Snart kommer FN:s generalförsamling
inleda sitt årliga sammanträde. Då samlas representanter
för 191 länder i världen. Alla har de samma röst,
vare sig de har 12 800 invånare som Nauru eller 1,3 miljarder
invånare som Folkrepubliken Kina. Och det spelar ingen roll
om deras ekonomi är försumbar i världsmåttstock,
som Guinea-Bissau eller om de dominerar världsekonomin, som
USA. Det är betydelselöst om de gick med i FN:s barndom,
som Afghanistan (inträde 1946) eller om de nyligen anslutit
sig som Schweiz (2002). Inte heller spelar det någon roll
om länderna är demokratier eller diktaturer.
Det är denna generalförsamling
som brukar fördöma den israeliska ockupationspolitiken
och som brukar kräva att USA:s handelsblockad av Kuba ska upphöra.
Men dess uttalanden väger lätt. Makten i FN finns i säkerhetsrådet.
Efter andra världskriget fanns en vision om en fredlig värld
där stadgan talade om att ”rädda kommande släktled
undan krigets gissel” och att ”främja sociala framsteg
och bättre levnadsvillkor under större frihet”. Men
när visionerna mötte realpolitiken fick de fem segrarmakterna
i kampen mot Tyskland och Japan permanenta platser och därtill
en vetorätt. Därmed kan USA, Storbritannien, Frankrike,
Ryssland och Kina skydda både sina egna intressen och sina
klienter i världspolitiken.
Israel kan vara säkert på att
landet aldrig kommer att utsättas för några bindande
sanktioner eller alltför hård kritik så länge
det sitter en Israelvän i Vita huset. Och den ryska framfarten
i Tjetjenien eller Kinas ockupation av Tibet kommer aldrig att hamna
på säkerhetsrådets bord.
Trots detta är FN viktigt och borde
kunna spela en ännu viktigare roll. Det är Phyllis Bennis
slutsats.
Hon är en varm anhängare av FN
och samtidigt skoningslöst kritisk mot hur USA missbrukar dagens
FN. Bennis anser att dramatiken förra vintern visade att FN
kan klara av att vägra gå i USA:s ledband när George
W Bush och Tony Blair då förgäves försökte
få med sig FN i kriget mot Irak. I februari 2003 klev FN “fram
i sin rätta position, varifrån det kunde agera motvikt
till Washingtons strävan efter preventiva och oupphörliga
krig” skriver Bennis.
Det var under dessa februaridagar som New
York Times konstaterade att det finns två supermakter i världen:
Förenta staterna och den globala allmänna opinionen. Denna
opinion gick ut i miljoner på gator och torg över hela
världen för att säga nej till ett anfallskrig mot
Irak.
Som bekant blev det ändå ett
krig men det var ett krig utan sanktion från FN.
Det är sant att säkerhetsrådet
kan missbrukas av stormakterna för att stoppa resolutioner
som kan leda till ett FN-agerande. Men för att få säkerhetsrådet
med sig måste en resolution ha stöd av minst nio av de
femton ledamöterna. Trots enorma ansträngningar, inklusive
hot, lyckades inte USA vintern 2003 övertyga länder som
Chile, Guinea, Kamerun och Angola att de skulle rösta ja till
ett krig. Därtill fanns hotet att Frankrike faktiskt kunde
använda sitt veto för att stoppa en krigsresolution.
Bennis gör sig inga illusioner om FN:s
möjligheter. Men hon tycker att alltför “ofta saknas
insikten att Förenta nationerna kan spela en nyckelroll som
deltagare inom den internationella mobiliseringen för fred,
mot imperiet”, men förutsättningen för detta
är ”att organisationen blir en del av en storslagen internationell
koalition, förankrad i engagerade, kritiska och stödjande
rörelser”.
I sin bok ger hon en bred historik över
FN:s historia, hela tiden med fokus på hur USA har vacklat
mellan totalt avståndstagande från FN och ett närmande
till organisationen när Washington har velat använda organisationen
för sina egna utrikessyften. Det mest flagranta exemplet är
kriget i Persiska viken 1991, där USA ledde den koalition som
med FN:s uppbackning kastade ut den irakiska ockupationsmakten ur
Kuwait. Bennis ger också en kritisk bild av de militära
interventionerna i Somalia och Haiti, båda uttryck för
USA:s intresse, och för en intressant diskussion om humanitär
intervention. Hon ser behovet av ingripanden, som i Rwanda 1994,
men konstaterar att det krävs ett FN som inte sitter fast i
stormakternas klor.
I boken får vi också en redogörelse
för olika konventioner, toppmöten och försöken
att inifrån att reformera FN-systemet.
Det finns svagheter i Bennis historieskrivning;
avsnitten om Afghanistan, Balkan och Östtimor är ytliga
och innehåller ibland vilseledande förenklingar.
Det hade också varit intressant om
hon tagit med en analys av FN:s agerande vid den så kallade
Kongokrisen 1960-64. Medan FN fortsätter att vara betydelselöst
när det gäller Israel/Palestina har dock organisationen
det senaste året återigen börjat spela en allt
aktivare roll i Afrika där större fredsbevarande operationer
nu pågår i Liberia, Elfenbenskusten, Burundi och Demokratiska
republiken Kongo.
Kanske är FN ändå på
väg åt rätt håll när det gäller
fredsoperationerna trots tidigare misslyckanden och passivitet.
Den här boken är hur som helst mycket läsvärd
för alla som intresserar sig för FN och världspolitiken
och det är bara att ge det nystartade förlaget Tankekraft
en eloge för att de översatt den till svenska. Fast vid
nästa bokutgivning kanske de kan övergå till en
paginering där sidan 117 inte måste heta 00117?
