Projektet började som en plötslig impuls när Elisabeth Ohlson Wallin var på Ådalens gymnasium för att hålla föredrag för medieeleverna.
– På skolan fanns människor som kunde så mycket om det som hänt 1931. Jag frågade tusen frågor och allt slutade med att jag bestämde med eleverna att vi skulle göra en modern Ådalenbild, berättar Elisabeth Ohlson Wallin.
Engagemanget från skolan i Ådalen är stort. Elever och lärare är engagerade i att samla ihop människor, måla banderoller och förhandlar rent av med polis och militär för att få dem att ställa upp på bilden.
– Jag funderade mer över hur vi skulle få tag på polisuniformer, men de är övertygade om att vi kan få dem att ställa upp själva, säger Elisabeth Ohlson Wallin och skakar lite vantroget på huvudet.
Den 11 maj, bara några dagar innan 75-årsdagen av skotten, ska historien väckas till liv. Ett hundratal unga ska bussas ut till Lunde, där det skedde, men på plats ska också några av de människor som var med 1931 vara.
Återskapelsen blir en hybrid mellan då och nu. För även om de som dog ska finnas med på bilden, symboliserade av personer iklädda pappersmasker, kommer deltagarna att vara modernt klädda och parollerna i demonstrationen ska vara nutidens, om arbete åt alla och lika lön oavsett kön.
Elisabeth Ohlson Wallin förklarar att hon fascineras mycket av hur man kan använda sig av historiska bilder för att säga något om den tid vi själva lever i.
– Tidningarna i dag är så fulla av otäcka bilder att man ibland inte orkar med, man bara bläddrar förbi. Men vi har inga problem med att titta på gamla bilder av Napoleons slag eller krigsfilmer. Jag tror att man kan använda bilder av sådant som faktiskt har hänt för att stanna till och reflektera över nutiden, säger hon.
Skotten i Ådalen avlossades i ett Sverige som var drabbat av 1930-talets ekonomiska kris. Marmaverkens sulfatfabrik ville sänka lönerna och dessutom höja hyrorna och vedpriserna för arbetarna. Konflikten blev segdragen. Efter månader av blockad och strejk från arbetarnas sida sattes strejkbrytare in, något som fick arbetare och fack att se rött.
Protesterna blev omfattande och polisförstärkning kallades in från flera andra städer, men också 60 soldater från Västernorrlands regemente i Sollefteå. När så tusentals arbetare tågade mot fabriken där strejkbrytarna befann sig möttes de av militär med skarpladdade vapen. Fem personer sköts till döds.
Händelsen försatte landet i chocktillstånd. Det var första gången någonsin i Sverige som arbetare skjutits av militärer.
Efter detta förbjöds militären att delta i polisens insatsverksamhet.
Men efter den 11 september 2001 har diskussionerna om att polisen bör få ta hjälp av militären åter blivit aktuell. Inom kort kommer riksdagen att ta ställning till ett lagförslag som ska ge polisen rätt att ta hjälp av militären för att bekämpa terrorism.
Cirkeln är på många sätt sluten, påpekar Elisabeth Ohlson Wallin.
– Delvis genom att man diskuterar att sätta in militären mot civila. Men tankarna går ju också till Göteborg och kravallerna 2001, där en demonstrant faktiskt höll på att skjutas till döds. Så här är det faktiskt, det är ingen overklig bild, utbrister hon.
Bilden kommer att vara helt fristående. Elisabeth Ohlson Wallin säger att hennes förhoppning är att den ska ställas ut i Ådalen, publiceras i några tidningar och diskuteras.
– Det blir som en manifestation, med bara en bild. Lite som den här, säger hon, sträcker sig mot en bokhylla i sin ateljé och drar fram en bild som hon gjorde i vintras, som en kommentar till att pingstpastorn Åke Green frikändes från åtalet om hets mot folkgrupp. Bilden föreställer en fullsatt kyrksal. I de vänstra bänkraderna sitter homosexuella par. På andra sidan kyrkgången sitter kyrkbesökare med uppsträckta händer. De heilar. Längst fram i kyrkan står en predikant med otäckt stor skugga.
– När jag förstod att det fanns så många som inte förstod hur det kändes för oss, ville jag ta en bild som visade det. För mig var det ju så den extrema kristna högern betedde sig.
Elisabeth Ohlson Wallin berättar att konstprojekten, som Ådalenbilden eller Åke Green-inlägget, ofta är förlustaffärer. Sitt levebröd tjänar hon på bok- och skivomslag och andra mer kommersiella jobb.
– Ju äldre jag blir desto mer medveten har jag blivit. Jag kan inte plåta kvinnor hur som helst, så jag har fått fajtas en hel del när jag har jobbat för Bonniers tidningar. Nu får jag nästan inga jobb av dem längre, för att jag inte går med på alla bildidéer, säger hon.
Förra året kom boken Kvinnor, en serie porträtt av kända och okända kvinnor. Elisabeth Ohlson Wallin säger att hon fick ta emot en del kritik för den.
– För många var det nog lätt att bara se ytan, det glassiga. Och meningen var ju att visa mitt ”vanliga” arbete, mina vanliga kvinno- och kändisbilder. Men för mig fanns det ändå ett statement i att ge ut en bok där drottningen fick samsas med butchflator.
Elisabeth Ohlson Wallin får plötsligt något av försvar i rösten och erkänner att hon ofta har känslan av att hennes bilder inte ses som ”fina” nog.
– De är inte speciellt intellektuella, de är mer som söndagskoleplanscher. Många inom konstvärlden tycker väl att de är kitschiga eller naiva, men det är ett enkelt språk som jag tycker om. Det är min egen nisch.
Nästa konstprojekt, som ska bli klart i början av nästa år, är en större utställning under namnet ”In hate we trust”. Där ska Elisabeth Ohlson Wallin skildra verkliga hatbrott som begåtts mot homosexuella.
– Jag tror att jag håller på att bli argare i mina bilder, även om jag är väldigt glad som privatperson. Ibland blir jag rent ut sagt förbannad över att det finns så mycket förutfattade meningar. Det kan handla om en sådan sak som att moskén här inte får ha böneutrop. Varför får den inte det, när kyrkorna får ringa?
Hon funderar en stund över orsakerna till den växande ilskan.
– Man blir kanske argare med åldern. Eller, nej, det var nog jag som var väldigt snäll när jag var ung. Min ilska kommer nu i stället, i bilder.
