Det är inte helt lätt att vara vänster för närvarande. Skandal läggs på skandal. Knappt har debatten om vänsterpartiets obearbetade förflutna och fackföreningsrörelsens fifflande med bostäder lagt sig innan ungdomsförbunden till vänster avslöjas fiffla med bidragspengar och Roks ordförande gör bort sig i teve och drar in feminister – från lokala nätverk upp till regeringskansliet […]
Det är inte helt lätt att
vara vänster för närvarande. Skandal läggs
på skandal.
Knappt har debatten om vänsterpartiets
obearbetade förflutna och fackföreningsrörelsens
fifflande med bostäder lagt sig innan ungdomsförbunden
till vänster avslöjas fiffla med bidragspengar och
Roks ordförande gör bort sig i teve och drar in
feminister – från lokala nätverk upp till regeringskansliet
– i en knepig debatt om ”extremfeminism”. Samma
regeringskansli visade sig nyligen ha betalat ut stödpengar
till påhittade feministiska projekt, och nu avslöjade
Svenska Dagbladets för skattebetalarna kostsamma brister
i Centrum mot rasism.
Den hätska debatten om fusk med
sjukpenning och andra bidrag har den politiska udden riktad
mot vänster. Och till råga på allt får
ofta vänstern stå till svars när terrorister
genomför ett nytt dåd – trots att dessa motiveras
av en ärkekonservativ och religiös ideologi.
I de flesta av dessa avslöjanden
och debatter finns viktiga komponenter, värda att ta
på allvar och reflektera över. Det finns onekligen
mycket självgodhet, elitism och korruption inom vänstern
att kritisera. Samtidigt går det inte att bortse från
att det ligger något orättvist i debattens ensidiga
fokus.
Det ju enkelt att konstatera att det
inte bara är arbetarrörelsen som fifflar och fuskar.
För inte så länge sedan var det i stället
näringslivet som stod i fokus för bedrägerier
och bonusar. Men den starka medvind som borgerligheten befinner
sig i gör att de nu lyckas rikta varje debatt till egen
fördel.
När någon fuskar kan man
i princip inta två fördömande ståndpunkter:
Att det är den fuskandes fel eller att det är fel
på de strukturer som möjliggör fusket. Den
borgerliga opinionen lyckas skickligt hoppa mellan dessa ståndpunkter.
Sålunda är det enligt ledarsidorna givetvis SSU
och Ung vänster som bär ansvaret för sitt bidragsfusk,
inte Ungdomsstyrelsen, samtidigt som den fifflande mannen
på regeringskansliet inte bär ansvar för att
han svindlade till sig pengar för genusprojekt, utan
det är hela jämställdhetspolitikens fel. Och
så vidare.
I närheten av dessa debatter
finns ofta en etik- och moraldiskurs. När alla tycks
sträcka sig efter så mycket som möjligt för
egen del och ingen tar ansvar för hela samhället
tyder det förvisso på en samhällsmoral i förfall.
Men det är viktigt att se igenom
denna diskurs. ”Samhällsmoralen” är på
borgarklassens sida och sparkar nästan alltid nedåt,
som i följande exempel.
När sjukskrivningarna ökar
är det förstås ett tecken på en bristande
arbets- och samhällsmoral hos de arbetande, inte hos
de arbetsgivare som exploaterar arbetarna till bristningsgränsen.
Men när en stor del av överklassen
anlitar svart städhjälp är det inte överklassens
moral det är fel på, utan skattelagstiftningen
som måste inriktas på att subventionera överklassens
städning.
Det är också skattesatsernas
”fel” att folk direktimporterar eller smugglar in
sprit och cigaretter, men när det gäller narkomaner
kommer den stenhårda moralismen till god användning:
Att rädda en narkomans liv är mindre viktigt än
att ”ge efter” för knarkliberalism.
Enda gången på senare
år som etik- och moraldiskussionen riktat sig uppåt
är när näringslivets löner och bonusar
kommer på tal. Men då leder debatten ofelbart
till allmän laglydighet och frivilliga moralkoder, aldrig
till att det skulle vara något fel – rent av något
omoraliskt – i ett ekonomiskt system där egennyttan är
den främsta drivkraften.