De finns mitt ibland oss. De städar våra kontor, diskar våra lunchtallrikar eller renoverar våra badrum. Men de saknar kollektivavtal, sjukförsäkring eller pension. De jobbar för i bästa fall 50 kronor i timmen, kanske tio timmar per dag.
I Stockholmsförorten Hägersten finns en oansenlig närradiostation, Radio Sydväst, och där huserar en ideell latinamerikansk närradioförening, Radio Andina. I en liten studio, med plats för högst två personer, sänder föreningen program flera gånger i veckan.
Så långt inget märkvärdigt. Men den lilla föreningen, och inte minst dess ordförande César Terán, har gjort mycket märkvärdiga insatser genom en kombination av journalistik, social verksamhet och detektivarbete, som har gjort föreningen både berömd och prisbelönt.
Radio Andina har gjort mycket för att uppmärksamma och förbättra villkoren för gruppen papperslösa arbetare från Latinamerika. De har avslöjat en liga som förfalskade arbetstillstånd, de har avslöjat trafficking från Ecuador, de har avslöjat arbetsgivare som cyniskt utnyttjar svartarbetare. Men de har inte nöjt sig med att avslöja, utan använt radion som ett sätt att utöva påtryckningar och försöka förbättra villkoren för dem som luras och exploateras.
Nu samarbetar Radio Andina med Stockholms LS av SAC för att skapa facklig självorganisering för papperslösa arbetare (se sidan 12).
– Samarbetet kommer som en lättnad för oss, faktiskt, säger César Terán. Många papperslösa har vänt sig till oss, och vi har hjälpt till så gott det går. Men vi klarar inte av allt.
Radio Andina är en knutpunkt för papperslösa i Stockholm, men César Terán har också gjort researchresor till Ecuador och Bolivia för att kartlägga hur trafiken går till. Han bedömer att det finns 10000 papperslösa latinamerikaner i Stockholm.
– Vi räknar med att en liga sålde 5000 falska arbetstillstånd under år 2002. Nu har Sverige infört visumtvång från Ecuador, Colombia och Peru så trafiken därifrån har i stort sett avstannat, men ungefär 130 personer från Bolivia söker varje månad asyl, säger Terán. Ungefär en tredjedel av dessa är kvinnor.
– Det finns resebyråer i Bolivia som arrangerar paketresor till Sverige. De kostar 2000 dollar, och vill man ha ett bolivianskt pass kostar det 1000 dollar till. Många som kommer hit som bolivianer är från grannländerna.
Resebyråerna chartrar ibland hela plan för att flyga hit. De uppmanar resenärerna att söka asyl – visserligen får nästan alla avslag, men det kan förlänga deras vistelse här. I resan ingår en returbiljett, men den gäller bara i tre månader och utnyttjas av få.
– Resebyråerna säger att om de vill åka hem är det bara att gå till Migrationsverket, så fixar de hemresan. Och det är ju sant.
Väl här tvingas de betala dyrt för allting.
– Om en kille från Ecuador söker asyl får han 1800 kronor i månaden från Migrationsverket att leva på. Myndigheterna måste ordna bostad, men de frågar om han redan har det. Om inte skickas han till en förläggning långt borta. Så han säger att han har det, och får 350 kronor i hyresbidrag. Då måste han först skaffa en adress att skriva sig på. För det får han betala 500-1000 kronor i månaden utan att ens bo där. Sedan måste han ha någonstans att sova. Det kostar 1000–2000 kronor i månaden bara för en sängplats. Vi har hittat en 3:a i Vårby gård där det bor 18 personer. För att ha råd med det måste han jobba svart. Så han är offer för tre personer som skor sig på honom.
Men även myndigheterna är en skurk i dramat, menar han.
– Migrationsverket måste känna till det här. Hur kan de annars acceptera att någon skriver sig i lägenhet där redan 30 personer är skrivna? Och hur tror de att någon ska kunna hyra en bostad för 350 kronor? Jag tror att det här sker medvetet. Migrationsverket vet att de måste arbeta svart, och att deras arbetskraft behövs, säger César Terán.
Även det faktum att polisen gör så lite för att få fast papperslösa tycker César Terán tyder på att samhället accepterar deras närvaro.
Det vanligaste sättet för en papperslös att åka fast och bli deporterad är genom biljettkontroll i tunnelbanan eller om det blir bråk på en fest och polisen tillkallas, menar han. Men det händer också att de blir angivna, ibland av sina egna arbetsgivare.
I Sverige har asylsökande rätt till akutsjukvård, men inte andra papperslösa. De är välkomna till sjukvården – men de måste betala tusentals kronor för varje ingrepp.
– Det är också hyckleri. Så länge de betalar går det bra, trots att samhället vet att de jobbar svart!
Papperslösas barn har inte heller rätt att gå i skolan, även om det finns några få skolor i Stockholm som tar emot dem.
César Terán accepterar att dessa människor jobbar svart för att klara sig. Det händer till och med att Radio Andina hjälper till att ordna sysselsättning åt papperslösa. Men han blir mycket upprörd över arbetsgivare som luras och drar nytta av de papperslösas utsatta situation, till exempel genom att inte betala utsatt lön. Radiostationen har många gånger, och med spektakulära metoder, satt dit sådana exploatörer.
Om någon som har blivit lurad på sin lön hör av sig till radiostationen lyssnar Terán först på historien. Sedan ringer han upp arbetsgivaren och spelar i hemlighet in samtalet. Ibland erkänner de direkt och betalar ut lönen.
Om inte hotar han med att sända samtalet i radion, namnge dem i sändning eller polisanmäla arbetsgivaren.
– De flesta betalar när vi sätter press på dem, säger César Terán.
De har upptäckt stora härvor, som när Connex, som driver Stockholms tunnelbana, visade sig ha anlitat entreprenörer med underentreprenörer som anlitade svart arbetskraft och inte betalade ut den utlovade lönen.
– Andra medier ville få en bra historia. Mitt syfte var främst att få pengar till arbetarna. Så vi släppte nyheten till Connex och fick löften om ersättning till arbetarna. De förlorade jobben, men det blev stopp på arbetsledarens stölder, berättar han.
Det värsta César Terán har stött på var en latinamerikan, själv politisk flykting, som drev ett företag inom restaurangbranschen och systematiskt utnyttjade papperslösa som arbetskraft. De lovades 20 kronor i timmen, och när de var dags för löning samlade han dem på samma ställe. Innan hade han ringt polisen och sagt att de papperslösa sysslade med narkotikahandel. Narkotika intresserar polisen, så de slog till. De hittade ingen narkotika, men väl de papperslösa arbetarna, som utvisades. Därefter anställde arbetsgivaren nya papperslösa arbetare.
– Den tredje gången det här hände började vi gräva lite i frågan. Han dömdes förra året för skattebrott och sitter nu i fängelse, säger César Terán.
Det vanliga är att arbetarna förlorar jobbet när Radio Andina sätter press på arbetsgivare som inte betalar ut löner. Men det hör till ovanligheterna att arbetsgivarna anger dem.
– När vi ringer upp dem säger vi att vi förväntar oss att de inte anger arbetarna, för i så fall anmäler vi dem till polisen och talar om deras namn i radio.
César Terán har fått hot, till och med mordhot, och han har anklagats för att göra polisens arbete och försvåra för latinamerikaner i Sverige, eftersom många av svartarbetsgivarna också är latinamerikaner. Men han har inte dåligt samvete, säger han.
– Jag förstår inte, många av dem är själva politiska flyktingar som har flytt från exploatering och förtryck. Men när de kommer hit så bär de sig åt likadant som de som de flydde ifrån. Om de utnyttjar de mest utsatta människorna så ska de sitta i fängelse tycker jag.
Samtidigt överensstämmer inte hans moral helt med lagens ord. Hans roll är inte att bekämpa svartarbete – det finns det andra som gör – utan att bekämpa exploatering.
– Jag är inte ute efter de som av solidariska skäl ger arbete åt papperslösa och betalar rimliga löner. Arbetsgivare ringer hit och frågar vad som är en okej lön, och för ett par år sedan kom vi fram till minst 50 kronor i timmen, 75 kronor på kvällar och nätter. Det är den så kallade ”latinolönen”.
Han berättar om en kvinna som frågade honom om 43 kronor var tillräckligt om de anställda fick lunch också.
– Jag sade åt henne att prata med sina anställda om det! De kom överens om 43 kronor i timmen inklusive lunch och tunnelbanekort, tror jag.
Representanter från LO-förbund har ringt honom och sagt att hans inställning främjar svartarbetet.
– Men, säger César Terán, vad har de för val? De måste överleva.
Han har tidigare försökt intressera LO men har inte fått något ärligt gensvar. LO kan inte arbeta med den här gruppen så länge de anmäler alla svartarbetsgivare och alla svartarbetare, menar han. Samtidigt kan han förstå oron från svenska fackföreningar för att arbetsmarknaden dumpas.
– Visst förstår jag det. Därför måste man reglera det. Det bästa är att ge de som är här legal status, få in dem på arbetsmarknaden. Jag tror inte att det skulle vara något stort problem, de jobbar ju redan.
Alternativet skulle vara att deportera dem?
– Nej, vi måste se att de redan är en del av samhället. Och förresten, hur många Svensson vill göra skitjobben?
Hans lösning är att ge arbetstillstånd till alla papperslösa som redan är här, men samtidigt införa visumtvång från alla länder i Latinamerika.
– Det vore en bra deal. Sverige kan inte översvämmas, samtidigt som man skulle undvika de stora personliga tragedier och problem som avvisningar innebär.
Men i stället tycker han att regeringen hycklar, och nämner Göran Perssons berömda omsvängning i frågan om övergångsregler för de nya EU-länderna.
– Men för politikerna är det som att de här människorna inte finns. När jag pratar med politiker verkar de så förvånade, men jag tror att de hycklar.
Genom den ökande inströmningen av papperslösa arbetare börjar situationen likna den i Sydeuropa, menar César Terán. Men där är hyckleriet mer öppet och de papperslösa mer delaktiga i samhället. De har – ännu – rätt till sjukvård och skola, till exempel.
– På många sätt är det nog lättare att leva som papperslös i Spanien än i Sverige. Även om det lönemässigt nog är lite sämre, säger han.
Tror du att den fackliga organiseringen av den här gruppen kan bli framgångsrik?
– Det finns goda förutsättningar, i alla fall. Syndikalisterna verkar vara både fackligt kunniga och solidariska. Jag tror inte att verksamheten kommer att likna vanligt fackföreningsarbete. Jag tror att man får koncentrera sig på att bevaka problem. Om en medlem inte får lön kan facket sätta press på arbetsgivarna, till exempel.
Utöver samarbetet med SAC vill César Terán också bilda en fristående organisation för både papperslösa och asylsökande – eftersom de flesta asylsökande ändå får avslag och snart kommer att vara papperslösa – som tillsammans kan ta kamp för sina rättigheter.
– Nu är det upp till kamp. Inga förändringar uppnås utan kamp, det borde vi latinamerikaner veta. I våra länder får man ingenting utan att gå ut på gatorna, säger han.
