Vi sitter utanför restaurang Spondylus i fiskebyn Puerto López i Ecuador. David, Livisto, Julio, Daniel, Darwin, Javier, Binicio och Felix är alla i 19-årsåldern och sitter som vanligt och hänger med några öl och en kortlek.Det är inte många ryggsäcksturister som passerat byn utan att ha lärt känna de här killarna närmare.De är alla gringueros, […]
Vi sitter utanför restaurang Spondylus i fiskebyn Puerto López i Ecuador. David, Livisto, Julio, Daniel, Darwin, Javier, Binicio och Felix är alla i 19-årsåldern och sitter som vanligt och hänger med några öl och en kortlek.
Det är inte många ryggsäcksturister som passerat byn utan att ha lärt känna de här killarna närmare.
De är alla gringueros, killar som hänger med gringas – utländska tjejer. Ingen av dem jobbar eller studerar, de kommer alla från fattiga familjer, har vuxit upp i hus med lergolv där hela familjen sover i samma rum.
Men tack vare en aldrig sinande ström av västerländska tjejer kan de ändå leva ett bekymmerslöst liv. Dagarna går åt till att surfa på de stora härliga vågorna på dyra surfingbrädor utanför stranden Playita, spela basket eller fotboll på stranden och på kvällarna äta middag på restaurang och supa sig fulla.
Byn med knappt 10000 invånare har inte mer än ett par lergator och några restauranger men är trots sitt oansenliga yttre en by som många backpackers passerar eftersom den ligger på vägen till Isla de la Plata, marknadsförd som ”fattigmans-Galapagos”. Tjejerna är klart överrepresenterade bland ryggsäcksturisterna och man kan likna byn vid en gigantisk ”kärleksfälla” på vägen till Isla de la Plata. En fälla som de flesta tycks trilla i.
Här i Puerto López lär sig killarna dansa salsa så snart de kan gå och de sensuella tonerna genomsyrar byn från tidig morgon till sent på natten. Här vet killarna vad en västerländsk tjej vill ha. De lär dem dansa salsa, de tänder gärna upp en fogata, en brasa, på stranden där man kan sitta och spela gitarr, sjunga och dricka rom i månens ljus. Eller varför inte något spritspel? ”Tabacaso” där man riskerar att få dricka ett glas med vodka, cigarettaska och med ett mynt i botten, är mycket populärt.
Varje gång en ny tjej anlänt så är det först till kvarn som gäller. Det kan börja med en guidad tur till naturreservatet Frailes, en natt framför elden på stranden och sluta med att killen flyttar in på hotellet. Väldigt sällan rör det sig om ett ligg för natten utan snarare brukar tjejen under vånda få lägga om sin resplan och räkna om sin budget för att det ska räcka för två. Efter ett par romantiska veckor i Puerto López tar de med sig killen i gringotrailen som löper vidare genom landet, ner i Peru och vidare till Machu Picchu. Åtskilliga bussresor och hotellnätter från Puerto López.
Allt är på tjejernas villkor eftersom det är de som har pengarna. När hon tröttnar är det bara för killen att vända hem till Puerto López igen med bara busspengarna i fickan. Men med några nya t-shirts från Peru, minnen från en smekmånadslik resa som han aldrig skulle haft råd att göra utan en västerländsk turist och förstås med ytterligare en e-postadress.
De flesta håller fortsatt kontakt med tjejerna via mail eftersom många har lovat att de ska komma tillbaka. Maria från Tjeckien kommer tillbaka lagom till milleniumfirandet för att presentera Daniel och sina föräldrar för varandra. Darwin inväntar Patricia som snart ska komma tillbaka från Schweiz. Alva-Elena som är Felix tjej arbetar som klätterinstruktör i USA men har bara under mina få månader i Ecuador redan hunnit åka fram och tillbaka ett par gånger från New York. Men vanligast är förstås att tjejerna i och med sina begränsade ekonomiska resurser får nöja sig med en resa om året till den alldeles egne gyllenbrune älskaren. Helt klart något att tråna efter när man kommit tillbaka till den grå vardagen full av krav och måsten i det trista Nord.
Det är logiskt att killarna ibland håller liv i flera parallella relationer samtidigt eftersom det kan dröja mellan ”flickvännernas” besök och de ju inte ens är säkra på om hon kommer tillbaka. Pablo blev dumpad efter att ha väntat ett helt år på att hans finska tjej skulle komma tillbaka och även Julio har kommit fram till att det inte är mänskligt att gå och vänta. Men kärleken till hans ”utvalda” är inte mindre för det, betonar han.
En del västerländska tjejer har också en stadig relation hemma i Europa. Och en kanadensisk tjej dumpade sin pojkvän som hon reste med när hon träffade Pablo i Puerto López.
Nu ringer telefonen inne på Spondylus igen. Det är en av få telefoner i byn och det är hit tjejerna ringer när de vill prata med sina killar. Ägaren Ricardo har ett beundransvärt tålamod med det eviga ringandet. Ständigt tycks någon av byns killar sitta uppflugen på pallen vid bardisken och gråta vid telefonen.
Spondylus är det enda stället i byn som har en teve och restaurangen ligger precis framför stranden där killarna spelar fotboll på kvällarna. Därför är de aldrig långt borta när telefonen ringer.
– Daarwiiin!!! Telefon! ropar Ricardo.
Det är tredje samtalet till Darwin i kväll och den här gången är det Patricia som ringer. Det är Darwins 20-årsdag och många vill ringa och gratulera.
När han kommer tillbaka ut efter samtalet är han märkbart rörd men det har han även varit efter de andra samtalen.
Jag frågar vem av tjejerna han gillar mest och Darwin ler.
– Jag tycker lika mycket om dem alla tre. Nu ligger bollen hos dem. Jag tar den som bestämmer sig först, säger han.
Vid det här laget, efter att ha lärt känna killarna så pass väl som man kan göra efter att ha umgåtts dagligen i tre-fyra månader, så har jag insett att det här ständiga raggandet inte alls är något känslokallt spel från killarna där de är ute efter att blåsa så många tjejer som möjligt på pengar.
Raggandet och utnyttjandet är högst ömsesidigt och ingen kille skulle gå och lägga sig med en tjej bara för att han drömmer om att få följa med henne tillbaka till Kanada, USA eller Europa.
Få vill överhuvudtaget lämna Puerto López utan har jordnära drömmar om att bygga ett hus bredvid sina föräldrars. När Davids svenska flickvän skulle resa hem lovade han att deras hus skulle vara klart när hon kom tillbaka. Han frågade om hon ville ha det i cement eller bambu och hon svarade cement.
Själv har jag legat sjuk i malaria och blivit kvar mycket längre tid i byn än vad jag tänkt mig. I det lilla hus jag hyr på en takterass för tio kronor natten turas killarna om att ta hand om mig. De kommer med mat, anförtror mig sina kärleksbekymmer och tar med kassettband. Var och varannan låt handlar om män som sitter och väntar på att deras älskade ska komma tillbaka.
Livisto har tagit med sig ett band med Maná som är superstjärnor i hela Latinamerika.
Efter att ha ätit middag på Spondylus ligger vi och lyssnar på en av deras största hits: ”Förmodligen har du redan glömt mig men jag fortsätter ändå att vänta på dig. Jag vill inte åka härifrån ifall du en dag kommer tillbaka. Därför är jag fortfarande här på samma plats, i samma stad och med samma människor. För att om du vill komma tillbaka så ska allt vara sig likt och det kommer att bli som igår och du kommer aldrig mer att lämna oss.”
Livisto öppnar sitt hjärta för mig. Han har just ringt och berättat för den schweiziska tjej som han ska gifta sig med att han haft en romans med Sonja, en annan tjej från Schweiz. Hon tog det bra. Men nu våndas han över att det är så svårt att glömma Sonja som rest tillbaka till sin pojkvän i Bern.
Han plockar upp flera kassettband.
– Den här låten älskade hon, och den här och den här… säger han sorgset.
Livisto känns som den av killarna som är mest medveten, och han skällde ut David för ett par dagar sedan för att han inte tänkt på att skydda sig med den svenska tjejen.
Nu har han instruerat David i hur han ska åka till det närmaste sjukhuset i grannbyn Manglaralto någon dag för att aidstesta sig. Men det är något man gör tillsammans med tjejen innan man inleder en relation, förmanar han världsvant.
Om killarna vill ha möjlighet att återgå till ett normalt liv och gifta sig med en ecuadoriansk tjej så måste de vara rädda om sitt rykte. Det är känsligt för killarna att umgås med las gringas så att hela byn ser det. Umgänget mellan de västerländska tjejerna och killarna är därför förpassat till turistställena, hotellet, restaurangerna och stranden. Inne på de leriga stigarna där folk bor är det inte många gringas som kommer och många har ingen aning om hur fattigt deras älskares familjer lever.
På en dans som anordnades i byn för ett tag sedan vågade ingen av killarna synas tillsammans med sina gringas. David tackade lydigt ja till dans efter dans med de inhemska tjejerna som äntligen fick ha sina killar för sig själva. De ecuadorianska tjejerna är, förutom vid sådana här arrangemang, förpassade till hemmet och skulle aldrig komma på tanken att hänga på Spondylus eller delta i spritlekar.
Jag försöker jämföra umgänget mellan unga rycksäcksturister och ecuadorianska killar med de västerländska män jag sett på restauranger i Pattaya och Pattong tillsammans med uttråkade thailändska tjejer. Det går inte att jämföra fenomenet på samma dag. Till en viss del kanske det beror på den syn som fortfarande råder: kvinnor kan inte ha sex utan kärlek och följaktligen kan de inte vara sexturister.
Om det förekommer kvinnliga sexturister är det enligt gängse uppfattning kvinnor som inte kan få något annat på hemmaplan. I Sverige älskar folk att frossa i tevedokumentärer där äldre, fula, storvuxna kvinnor går hand i hand på stranden med gambiska artonåriga pojkar. När dessa kvinnor inte längre betraktas som attraktiva i västvärlden har de valt att resa vidare till en annan kultur där de uppskattas.
Kerstin Thorvall skriver i boken Svart resa om äldre kvinnor som reser till Senegal för att ha sex:
”Så här kan man också säga. Att när vita män inte längre ville ha henne gick hon över till svarta. Hon förlorade ingenting på det. Deras är större. Och de tyckte hon var vacker och lagom tjock och inte för gammal.”
Men ryggsäcksturisten reser inte till Latinamerika för att hon inte kan få en kille i Europa. Snarare är det en konsekvens av ojämlika maktförhållanden mellan könen där hemma. Känslan av att ”här kan ingen längre sätta sig på mig” kan säkert locka en ung snygg högskoleutbildad tjej att bli ihop med en kille som inte kan säga mer på engelska än ”sex on the beach” och ”I’m sorry Mama. I never meant to hurt you.” (textrad från en Eminem-låt).
Resandet till älskare i Latinamerika har ersatt de europeiska kvinnornas resor till kolonierna. I relationen med de fattiga unga männen kan tjejen känna sig överlägsen. Det är hon som är den intellektuella parten. Det är hon som sitter på språkkunskaperna och på pengarna.
Men det är bara roligt så länge de är ensamma. Det är tydligt att flera av tjejerna skäms inför andra utländska turister. Speciellt pinsamt är det för en tjej på ”sex-semester” att träffa västerländska killar eller västerländska par. Ecuadorianen hon har i släptåg hamnar utanför samtalet eftersom han inte kan engelska. Kvällen igenom tillbringar han uttråkad vid hennes sida med att vika obscena figurer av pappersservetterna, tjata om att få mer öl och kanske bidra med ett eller annat ”seex on thi beetch?”. Ett beteende som tjejen uppmuntrade när de var på tu man hand men nu i sällskap med andra västerlänningar gör henne alltmer generad och förbannad. Förtvivlat försöker hon ge honom blickar och sparkar under bordet för att få honom att sluta skämma ut henne. Davids tjej kallar honom för Puto maldito, din dumma hora, när de andra turisterna inte hör.
Utåt sett tycks det inte gå någon nöd på killarna under den tid de dansar salsa och leker spritlekar. Men visst kan säkert tillvaron som en ständigt redo ”Love-toy” vara utmattande. Åtminstone inför de andra killarna. Julio retar David eftersom han tagit del av lite tjejsnack där tjejerna sagt att David inte är lika uthållig som Julio.
Spritlekarna som brukar sluta med att samtliga deltagare är redlöst berusade är alltid ny för turisterna men för killarna borde en viss slentrian ha infunnit sig. Tjejerna som ofta uppskattar ett hårt festandet och gärna beställer in flaska efter flaska med rom kan få en paus när de lämnar byn men Puerto López-killarna får aldrig rast från supandet.
Efter min vistelse i Puerto López 1999–2000 har jag rest runt i Latinamerika ytterligare fyra gånger. Jag upphör inte längre att förvånas över hur de västerländska tjejerna vunnit terräng från Mexico i norr till Chile i söder.
Jag blir inte överraskad när 30-årige Alfredo från Bahía de Caráquez i Ecuador sjunger ”Imse Vimse Spindel” och berättar att han lärde sig den redan när han var sju år då en svensk tjej lät honom sova hos sig på hotellet. Inte heller blir jag förvånad när Pablo berättar hur hans syskon brukade reta honom för att han är mörkare i skinnet än de övriga syskonen. ”De sade att jag skulle gifta mig med en negrita. Då grät jag och sade att det skulle jag inte alls. Jag skulle bli gringuero!”
Jag misstror inte de latinamerikanska killarna när de nästan bräcker mig i att vara beresta. ”Men jag tycker det är så trist där borta. Man kan stanna i Europa max ett halvår” säger Luis.
Inte heller blir jag förvånad när William som jobbar på baren i Leprechaun i Baños i Ecuador visar upp sin flygbiljett till Zurich.
Jag vill bara varna honom för jag vill inte att den här sprudlade glada lilla killen ska bli en maskot åt en schweizisk tjej i ett disigt och mörkt februari-Zürich.
Februari 2003 är jag tillbaka i Puerto López efter år av e-postkontakt med ett par av killarna. Tre år har gått sedan sist och det har skett ett smärre generationsskifte av gringueros. Flera från det ”gamla” gänget har stadgat sig. Första kvällen försöker en kille som inte ser ut att vara äldre än 13 men som säger sig vara 18 att ragga upp mig. Davids bror Limbert har gift sig och flyttat till Schweiz. De ska ha barn nu när som helst. ”Det gick så snabbt” säger hans kompisar sorgset. Livisto lyckades glömma Sonja och gifte sig som det var tänkt med sin schweiziska flickvän. ”Ett jättefint bröllop i kyrkan i Puerto López”. Nu har de också flyttat till Schweiz.
Sonja blev ihop med Binicio vid sitt andra besök i Puerto López. Patricia var gravid med Darwin redan när hon lämnade Ecuador efter milleniumfirandet. Tillsammans har de byggt hotellet ”El Sol” i byn och de driver det tillsammans med Sonja. Daniel lämnar byn strax efter att jag har anlänt, efter ett impulsbeslut från tyska Marion som beslutat att ta med honom till Tyskland. Alva-Elena har dumpat Felix och nu är han i Peru med någon annan amerikanska.
Julio och David är på resande fot i landet tillsammans med norskorna Irene och Karin. Jag träffar av en slump på dem på gringomötesplatsen el Cafecito i Cuenca några veckor senare. Julio väntar fortfarande på att hans ”tjej” ska bestämma sig och komma tillbaka. Under tiden låter Irene honom slicka sprit mellan hennes bröst medan Karin filmar. Något att visa upp för kompisarna när de kommer tillbaka till Norge. Karin har svårt att lämna David, hon har bestämt sig för att flyga till Lima, besöka Machu Picchu och sedan flyga tillbaka till Ecuador. Det har varit ett svårt beslut. Men David vet redan nu att han inte vill följa med henne till Norge. Han drömmer fortfarande om att påbörja bygget av huset på sina föräldrars tomt. Så fort han får lite tid.