Sommarföljetongen: Gudarna – del 9

DET NIONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Janne, hoppa in! Skynda dig! Var har du varit?”

De hävde sig ur bilfönstret som två filmstjärnor. Mina gudar. Vad var det här? Inga fler upptåg, kände jag. Men den svarta bilen stod och brummade på grusuppfarten. Lillys fräscha pappa satt redo på förarsätet. Han vevade ner rutan.

”Hoppa in”, sa han och höjde flirtigt på ögonbrynen.

Lilly ska inte klaga. Hon har fan den snyggaste farsan i hela världshistorien. Jag mjuknade upp av hans tilltal.

”Orka Mallorca!” sa jag. ”Vart ska vi?”

Bilen körde fram till mig.

”Du ska få dina Doctor Martens! Vi ska till STOCKHOLM!”

Jag hoppade in på mittensätet.

”Fan vilken stor rumpa du har Janne!” skrattade Bita. ”Vi får inte PLATS!” Lillys pappa rev iväg med en stor skräll över gruset. Kanske tycker han om att markera för sin ex-fru hur fri och häftig han är.

”Kör inte för fort bara”, sa jag. ”Jag blir så lätt åksjuk.”

”Aj, aj, kapten”, sa Lillys pappa.

Han satte på hip hop, högt. Som om han verkligen förstod. Man behöver visst inte vara sexton år för att fatta att Tierp är dödare än dött.

”Nu drar vi.”

Platta uppländska fält, platta hjärtan, platta människor, men en dialekt buktig och brölig som få. Jag kände för att sätta mig i Lillys pappas knä, känna mjukheten från hans pungkulor, tillsammans köra rakt över alltihop.

”Vi har en plan. Vi får sova i min pappas lägenhet”, sa Lilly. Hon böjde sig framåt och skrek: ”Pappa, kan du dö nu så du inte hör?”

”Jag hör ingenting.”

Planen var att vi skulle sno nyckeln till Lillys pappas jobb och dra dit när han var ute på vernissage med sin nya tjej. Ett litet kontor, mitt i hjärtat av Stockholms makt­stinna verksamhet. Lilly hade varit där förut. Datorer, mejl­adresser, tidningar i drivor och telefonnummer till överallt.

”Du sa att du inte ville ha en blogg”, viskade Bita. Jag nickade. ”Du har rätt”, fortsatte Lilly. ”Man kommer ingenstans med en blogg. Men vi ska publicera.”

Jag tittade ömsom på Bita, ömsom på Lilly. Publicera? Mitt måndagströtta Tierphuvud fattade inte.

”Vi ska fucking trycka”, log Lilly.

Hon var på god väg att komma över Daniel Abdollah, den saken var klar. Den snygga jäveln som numera hatade mig.

Jag var trött, ville somna, ville vaggas till sömns, orkade inte kämpa.

”Okej”, gäspade jag.

”Okej? Vad fan är ditt problem?” sa Bita.

Lillys pappa sneglade mot oss i förarspegeln.

”Schhh, viska”, väste Lilly. ”Janne, du får mig att ändra sida och vilja sätta dit min egen kille, sen när vi skrider till verket är du bara helt död.”

”Tierp dödar mig. Min farsa dödar mig. Jag snodde Daniel Abdollahs telefon för din skull och det dödar mig.”

Lilly såg ut att vilja förstå. Hon la sitt huvud med det långa håret mot min axel. Vi gungade in i varandra.

”Amor dödar mig också”, väste jag. ”Vi låg. Det var inte så bra.”

”Släpp honom”, sa Bita bestämt. ”Kan vi inte bara försöka med lite avhållsamhet medan vi håller på med det här. Please. God.”

”Sluta tyck att du är bättre för att du är nunna”, sa jag. ”Skulle inte vi ha öl?”

”Vi får öl av min pappa när vi kommer fram.”

Lillys pappa nickade i backspegeln åt detta påstående från sin egen tonårsdotter. Så han hörde alltså. Pöste av solidarisk ungdomlighet.

”Starköl”, sa Lilly i mitt öra.

Jag somnade. Bilen kändes som en rymdfarkost, den första som uppfunnits, och jag skälvde av tanken på alkoholhalt och kolsyra i mitt blod.

Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.

Lillys pappa kryssade oss genom trafikstockningen ända bort till Söder, en butik full med bara Doctor Martens-skor. Det snöregnade in i mina sneakers. Klockan var precis innan sju och butiken skulle stänga. På gatan satt några hipsters i trettio­årsåldern med grått hår och premiärrökte på en uteservering. De var invirade i filtar och stirrade oförstående på oss. Jag kände mig fångad i min egen kropp.

MEN ÄVEN TIERPBOR MÅSTE VÄL FÖR HELVETE KUNNA KÖPA SIG ETT PAR DOCTOR MARTENS!

JAG HAR FLER TILLFÄLLEN ÄN DU ATT FÖRSVARA MIG! OKEJ? JAG LEVER ETT LIV MYCKET HÅRDARE ÄN DITT! OKEJ?

Sådant, et cetera et cetera, ville jag skrika till dem.

Lillys pappa väntade i bilen. Jag kände mig som ett barn.

Expediten hade axellångt, svart hår, hängselbyxor och ormskinns-Doctor Martens.

”Hej damer, kan jag hjälpa er innan butiken stänger?”

”Hon vill ha Doctor Martens”, sa Bita grovt.

Jag knuffade henne i sidan med armbågen.

”Aj! Vad fan gör du?”

”Lägg ägg, hela affären är ju full med bara Doctor Martens”, väste jag. ”Annars går man väl inte hit.”

Hela Bitas fräcka uppenbarelse hade krympt ihop till en pingisboll.

”Okej, men URSÄKTA”, sa hon vulgärt, och jag hörde hur hela hennes mun var full med dialekt.

”Är du sugen på nån speciell modell, eller?” sa expediten nasalt.

Jag fastnade för omskinnsmodellen. De var så ursnygga på hennes fötter. Så fort jag kom hem skulle jag sätta mig framför datorn och leta fram den billigaste modellen av snickarbyxor på hela internet. Mode är så knäppt. En grej som är skitful egentligen. Hängselbyxor. Så tar en hipster på sig det och det blir fucking elegantare än elegant.

Det pirrade i magen. Tänk att vi gjorde det här för MIG. Att det fanns föräldrar, som Lillys, som verkligen ville sina barn väl.

Jag höll hundralappen i min handflata. Länkades i tanken tillbaka till min hopskrumpna pappa hemma.

”Hon är sjukt sugen på dina skor”, sa Lilly.

”De här?” Expediten fläkte upp sin fot på disken. Jag nickade. ”Det är vårens senaste. En urskön legering i lädret. Du kommer inte ångra dig en minut, det lovar jag dig.”

Så bra. Jag som ångrade praktiskt taget allt i livet. Jag skulle behöva en liten frist.

”Kan jag få prova dom?”

”Självklart.”

Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.

”Är det stålhätta?” frågade jag när hon kom tillbaka.

”Inte den här modellen.”

”Äh, jag ska ändå gå en kurs i självförsvar.”

Expediten tittade tveksamt på mig. Nu hade Bita rört vid cirka varenda sko i hela affären. Hur mycket skulle man egentligen behöva skämmas?

”Var kommer ni ifrån?” frågade expediten och log.

”Tierp”, sa Lilly. ”Planen är att hon ska nita hela Tierp. Därför behöver hon egentligen stålhätta.”

Expediten skrattade.

”Stålhätta är alldeles för tungt för dig, lilla hjärtat.”

Jag höll min hundralapp som den sista droppen vatten. Stålhätta eller inte, med de här kunde jag aldrig faila. I spegeln avtecknades en snygg människa, en människa redo att rustas för verkligheten.

”Hur mycket kostar dom?”

En sista liten fråga bara. Jag släpade av mig skorna. Min blöta socka luktade fotsvett, det kände jag nu.

”Ett fem nittionio”, sa expediten.

Jag snabbkalkylerade i huvudet. Ett fem nittionio. Vad betydde det?

Bita såg på mig. Hon går dessutom natur och är geni i matte.

”Ett tusen fem hundra nittionio kronor, baby”, sa hon.

Jag knycklade hårdare i min hundralapp. På bankomatkortet hade jag åttahundra. Hur skulle jag kunna drömma om ett par skor som kostar mer än nio hundra kronor? Vem var jag? Helt ute? Lika död i huvudet som min far?

Lilly steg fram och viskade något ångestdämpande i mitt öra.

”Vänta”, sa vi gudar i kör. Lilly sprang ut till bilen.

”Jag stänger nu, tjejer”, sa expediten och började plocka med några lådor. Jag lät mina tankar vandra över henne ett tag, hur många år hon var, vad hon hette, om hon gjorde något annat än att jobba här, hur hennes ungdom hade sett ut.

”Vad heter du?” frågade jag.

”Chandra”, kom svaret elegant.

Lillys pappa steg in genom dörren, drog fram plånboken och gav Chandra ett kort av guld. Jag insåg att han gjorde något annorlunda mot Chandra än han brukade göra med oss, höll kvar blicken lite längre, dröp av något annat i ansiktet, kanske sex.

Hon la ner skolådan i en påse och klev ända fram till mig.

”Varsågod, fröken. Jag hoppas att de ska passa.”

Hon blinkade något vagt och nätt mot Lillys pappa.

”Jag lovar att betala tillbaka så fort jag kan”, sa jag till honom ute på gatan.

Chandra låste och bommade igen sin butik för natten.

Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten.

Mina ormskinnskängor låg kullvälta på ett trägolv i en hall i Vasastan. Vilken jävla våning. Vi gled stumma ner i den vita soffan. Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten. Ett collage av rosa fluff. Lillys pappas flickvän Ami gled in med ett högt stearinljus i en ljusstake som hon tände med en lång braständare.

”Heeeej, Lilly”, utbrast hon när hon fick se Lilly i soffan.

Lilly reste sig och fick en närgången, överväldigande kram.

Jag vet att Lilly gillar Ami bara för att de går ut och shoppar i små lyxaffärer som inte finns någon annanstans på jorden och sedan går och äter lunch på Hard Rock Café.

Inom mig avundas jag Lilly så hårt för att hon har tillgång till den där världen. Den som inte är hård och kvävande som i Tierp, men som istället KRÄVER något av dig. Jag skulle aldrig klara av att bli avkrävd elegans, världsvanhet eller ens en gnutta streetsmartness. Ibland undrar jag om det enda jag känner till är bred bufflighet.

Men jag förlåter Lilly, gång på gång.

Ami var helt klädd i nyanser av vitt, långkoftan vit, chinosen beige, underlinnet benvitt, håret slingat. Det skulle inte gå att anklaga henne för synd.

”Heter hon Ami Hamilton också?” väste jag i Bitas öra.

”Käften okej, schhh”, svarade Bita.

Jag gled med fingrarna över en bok på soffbordet. Johan Cullberg: Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskaps­katastrof.

Jag tordes inte öppna.

Lillys pappa flög runt i färd med att gräva ner den vita skjortan i kostymbyxorna, jag såg hans händer fingra på de vita kalsongerna, läderskärpet som trycktes till. ”Då sticker vi, tjejer. Ta vad ni vill ha. Det finns som sagt öl, jag har lovat Lilly att ni får smaka.” Han satte upp pekfingret i luften. ”Men inga snedsteg nu och bara en starköl var medan vi är borta, okej?”

”Jaaaa, pappa”, sa Lilly.

”Var ligger vernissaget?” sa jag spelat införstått, som om jag visste en enda konsthändelse som ägde rum i den här stan.

”Galerie Nordenhake. Michael Schmidt.”

”Jaså där”, sa jag.

Bita knuffade mig i sidan.

Den vita dörren smällde igen och allt jag tänkte på var ordet äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, att jag ville bli så full att jag inte mer kunde uttala ordet ”äktenskapskatastrof”.

Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på.

Bita bad om besinning, att vi verkligen skulle köra en öl var, tänk om vi råkade ha sönder något i den fina, fina våningen. Jag la mig ner på trägolvet och dränkte mig själv med ölen. Det smakade som om jag var döende i öknen och just fått dricka min första droppe.

”Äktenskapskatastrof”, mumlade jag till Lilly.

Hon skred fram med ett rassel i handen.

”Nycklarna”, sa hon. ”Klockan är åtta. Ingen på redaktionen är kvar. Är ni salongsberusade?”

Vi gled igenom Stockholm. Gatorna var så stora och oändliga, en känsla av att jag kunde vara precis var som helst i världen, jag hittade lika dåligt här som i New York. Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på. Vad är självspäkning, vad är lite blod mot att faktiskt förändra något i världen?

Jag la märke till att Lilly bar en lång, svart kappa, som jag inte hade sett förut. Att hon höll ett stort paraply i handen, som en dam.

”Vad fin du är”, sa jag.

”Tack! Det är Amis kappa. Jag fick den.”

”Vad snällt.”

”Vad tung DU är, i dina skor!”

Jag tittade ner på skorna. De kändes plötsligt som elefanter. Jag erinrade mig betalningen, att jag praktiskt taget tillhörde Lillys pappa nu.

”Jag ska betala tillbaka sen”, sa jag.

Det här var kapitalism extra fail. En sekund av total oövervinnerlighet inne i butiken, sedan elefanter på fötterna och ens eget jobbiga jag.

Ljusen från typ Odenplan började komma, ett ljus genomdränkt av gator, hus och ansikten, det stank av asfalt, mjukt regn och uråldrig gammal smuts. Det var som att här inte fanns någon årstid. En sval barnfamilj strök omkring med en barnvagn där ungen sög på en morot.

Stockholm gör dig trubbig, gör att du måste känna dig full.

Vi var framme vid den roströda husfasaden. Lilly flängde in nyckeln i låset och larmade av på redaktionen, hon tände lyset. Det luktade böcker. Billy-bokhyllorna stirrade mot oss.

”Du skriver texten, Janne. Du är bäst.”

Det fanns ett högt bord med barstolar att sätta sig vid.

Jag fick en MacBook Air i min hand och svalde undergångskänslan flera gånger. Sa till mig själv: Nu är det så att du står framför ett sjukt uppdukat buffébord. En serveringsgång. Du får ta för dig av allt. ALLT. Och därinne, vid middagsbordet, sitter dina vänner. De är inte betjänterna. De är inte servitriserna. De är varsitt stort, fucking beslutsfattande organ. I egen hög person. Detta är vi: Bita, Lilly och Jane. Vi behöver aldrig mer oroa oss för att världen ska ta slut innan vi hunnit lära känna den.

Vi rör oss inte i någon jävla foajé.

Det var bara det att jag kände mig så osäker.

Jag skrev:

”Den nittonde februari:

Daniel Abdollah slår sin flickvän Lilly Karlsson. Han slår in hennes käke i diskbänken. Ett rungande slag.

Det har tidigare inletts ett s.k. BDSM-förhållande mellan dem. Det betyder att de får ha lite våldsamt sex. Ibland turas de om att vara sadisten som gör något våldsamt på den andra. Inget konstigt, många gillar sånt. Folk som tycker att det verkar ball och kul. Vissa kontrollerar och behärskar det bra. Andra kan inte hantera.

I det här fallet kunde killen inte hantera. Lilly faller till golvet. Hon får ett blåmärke, kommer inte till skolan efter sportlovet. Hon gör ingenting, anmäler inte. Men en sak är säker: Det var inte överenskommet att någon fick gå så långt. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Men om leken inte är en lek längre, om leken går överstyr och blir misshandel på riktigt?

I Daniel Abdollahs lägenhet i Tierp hände detta den nittonde februari.”

Texten på datorn lyste mig i ansiktet. Nu fattades bara ett bildbevis.

”Fan Janne, du är så JÄVLA bra!” utbrast Bita. ”Jag fattar inte att du inte går journalistik! Du ska fan bli journalist när du blir stor.”

”Ja, eller filmstjärna”, sa jag och monterade in bilden på Lillys skadade käke bredvid texten. Blåmärket löpte från hakan och upp.

”Fy fan, vad ont”, jag rynkade på näsan. ”Hur gör vi med filmen?”

Lilly hällde upp en påse Polly i en skål.

”Farsan bjuder”, sa hon.

Bita sa:

”Vi tar en stillbild. Typ när han höjer handen bakåt. Om nån vill se ordentligt har vi ju hela materialet.”

Jag blev hög av socker. Chokladen fastnade i mina tänder.

”Sen måste vi snabbt som satan komma på vem som höll i filmkameran”, sa jag. ”Egentligen måste vi veta redan nu. Journalister kan inte hålla på med ofärdiga historier.”

Lilly höll på med tändaren, tände ett värmeljus, släckte det med fingertopparna, tände det igen.

”Hela mitt liv är en ofärdig historia”, sa hon.

”Et cetera”, sa Bita.

”The Never ending Storyyy”, sjöng Lilly med sin spruckna, sexiga röst. De blonda hårtestarna ringlade som ormar ner från huvudet.

”Nej”, sa jag irriterat. ”Era liv är inte ofärdiga historier. Ni är fulländade, fattar ni inte det? Just exakt nu är ni det. Ni är hungriga, vackra, salongsberusade och busiga. Ni är intelligentare än Lady Gaga. Ni har kläder som passar ihop med er storslagenhet. Om femton år har ni inte det.”

Lillys ögon glimmade i mörkret, sögs upp av ljuslågan.

”Vad har vi då?” sa hon.

Jag såg avundsjukt på hennes svarta linne med små knutiga blå blommor på, ett sådant man köper på Carlings och sedan använder varannan helg, jag hade lånat det en gång och känt mig nästan vacker. Hennes smala armar stack ut under hårsvallet, långt, blont och självfallande, det var som om något i Lilly aldrig ville sluta falla.

”Då har vi barn och sitter stilla hela dagarna förutom när vi byter blöjor och lagar mat. Vi blir isolerade. Friheten rör aldrig vid dig så mycket som nu”, sa jag intensivt. ”Så carpe diem.”

Jag var för högtidlig.

”Carpe din fucking mamma, Janne”, sa Bita och gjorde en visuell örfil på min kind. ”Nu snackar du skit. Gå­ tillbaka till nästa uppgift. Filmen?”

Den fjärde mars, skrev jag.

Jag skrev om filmen. Jag skrev om filmaren. Jag skrev om en hel värdighetsapparat som inte gäller för killar. Jag skrev med orden jag hade fått slängda efter mig hela högstadiet: ”HORA FITTA KUKSUGARE”, tretton doser om dagen, till slut är kroppen immun men ändå sargad, en liten kärna därinne, ett bloss, har gått förlorat som en trampad fimp i natten. En gång en förlovad limpa cigaretter på Ålandsfärjan, nästa dag hundra fula fimpar i rännstenen.

Lilly fotade mig medan jag skrev. Jag ansträngde mig hårt för att se snygg ut i mina komiska jeans som inte alls passade ihop med de nya skorna.

I min svarta, enkla tröja. Jag är så ful när jag anstränger mig, så ful när jag gör spegelminen.

Jag skrev med hjärtat öppet.

Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.

Det är något inom mig som alltid är fult, hårt och sargat, något som gör kroniskt ont. Jag vet inte vad det är. En dag kommer känslan att falla på plats i mitt ansikte och nå ända ut. Allt kommer att synas. Just nu är jag vag och fager. Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.

Som jag med mamma.

Hon älskade inte pappa tillräckligt mycket.

Man måste älska männen mycket.

Jag kan aldrig förlåta henne för det.

Det här fula, som rullar fram och tillbaka som en gnisslande flipperkula i mig, ett förvirrat exemplar som skaver i magen, ingen vet hur den kom dit, ingen vet hur den ska komma därifrån. Bara en poänglös, drivande sorg. Amor förstår den inte. Bita och Lilly förstår den inte. Pappa och mamma förstår den inte. Själv förstår jag bara att jag måste fortsätta berätta. Jag vet inte vad jag berättar. Jag bara skriver det som är sant.

Jag satt där, i Stockholm, den elfte mars i tidernas begynnelse, och skrev skiten ur mig på Lillys pappas tidnings­redaktion.

Vi döpte dokumentet till ”Hundbladet” och Lilly provade att ringa till tryckeriet med förvrängd röst.

”Ja, hej, det här är Kulturtidningens chefredaktör Ami”, sa Lilly högfärdigt och knep fingrarna om näsan för att låta seriös. ”Med nästa nummer kommer vi att trycka en folder som ska följa med som extramaterial. Det är för våra läsare som även är hundälskare.”

”Hundälskare?”

”Ja, ursäkta att vi anmäler det här så sent, men hund och kultur har börjat gå hand i hand mer och mer”, sa Lilly proffsigt. ”Det händer en hel del på hund- och kultur­fronten här i Tierp.”

”Tierp?”

”Jag menar stan”, fnissade Lilly. ”Här i stan. Stockholm.”

Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag.

Tryckeriet godtog skiten. Hundbladet skulle komma med nästa leverans av nya numret nästa vecka. Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag. Mina kläder var våta och jag frös och gick och satte mig på toaletten för att slippa. När jag kom tillbaka ner på dansgolvet hånglade Lilly med gubben. Det kändes som om jag hade en gurkkostym när jag gick fram till henne för att fråga om vägen hem. Jag såg Bita stå i en ström av UV-ljus och dansa med en hysterisk kille i orange satin-bomberjacka med ryggtryck. Luften var hal som olja. ”JAG TAR BUSSEN HEM”, skrek jag i Bitas öra. Hon dansade så hårt att ljudet aldrig träffade rätt, det studsade tillbaka mot mig som ett eko. Jag ville känna mig hoppfull, men jag kände mig ledsnare och ödsligare än den tysta busschauffören som körde mig tillbaka.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 hours sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
3 hours sedan
Protester mot Johan Forsell och Tidöregeringens migrationspolitik
Runt om i hela Sverige växer nu kritiken mot migrationsminister Johan Forsell och Tidöregeringens politik för att fler ska utvisas. Foto: Christine Olsson/TT och Ali Lorestani/TT

Folkligt uppror mot Tidöregeringens utvisningar

Från Ystad till Haparanda. Det kokar av ilska mot Tidöregeringens allt hårdare migrationspolitik. Runt om i Sverige hörs upprörda röster mot utvisningarna av såväl studerande tonåringar som hårt arbetande barnfamiljer.

– Vad sjutton håller de egentligen på med? Regeringen drar undan mattan för all integration som är lyckad. De nya reglerna stjälper människors liv och gör att förtroendet för samhället minskar.

Det säger Emma Eldevåg från Forsbacka i Gästrikland.

Där, i den lilla bruksorten mellan Gävle och Sandviken, samlades i helgen hundratals personer i ett gemensamt fackeltåg till stöd för familjen Perez. De kom till Sverige från El Salvador 2017 och kort senare föddes dottern Gabriella. Bägge föräldrarna har jobb men enligt Tidöregeringens nya, hårdare regler tjänar pappa Jonathan Perez 4 000 kronor för lite i månaden för att få stanna i landet. Mamma Silvia tjänar dock, med sitt fasta arbete som huvudplanerare inom hemtjänsten, över kravet för den nya lönereglerna för arbetstillstånd. Trots det ska familjen alltså utvisas till ett land som åttaåriga Gabriella aldrig satt sin fot i. Något som rört upp starka känslor i hela bygden.

Bygden sluter upp

– De har varit våra grannar i flera år och min dotter är bästa kompis med Gabriella. När beskedet att de skulle utvisas kom strax innan jul blev det som en chock för oss alla, säger Emma Eldevåg som snabbt engagerat sig i fallet.

Emma Eldevåg hoppas att regeringen ändrar sig om den allt hårdare migrationspolitiken. Foto: Privat

Migrationsminister Johan Forsell har pratat om ett historiskt skifte i den svenska migrationspolitiken med hårdare krav och förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

– Hela Forsbacka har slutit upp för familjen. De har alltid haft jobb och byggt upp ett tryggt liv här och nu ska de utvisas. Det är så absurt, säger Emma Eldevåg.

Borgerlig kritik

Men även bland borgerliga opinionsbildare och lokalpolitiker ute i landet hörs nu upprörda röster som menar att Tidöregeringens politik gått för långt.

I veckan skrev bland annat Svenska Dagbladets profilerade ledarskribent Mattias Svensson en ilsken krönika om den förda politiken.

”Det håller i åtskilliga fall på att ta en ände med förskräckelse, med utvisningar av skötsamma och arbetande familjer och tonåriga vuxna som skiljs från sin familj. Vem utanför Sverigedemokraternas ideologiska kärna vill ha en sådan utvisningspolitik? Långt in i det borgerliga lägret är människor upprörda. Ändå fortsätter regeringen tondövt att producera förslag som kommer att förvärra situationen”, skriver Mattias Svensson i texten som han avslutar med orden att den svenska migrationspolitiken blivit en ”sverigedemokratisk lekstuga”.

Professorn lämnar Migrationsverkets etiska råd i protest

Under onsdagen meddelade också professor Ludvig Beckan att han lämnar sin plats i Migrationsverkets etiska råd som protest mot den utvisningspolitik han anser är så omänsklig att den strider mot grundlagen.

På flera håll i landet planeras nu protester mot de eskalerande utvisningarna. I bland annat Gävle hålls en demonstration på lördag och på onsdagskvällen samlas människor i centrala Stockholm under parollen ”Stoppa de orättvisa utvisningarna”.

– Det finns hundratals liknande fall som det med familjen Perez. Så på lördag demonstrerar vi för alla som drabbas. Jag hoppas att regeringen sväljer sin stolthet och erkänner att det blivit fel, för det här måste få ett slut, säger Emma Eldevåg.

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad