Kultur

Skuggor över balkan

Srebrenica var ett av sex områden i Bosnien som av FN:s säkerhetsråd 1993 hade utsetts till av FN skyddat område. Men när de bosnienserbiska styrkorna ryckte fram mot Srebrenica misslyckades FN i sitt uppdrag. Det flygunderstöd från Nato-flyg som de nederländska FN-styrkorna begärde kom för sent och i triumf tågade Mladic in i staden. Inför […]

Srebrenica var ett av sex områden
i Bosnien som av FN:s säkerhetsråd 1993 hade utsetts
till av FN skyddat område. Men när de bosnienserbiska
styrkorna ryckte fram mot Srebrenica misslyckades FN i sitt
uppdrag. Det flygunderstöd från Nato-flyg som de
nederländska FN-styrkorna begärde kom för sent
och i triumf tågade Mladic in i staden. Inför teve-kamerorna
delade han ut lite godis till några förskrämda
barn bland de cirka 25 000 civila Srebrenicabor som trängdes
vid den nederländska FN-basen i Potocari. Medan kvinnor
och barn skickades iväg med bussar till Tuzla, en stad
kontrollerad av Sarajevoregeringen, fördes männen
bort till andra destinationer. Tusentals män hade redan
flytt genom skogarna i riktning mot Tuzla och många
av dem skulle aldrig överleva dödens väg.

I dag uppskattar ICMP, internationella
kommissionen för försvunna personer, att 7 789 personer
saknas från Srebrenica. Identiteten på 2 079 personer
har fastställts och ytterligare 612 av dem begravdes
på måndagen. Många av de mördade männen
från Srebrenica slängdes ned i massgravar som senare
grävdes upp. Likdelarna hamnade senare i sekundära
gravar och arbetet med att definitivt identifiera de döda
har varit tidskrävande. Det har bidragit till att de
som vill skriva om historien har kunnat hävda att massakern
i Srebrenica aldrig ägde rum. En opinionsundersökning
våren 2005 visar att hälften av de tillfrågade
i Serbien inte trodde att massakern i Srebrenica har ägt
rum. De chockerande videobilderna på medlemmar i Skorpionerna,
en serbisk specialstyrka, som i juli 1995 avrättade sex
tillfångatagna bosnjakiska (muslimska) män, fick
en del serbiska representanter att nu, tio år efteråt,
erkänna det som hände.

På måndagen stod Serbiens
president Boris Tadic tillsammans med sin kroatiske kollega
Stipe Mesic och representanter för det bosniska presidentrådet
i Potocari.

Men först under förra året
erkände regeringen i Republika Srpska, den serbiska entiteten
i Bosnien, att ett massmord hade ägt rum i Srebrenica.
Så långt har inte parlamentet i Belgrad gått.
Där styr Vojislav Kostunicas parti med stöd av Slobodan
Milosevics gamla socialistparti. Starkaste oppositionsparti
är SRS, radikalpartiet, vars ledare Vojislav Seselj –
som under kriget hade sin egen milis – sitter i en cell i
Haag i väntan på rättegång.

Nationalismen har fortfarande ett
starkt inflytande i Serbien och den 17 maj arrangerade studentföreningen
Nomokanon ett möte på juridiska fakulteten i Belgrad
för att avslöja ”Sanningen om Srebrenica”
. Journalisten Ljiljana Bulatovic talade om ”befrielsen
av Srebrenica” medan deltagare stod upp i bänkarna
och skrek ”Karadzic! Karadzic!”. Hon krävde
att gravarna i Potocari flyttas för att ge plats åt
odlingsbar mark för serberna i området.

Visserligen har den internationella
fredsstyrkan i Bosnien skurits ner från 69 000 soldater
till dagens 7 000 och befälsskapet har flyttats från
Nato till EU. Och FN:s flyktingorgan, UNHCR, har noterat att
en miljon flyktingar återvänt hem. Men opinionsundersökningar
visar att uppemot halva befolkningen i Bosnien helst vill
lämna sitt land och söka framtiden någon annanstans
och många fruktar fortfarande ett nytt krig om den internationella
fredsstyrkan åker hem.

Det förflutna fortsätter
att kasta långa skuggor över Balkan.

Zvonimir Popovic blandar i romanen
Våt sand olika tidsperspektiv. Det handlar om tolken
Milovan som reser till staden Jagodina i Serbien med uppdrag
att översätta ”Adams affärsbok”,
en serie anteckningar från tiden då andra världskriget
övergick i Titos samhällsuppbygge. Det nutida Serbien
blandas med partisanernas högtidliga, men ihåliga,
proklamationer. Skoningslöst skildras den nya makten
som tog över när ockupationsmakterna fördrivits:
”I källaren hade den nya makten inrättat ett
kontor. Där satt Bosnic, den nya domaren. Han hade färdiga
mallar, fyllde bara i den dömdes namn, adress och födelsedatum
– allt efter Miliders listor – och satte sedan sin namnunderskrift
på dödsdomarna.”

Popovic föddes 1934 i Montenegro
men har bott i Sverige sedan 1963. Han påminner om att
Titos Jugoslavien byggde på stalinismens godtycke och
att emigranter även på 1970-talet tvingades spionera
på sina landsmän även i Sverige. Våt
sand är en dyster uppgörelse med decennier av lögner,
även om det ibland kan bli snårigt att följa
för den som inte kan sin jugoslaviska 1900-talshistoria.

Tommy Rander, rockmusiker, journalist,
skivproducent och konsertarrangör, har gjort något
ovanligt för att kunna begå thrillerdebut med Över
gränsen. Han har läst in sig på det bosniska
kriget och rest runt i området, driven av sin nyfikenhet
att förstå hur massakern i Srebrenica kunde tillåtas
äga rum. Det är bakgrunden till en berättelse
som börjar med ett mord på ett kafé på
Linnégatan och som sedan går bakåt till
sommaren 1995. Fängslande och kusligt nära verkligheten
fast det är fiktion.

I Åsne Seierstads Med ryggen
mot världen är det inte fiktion utan serbisk verklighet
som gäller. Denna flitige norska utrikeskorrespondent
som vi vant oss vid att se från krigsskådeplatser
som Afghanistan och Irak återvände våren
2004 till Serbien. Hon gjorde där det som sällan
görs i utrikesjournalistiken; kollade hur det gick sedan.
Fjorton långa intervjuporträtt av serber ingår
i boken och vi rör oss mellan tiden före Slobodan
Milosevics fall år 2000 och det nya Serbien våren
2004. Några gånger blir det lite väl pladdrigt
och ytligt, men det finns en fördel att Seierstad låter
sina serber tala till punkt. På så sätt blir
fixeringen vid historien – ända tillbaka till 1389 års
slag mot turkarna på Trastfältet – begriplig. Icke
desto mindre skrämmande och som Seierstad konstaterar
efter att ha hört en samling lögner om Srebrenica
och de evigt förföljda serberna från ett sällskap
serbisk-ortodoxa präster: ”Och så har alla
krig på Balkan under detta sekel börjat, genom
att man leker med historien, genom att man förändrar
den efter eget gottfinnande, ljuger med allt från statistik
till myter. De stora krigen börjar med folksånger
och vandringssägner och slutar med blodbad.”

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984