmedlingen gör våra liv jävliga, det ger oss rätten att jävlas med dem.
Förmodligen inser Petter Nilsson att det är svårt eller omöjligt att förklara och försvara skadegörelsen i politiska termer.
Samtidigt vill han inte stöta sig med de grupper som genomför aktionerna. Han försöker därför slingra sig och lyckas genom omdömet ”ointressant” slunga tillbaka frågan i knät på intervjuaren. Men en metod som inte går att förklara eller försvara offentligt har uppenbara brister som politisk strategi.
Att det inte går att försvara i offentligheten är ändå en sak. Ett större problem, utifrån OP:s egna analyser, är att det också torde vara väldigt svårt att förklara och försvara på arbetsplatserna eller i närmiljön.
Det tenderar därför att skapa en djup klyfta mellan ”aktivisterna” och arbetarklassen, och handlar inte alls om att ”delta i, utveckla och fläta samman” vardagliga kamper.
Ändå förnekas denna klyfta. Slingrandet blir närmast löjeväckande när det kommer till Osynliga partiets uppfattning om sin egen sammansättning. ”Vill Säpos konstaplar och Expressens journalister hitta det osynliga partiet behöver dom inte snoka land och rike runt efter mystiska aktivister. Det räcker faktiskt att dom letar på sina egna kontor, på sina lunchställen och på tunnelbanan hem. Vi fuskar med städningen, vi spottar i er mat och vi glider graciöst över spärren. Det osynliga partiet finns i vår vägran och vår flykt, vi finns över allt!”, skriver Amanda Bengtsson i Kolla! och Direkt Aktions temanummer.
Att påstå att en kampanj skapad och genomförd av delar av en utomparlamentarisk miljö vars deltagare kan räknas i hundratal skulle vara identisk med arbetarklassen är förstås elitism.
Nu ska det sägas att skadegörelse i politiskt syfte – som fönsterkrossning – inte är huvudsaken i Osynliga partiets ideologi och politik. Ingen kan ju med handen på hjärtat hävda att sådana aktioner tillhör arbetarklassens ”vardagliga kamper”. Huvudtanken, som jag förstår den, är ju att delta i kamper som har en hög acceptans i närmiljön, även hos ickeaktivister. Med detta i åtanke är det därför märkligt att OP:s omfattande ideologiska nytänkandet i praktiken leder till… samma gamla autonoma stenkastning.
Det kan förklaras på flera sätt. Dels genom att de huvudsakliga mottagarna av budskapet trots allt är aktivister med svag eller obefintlig anknytning till arbetsplatser eller andra kollektiv utanför aktivistleden, och som därmed inte kan använda OP:s övriga ”arsenal av vapen”.
Vidare att denna arsenal, även för dem med sådan anknytning, är svår att använda. Jag tror – har även hört sådana kommentarer – att de flesta klasskämpar på golvet som råkar komma över tidningen skulle nicka igenkännande åt många av de praktiker som arbetare deltar i för att skapa frirum, men känna sig rätt övergivna i frågan om hur man ska uppnå bestående förändringar. Snatta och maska – men sedan då?
Om man i sin kamp först måste fråga sig vem man kan lita på utan att riskera att bli angiven, går många – förmodligen de flesta – chanser till mobilisering av arbetskamrater förlorad. Då förblir kampen – osynlig.
Slutligen kan det kanske förklaras av en ryggmärgsförståelse av att osynlighet trots allt har stora begränsningar som kampstrategi, och politisk fönsterkrossning är ett väl beprövat sätt att synas på. Men ett sätt som samtidigt skapar tvärstopp i alla kanaler för ömsesidig kommunikation.
Det ska sägas att OP väcker liv i många intressanta ideologiska trådar, sätter fokus på väldigt angelägna frågor, genomför många vettiga aktioner (också). Och att den klassiska massorganiseringen – dit även syndikalismen måste räknas – står inför stora problem i ett förändrat samhälle och därför måste förnyas.
Ändå tror jag att OP har gått in i en återvändsgränd. Med risk att framstå som mossig modernist, tror jag att konflikter måste synliggöras och konfronteras öppet – politiskt – för att arbetarklassen ska kunna mobiliseras och nå beständiga segrar. Själva illegaliteten i OP:s metoder är då inte ett moraliskt problem, utan ett strategiskt.
