Några bor långt inne i skogen
och trivs med naturens tystnad medan andra inte kan leva utan pulsen
på storstädernas barer och kaféer. På fritiden
föredrar en del träningsoverall medan andra tycker läder
är bäst.
För 25 år fanns det fortfarande
en sjukdomsbeteckning för dem i Sverige och i vissa länder
utdöms fängelsestraff eller till och med dödsstraff.
Det handlar om homosexuella.
Varje sommar kommer tusentals människor
ur det så kallade HBT-samhället till Stockholm för
att under några dagar delta i Pride, en festival där
homo-, bi- och transpersoner visar att de finns och att de är
stolta över vad de är och kräver att bli accepterade
för just detta. Under dessa dagar får också Pride
och HBT-frågorna en välförtjänt massmedial
uppmärksamhet.
I år ska biskop Caroline Krook inviga
Pride, företagen ser de homosexuella som en köpstark grupp
och hoppas vinna nya marknadsandelar och LO är en av festivalens
viktigaste sponsorer, en signal om att fackföreningsrörelsen
till sist har insett att därute bland medlemmarna finns många
som inte är heterosexuella.
Den ukrainska Eurovisionsschlagervinnaren
Ruslana kommer att uppträda och dussintals debatter och arrangemang
genomförs med program om allt från Våld i samkönade
relationer till ”fuck-shops” för kvinnor och ”Porr
som vapen mot fördomar – erotik som politisk strategi”.
Och på lördag kommer tiotusentals stockholmare att kanta
gatorna längs Pridetågets väg för att se fantasin
och glädjen blomstra.
Som vanligt kommer också en del att
kritisera Pride för att vara allt för kommersiellt och
utslätat och som kulturantropologen Ulrika Dahl (Brännpunkt
i Svenska Dagbladet 23 juli) påpeka att normen i Sverige fortfarande
är att ”vara vit, svenskfödd, medelklass, funktionsduglig,
tvåsam, heterosexuell och att tillhöra ett kön”.
Hos Ulrika Dahl finns också en pessimism
om att landvinningarna för HBT-rörelsen också följs
av ”en åtstramning på något annat område”
och en beklagan över en ”rörelse” som assimileras
och på så sätt når acceptans.
Sett ur ett längre tidsperspektiv är
det dock knappast en överdrift att påstå att utvecklingen
gått förvånansvärt snabbt och att den går
åt rätt håll. I dag utreds på riksdagens
uppdrag på fullt allvar konsekvenserna av en könsneutral
äktenskapslagstiftning. Och till och med homofobins starkaste
fäste bland partierna, kristdemokraterna, luckras upp och har
i dag ett ungdomsförbund som leds av en homosexuell man, Erik
Slottner.
Ur ett optimistiskt perspektiv kan det hårdnande
motståndet ses som den sista striden från dem som någonstans
inser att slaget är förlorat. När USA:s president
George W Bush den 14 juli försökte få senaten att
rösta igenom ett lagförslag som skulle innebära ett
tillägg till konstitutionen som skulle förbjuda homosexuella
äktenskap fick han inte tillräckligt stöd ens bland
sina egna republikaner.
Inställningen att människor ska
kunna utestängas från en valmöjlighet bara för
att de inte är heterosexuella är en obsolet kvarleva från
en svunnen tid som inte hör hemma i ett modernt samhälle.
I Sverige och många andra länder har mörkerkrafterna
tvingats till reträtt, men det kan under dessa Pride-dagar
vara värt att påminna om att på andra sidan Östersjön
lever och frodas homofobin. I Warszawa förbjöd nyligen
borgmästaren en homosexuell manifestation och i Krakow hade
de katolska högerkretsarna piskat upp en hatstämning som
ledde till att 300 homofobiska aktivister gick till attack med stenar
mot 1 500 personer som ropade ”Tolerans”.
I Vitrysslands huvudstad Minsk kommer myndigheternas
tolerans att testas när en internationell konferens om homosexuell
kultur ska arrangeras 28-29 augusti. Där har polisen tidigare
ingripit och stoppat homokonferenser trots att homosexualitet avkriminaliserades
för tio år sedan.