Debatt

Normativt att ge varannat mål

Jag har följt amningsdebatten i Arbetaren med en blandning av intresse och frustration. Till att börja med vill jag kommentera Rikard Warlenius berättelse. Att kvinnor blir kränkta i vården när amningen inte fungerar från början verkar vara vanligt, och det gäller ju inte bara de som inte vill amma. Jag tror att det mer är […]

Jag har följt amningsdebatten i Arbetaren med en blandning av intresse och frustration.
Till att börja med vill jag kommentera Rikard Warlenius berättelse. Att kvinnor blir kränkta i vården när amningen inte fungerar från början verkar vara vanligt, och det gäller ju inte bara de som inte vill amma. Jag tror att det mer är ett resultat av bristande resurser och av själva vårdkulturen än av någon slags amningsfascism.
Själv ville jag amma från början, men min pojke var magsjuk och kunde inte ta bröstet de första dagarna. Varannan timme kom det in en ny, stressad sköterska och slet och drog i mig och barnet som låg och spydde upp blod och bajs. Den första sa att jag skulle pumpa, den andra att det skulle jag inte alls, den tredje att jag skulle trycka in bröstet i munnen på honom, den fjärde att jag skulle låta barnet söka sig till bröstet självt. Den femte sa att allt skulle fixa sig och den sjätte att han skulle dö om jag inte såg till att han började äta genast. Jag kände det som om jag höll på att gå sönder, och bad att de skulle ge honom ersättning. Det behövdes inte, tyckte de. Att han hade svalt mekonium och egentligen borde hamnat på intensiven hade de missat mitt i all stress och omorganisation.

Jag fick panik och krävde att få åka hem med barnet. Dagen därpå fick jag en remiss till Amningscentrum. Där fanns det resurser, tid och kompetens. Det tog inte speciellt lång stund för sköterskan att hjälpa oss att få amningen att fungera, vilket jag är väldigt glad över.
Många kvinnor har ju en stark önskan om att amma, och de flesta barn vill bli ammade. Att från början växla mellan bröstet och flaskan för att pappa också ska få mata innebär att man riskerar att barnet i förvirringen väljer bort det ena eller andra. Utifrån det tycker jag att det är otroligt normativt att som Lena Andersson och Mattias Lindgren hävda att det skulle vara det bästa för alla att köra varannan måltid från början. För er familj är det säkert det, men om både mor och barn och kanske även pappan upplever flaskan som ett substitut, är det verkligen det mest jämställda då?

Jag personligen tycker att det är helt okej att amningen den första tiden leder till en mor och barn-symbios som successivt utvidgas med pappan och andra vårdare. Pappan kan knyta an tidigt till barnet utan att amma det. Jag tycker inte att jämställdhet behöver innebära att pappan också ska mata barnet från födseln. Däremot behöver han ju stå beredd med aprikospurén och morotsmoset när den stunden väl är kommen, och det är väl där det ofta brister.

Det bränner visst till när amning, eller mer generellt hur vi tar hand om våra barn, analyseras politiskt. Det visar de många reaktionerna på den ledarkrönika jag skrev i nr 9/2006: ”Häv statens makt över kvinnokroppen”.
Först vill jag lugna Leif-Börje Frid och Katarina Larsson (i nr 11 och 12/2006) med att jag inte har tillstymmelse till livmoderavund. Jag är tvärtom tacksam över att jag slipper föda barn eller amma, även om det säkert kan vara storslagna upplevelser. Jag är övertygad om att jag kan få en mycket nära relation till mina barn ändå, och utan att för den delen förtrycka mamman (vilket är Frids andra huvudspår). Jag och min flickvän var helt enkelt väldigt överens om att försöka dela lika på både närhet och ansvar. Såväl Lena Andersson och Mattias Lindgren (nr 13/2006) som Maria Sand (intill) verkar ha gjort framgångsrika sådana försök, och visar att det kan fungera både vid helamning och flaskmatning (något annat har jag heller aldrig påstått).

Vad jag främst försökte diskutera i min ledarkrönika var den omfattande och av statsmakterna understödda amningsideologin. Och den fungerar som en stark social press på mammorna, även om Olanders anser att det konkreta amningsarbetet mest består av ”tomma ord”. Även dessa ”tomma ord” förmår pressa mödrar till enorm smärta, dålig anknytning och undernärda barn.
Det framkommer oavsiktligt även i Olanders artikel. Hon skriver, säkert korrekt, att amningen ger ”psykosociala fördelar”, medan mödrar som avslutar amningen i förtid ”känner skam- och skuldkänslor”. Olanders tycks tro att detta vore något naturgivet, att skammen skulle försvinna bara om alla mödrar ammade. Men så kan det väl inte vara? Vad som framkallar psykosocialt välmående respektive känslor av skuld och skam är ju kulturellt betingat. Den som lyckas leva upp till samhällets norm mår bra, den som misslyckas mår dåligt.
Vad som skulle behöva göras är alltså att förändra den starka amningsnormen, så att kvinnans eget beslut kan respekteras, och att stöd ges oavsett vilket beslut hon fattar.
Det tråkiga är att Amningshjälpen, den organisation som Margit Olanders tillhör, genom sitt agerande förstärker den rådande normen. Folk som har sökt hjälp hos organisationen för amningsbesvär menar att den till varje pris uppmanar till fortsatt amning. Det är också svårt att förstå vad annars de ständiga anmälningarna av ”misstänkta överträdelser av WHO-koden”, alltså av reklam och information om bröstmjölksersättning och nappflaskor, annars skulle syfta till.
Utifrån min horisont är det därför trots allt positivt att ”det svenska amningsarbetet till stor del är tomma ord”. Om myndigheterna och sjukvården redan i praktiken har upphört att arbeta efter Socialstyrelsens och WHO:s koder, om dessa lever kvar som en överideologi utan verklig uppföljning på marken, kanske snart även staten tänker om.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984