Sommarföljetongen: Gudarna – del 9

DET NIONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN ”Janne, hoppa in! Skynda dig! Var har du varit?” De hävde sig ur bilfönstret som två filmstjärnor. Mina gudar. Vad var det här? Inga fler upptåg, kände jag. Men den svarta bilen stod och brummade på grusuppfarten. Lillys fräscha pappa satt redo på förarsätet. Han vevade ner rutan. ”Hoppa in”, […]

DET NIONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Janne, hoppa in! Skynda dig! Var har du varit?”

De hävde sig ur bilfönstret som två filmstjärnor. Mina gudar. Vad var det här? Inga fler upptåg, kände jag. Men den svarta bilen stod och brummade på grusuppfarten. Lillys fräscha pappa satt redo på förarsätet. Han vevade ner rutan.

”Hoppa in”, sa han och höjde flirtigt på ögonbrynen.

Lilly ska inte klaga. Hon har fan den snyggaste farsan i hela världshistorien. Jag mjuknade upp av hans tilltal.

”Orka Mallorca!” sa jag. ”Vart ska vi?”

Bilen körde fram till mig.

”Du ska få dina Doctor Martens! Vi ska till STOCKHOLM!”

Jag hoppade in på mittensätet.

”Fan vilken stor rumpa du har Janne!” skrattade Bita. ”Vi får inte PLATS!” Lillys pappa rev iväg med en stor skräll över gruset. Kanske tycker han om att markera för sin ex-fru hur fri och häftig han är.

”Kör inte för fort bara”, sa jag. ”Jag blir så lätt åksjuk.”

”Aj, aj, kapten”, sa Lillys pappa.

Han satte på hip hop, högt. Som om han verkligen förstod. Man behöver visst inte vara sexton år för att fatta att Tierp är dödare än dött.

”Nu drar vi.”

Platta uppländska fält, platta hjärtan, platta människor, men en dialekt buktig och brölig som få. Jag kände för att sätta mig i Lillys pappas knä, känna mjukheten från hans pungkulor, tillsammans köra rakt över alltihop.

”Vi har en plan. Vi får sova i min pappas lägenhet”, sa Lilly. Hon böjde sig framåt och skrek: ”Pappa, kan du dö nu så du inte hör?”

”Jag hör ingenting.”

Planen var att vi skulle sno nyckeln till Lillys pappas jobb och dra dit när han var ute på vernissage med sin nya tjej. Ett litet kontor, mitt i hjärtat av Stockholms makt­stinna verksamhet. Lilly hade varit där förut. Datorer, mejl­adresser, tidningar i drivor och telefonnummer till överallt.

”Du sa att du inte ville ha en blogg”, viskade Bita. Jag nickade. ”Du har rätt”, fortsatte Lilly. ”Man kommer ingenstans med en blogg. Men vi ska publicera.”

Jag tittade ömsom på Bita, ömsom på Lilly. Publicera? Mitt måndagströtta Tierphuvud fattade inte.

”Vi ska fucking trycka”, log Lilly.

Hon var på god väg att komma över Daniel Abdollah, den saken var klar. Den snygga jäveln som numera hatade mig.

Jag var trött, ville somna, ville vaggas till sömns, orkade inte kämpa.

”Okej”, gäspade jag.

”Okej? Vad fan är ditt problem?” sa Bita.

Lillys pappa sneglade mot oss i förarspegeln.

”Schhh, viska”, väste Lilly. ”Janne, du får mig att ändra sida och vilja sätta dit min egen kille, sen när vi skrider till verket är du bara helt död.”

”Tierp dödar mig. Min farsa dödar mig. Jag snodde Daniel Abdollahs telefon för din skull och det dödar mig.”

Lilly såg ut att vilja förstå. Hon la sitt huvud med det långa håret mot min axel. Vi gungade in i varandra.

”Amor dödar mig också”, väste jag. ”Vi låg. Det var inte så bra.”

”Släpp honom”, sa Bita bestämt. ”Kan vi inte bara försöka med lite avhållsamhet medan vi håller på med det här. Please. God.”

”Sluta tyck att du är bättre för att du är nunna”, sa jag. ”Skulle inte vi ha öl?”

”Vi får öl av min pappa när vi kommer fram.”

Lillys pappa nickade i backspegeln åt detta påstående från sin egen tonårsdotter. Så han hörde alltså. Pöste av solidarisk ungdomlighet.

”Starköl”, sa Lilly i mitt öra.

Jag somnade. Bilen kändes som en rymdfarkost, den första som uppfunnits, och jag skälvde av tanken på alkoholhalt och kolsyra i mitt blod.

Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.

Lillys pappa kryssade oss genom trafikstockningen ända bort till Söder, en butik full med bara Doctor Martens-skor. Det snöregnade in i mina sneakers. Klockan var precis innan sju och butiken skulle stänga. På gatan satt några hipsters i trettio­årsåldern med grått hår och premiärrökte på en uteservering. De var invirade i filtar och stirrade oförstående på oss. Jag kände mig fångad i min egen kropp.

MEN ÄVEN TIERPBOR MÅSTE VÄL FÖR HELVETE KUNNA KÖPA SIG ETT PAR DOCTOR MARTENS!

JAG HAR FLER TILLFÄLLEN ÄN DU ATT FÖRSVARA MIG! OKEJ? JAG LEVER ETT LIV MYCKET HÅRDARE ÄN DITT! OKEJ?

Sådant, et cetera et cetera, ville jag skrika till dem.

Lillys pappa väntade i bilen. Jag kände mig som ett barn.

Expediten hade axellångt, svart hår, hängselbyxor och ormskinns-Doctor Martens.

”Hej damer, kan jag hjälpa er innan butiken stänger?”

”Hon vill ha Doctor Martens”, sa Bita grovt.

Jag knuffade henne i sidan med armbågen.

”Aj! Vad fan gör du?”

”Lägg ägg, hela affären är ju full med bara Doctor Martens”, väste jag. ”Annars går man väl inte hit.”

Hela Bitas fräcka uppenbarelse hade krympt ihop till en pingisboll.

”Okej, men URSÄKTA”, sa hon vulgärt, och jag hörde hur hela hennes mun var full med dialekt.

”Är du sugen på nån speciell modell, eller?” sa expediten nasalt.

Jag fastnade för omskinnsmodellen. De var så ursnygga på hennes fötter. Så fort jag kom hem skulle jag sätta mig framför datorn och leta fram den billigaste modellen av snickarbyxor på hela internet. Mode är så knäppt. En grej som är skitful egentligen. Hängselbyxor. Så tar en hipster på sig det och det blir fucking elegantare än elegant.

Det pirrade i magen. Tänk att vi gjorde det här för MIG. Att det fanns föräldrar, som Lillys, som verkligen ville sina barn väl.

Jag höll hundralappen i min handflata. Länkades i tanken tillbaka till min hopskrumpna pappa hemma.

”Hon är sjukt sugen på dina skor”, sa Lilly.

”De här?” Expediten fläkte upp sin fot på disken. Jag nickade. ”Det är vårens senaste. En urskön legering i lädret. Du kommer inte ångra dig en minut, det lovar jag dig.”

Så bra. Jag som ångrade praktiskt taget allt i livet. Jag skulle behöva en liten frist.

”Kan jag få prova dom?”

”Självklart.”

Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.

”Är det stålhätta?” frågade jag när hon kom tillbaka.

”Inte den här modellen.”

”Äh, jag ska ändå gå en kurs i självförsvar.”

Expediten tittade tveksamt på mig. Nu hade Bita rört vid cirka varenda sko i hela affären. Hur mycket skulle man egentligen behöva skämmas?

”Var kommer ni ifrån?” frågade expediten och log.

”Tierp”, sa Lilly. ”Planen är att hon ska nita hela Tierp. Därför behöver hon egentligen stålhätta.”

Expediten skrattade.

”Stålhätta är alldeles för tungt för dig, lilla hjärtat.”

Jag höll min hundralapp som den sista droppen vatten. Stålhätta eller inte, med de här kunde jag aldrig faila. I spegeln avtecknades en snygg människa, en människa redo att rustas för verkligheten.

”Hur mycket kostar dom?”

En sista liten fråga bara. Jag släpade av mig skorna. Min blöta socka luktade fotsvett, det kände jag nu.

”Ett fem nittionio”, sa expediten.

Jag snabbkalkylerade i huvudet. Ett fem nittionio. Vad betydde det?

Bita såg på mig. Hon går dessutom natur och är geni i matte.

”Ett tusen fem hundra nittionio kronor, baby”, sa hon.

Jag knycklade hårdare i min hundralapp. På bankomatkortet hade jag åttahundra. Hur skulle jag kunna drömma om ett par skor som kostar mer än nio hundra kronor? Vem var jag? Helt ute? Lika död i huvudet som min far?

Lilly steg fram och viskade något ångestdämpande i mitt öra.

”Vänta”, sa vi gudar i kör. Lilly sprang ut till bilen.

”Jag stänger nu, tjejer”, sa expediten och började plocka med några lådor. Jag lät mina tankar vandra över henne ett tag, hur många år hon var, vad hon hette, om hon gjorde något annat än att jobba här, hur hennes ungdom hade sett ut.

”Vad heter du?” frågade jag.

”Chandra”, kom svaret elegant.

Lillys pappa steg in genom dörren, drog fram plånboken och gav Chandra ett kort av guld. Jag insåg att han gjorde något annorlunda mot Chandra än han brukade göra med oss, höll kvar blicken lite längre, dröp av något annat i ansiktet, kanske sex.

Hon la ner skolådan i en påse och klev ända fram till mig.

”Varsågod, fröken. Jag hoppas att de ska passa.”

Hon blinkade något vagt och nätt mot Lillys pappa.

”Jag lovar att betala tillbaka så fort jag kan”, sa jag till honom ute på gatan.

Chandra låste och bommade igen sin butik för natten.

Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten.

Mina ormskinnskängor låg kullvälta på ett trägolv i en hall i Vasastan. Vilken jävla våning. Vi gled stumma ner i den vita soffan. Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten. Ett collage av rosa fluff. Lillys pappas flickvän Ami gled in med ett högt stearinljus i en ljusstake som hon tände med en lång braständare.

”Heeeej, Lilly”, utbrast hon när hon fick se Lilly i soffan.

Lilly reste sig och fick en närgången, överväldigande kram.

Jag vet att Lilly gillar Ami bara för att de går ut och shoppar i små lyxaffärer som inte finns någon annanstans på jorden och sedan går och äter lunch på Hard Rock Café.

Inom mig avundas jag Lilly så hårt för att hon har tillgång till den där världen. Den som inte är hård och kvävande som i Tierp, men som istället KRÄVER något av dig. Jag skulle aldrig klara av att bli avkrävd elegans, världsvanhet eller ens en gnutta streetsmartness. Ibland undrar jag om det enda jag känner till är bred bufflighet.

Men jag förlåter Lilly, gång på gång.

Ami var helt klädd i nyanser av vitt, långkoftan vit, chinosen beige, underlinnet benvitt, håret slingat. Det skulle inte gå att anklaga henne för synd.

”Heter hon Ami Hamilton också?” väste jag i Bitas öra.

”Käften okej, schhh”, svarade Bita.

Jag gled med fingrarna över en bok på soffbordet. Johan Cullberg: Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskaps­katastrof.

Jag tordes inte öppna.

Lillys pappa flög runt i färd med att gräva ner den vita skjortan i kostymbyxorna, jag såg hans händer fingra på de vita kalsongerna, läderskärpet som trycktes till. ”Då sticker vi, tjejer. Ta vad ni vill ha. Det finns som sagt öl, jag har lovat Lilly att ni får smaka.” Han satte upp pekfingret i luften. ”Men inga snedsteg nu och bara en starköl var medan vi är borta, okej?”

”Jaaaa, pappa”, sa Lilly.

”Var ligger vernissaget?” sa jag spelat införstått, som om jag visste en enda konsthändelse som ägde rum i den här stan.

”Galerie Nordenhake. Michael Schmidt.”

”Jaså där”, sa jag.

Bita knuffade mig i sidan.

Den vita dörren smällde igen och allt jag tänkte på var ordet äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, att jag ville bli så full att jag inte mer kunde uttala ordet ”äktenskapskatastrof”.

Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på.

Bita bad om besinning, att vi verkligen skulle köra en öl var, tänk om vi råkade ha sönder något i den fina, fina våningen. Jag la mig ner på trägolvet och dränkte mig själv med ölen. Det smakade som om jag var döende i öknen och just fått dricka min första droppe.

”Äktenskapskatastrof”, mumlade jag till Lilly.

Hon skred fram med ett rassel i handen.

”Nycklarna”, sa hon. ”Klockan är åtta. Ingen på redaktionen är kvar. Är ni salongsberusade?”

Vi gled igenom Stockholm. Gatorna var så stora och oändliga, en känsla av att jag kunde vara precis var som helst i världen, jag hittade lika dåligt här som i New York. Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på. Vad är självspäkning, vad är lite blod mot att faktiskt förändra något i världen?

Jag la märke till att Lilly bar en lång, svart kappa, som jag inte hade sett förut. Att hon höll ett stort paraply i handen, som en dam.

”Vad fin du är”, sa jag.

”Tack! Det är Amis kappa. Jag fick den.”

”Vad snällt.”

”Vad tung DU är, i dina skor!”

Jag tittade ner på skorna. De kändes plötsligt som elefanter. Jag erinrade mig betalningen, att jag praktiskt taget tillhörde Lillys pappa nu.

”Jag ska betala tillbaka sen”, sa jag.

Det här var kapitalism extra fail. En sekund av total oövervinnerlighet inne i butiken, sedan elefanter på fötterna och ens eget jobbiga jag.

Ljusen från typ Odenplan började komma, ett ljus genomdränkt av gator, hus och ansikten, det stank av asfalt, mjukt regn och uråldrig gammal smuts. Det var som att här inte fanns någon årstid. En sval barnfamilj strök omkring med en barnvagn där ungen sög på en morot.

Stockholm gör dig trubbig, gör att du måste känna dig full.

Vi var framme vid den roströda husfasaden. Lilly flängde in nyckeln i låset och larmade av på redaktionen, hon tände lyset. Det luktade böcker. Billy-bokhyllorna stirrade mot oss.

”Du skriver texten, Janne. Du är bäst.”

Det fanns ett högt bord med barstolar att sätta sig vid.

Jag fick en MacBook Air i min hand och svalde undergångskänslan flera gånger. Sa till mig själv: Nu är det så att du står framför ett sjukt uppdukat buffébord. En serveringsgång. Du får ta för dig av allt. ALLT. Och därinne, vid middagsbordet, sitter dina vänner. De är inte betjänterna. De är inte servitriserna. De är varsitt stort, fucking beslutsfattande organ. I egen hög person. Detta är vi: Bita, Lilly och Jane. Vi behöver aldrig mer oroa oss för att världen ska ta slut innan vi hunnit lära känna den.

Vi rör oss inte i någon jävla foajé.

Det var bara det att jag kände mig så osäker.

Jag skrev:

”Den nittonde februari:

Daniel Abdollah slår sin flickvän Lilly Karlsson. Han slår in hennes käke i diskbänken. Ett rungande slag.

Det har tidigare inletts ett s.k. BDSM-förhållande mellan dem. Det betyder att de får ha lite våldsamt sex. Ibland turas de om att vara sadisten som gör något våldsamt på den andra. Inget konstigt, många gillar sånt. Folk som tycker att det verkar ball och kul. Vissa kontrollerar och behärskar det bra. Andra kan inte hantera.

I det här fallet kunde killen inte hantera. Lilly faller till golvet. Hon får ett blåmärke, kommer inte till skolan efter sportlovet. Hon gör ingenting, anmäler inte. Men en sak är säker: Det var inte överenskommet att någon fick gå så långt. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Men om leken inte är en lek längre, om leken går överstyr och blir misshandel på riktigt?

I Daniel Abdollahs lägenhet i Tierp hände detta den nittonde februari.”

Texten på datorn lyste mig i ansiktet. Nu fattades bara ett bildbevis.

”Fan Janne, du är så JÄVLA bra!” utbrast Bita. ”Jag fattar inte att du inte går journalistik! Du ska fan bli journalist när du blir stor.”

”Ja, eller filmstjärna”, sa jag och monterade in bilden på Lillys skadade käke bredvid texten. Blåmärket löpte från hakan och upp.

”Fy fan, vad ont”, jag rynkade på näsan. ”Hur gör vi med filmen?”

Lilly hällde upp en påse Polly i en skål.

”Farsan bjuder”, sa hon.

Bita sa:

”Vi tar en stillbild. Typ när han höjer handen bakåt. Om nån vill se ordentligt har vi ju hela materialet.”

Jag blev hög av socker. Chokladen fastnade i mina tänder.

”Sen måste vi snabbt som satan komma på vem som höll i filmkameran”, sa jag. ”Egentligen måste vi veta redan nu. Journalister kan inte hålla på med ofärdiga historier.”

Lilly höll på med tändaren, tände ett värmeljus, släckte det med fingertopparna, tände det igen.

”Hela mitt liv är en ofärdig historia”, sa hon.

”Et cetera”, sa Bita.

”The Never ending Storyyy”, sjöng Lilly med sin spruckna, sexiga röst. De blonda hårtestarna ringlade som ormar ner från huvudet.

”Nej”, sa jag irriterat. ”Era liv är inte ofärdiga historier. Ni är fulländade, fattar ni inte det? Just exakt nu är ni det. Ni är hungriga, vackra, salongsberusade och busiga. Ni är intelligentare än Lady Gaga. Ni har kläder som passar ihop med er storslagenhet. Om femton år har ni inte det.”

Lillys ögon glimmade i mörkret, sögs upp av ljuslågan.

”Vad har vi då?” sa hon.

Jag såg avundsjukt på hennes svarta linne med små knutiga blå blommor på, ett sådant man köper på Carlings och sedan använder varannan helg, jag hade lånat det en gång och känt mig nästan vacker. Hennes smala armar stack ut under hårsvallet, långt, blont och självfallande, det var som om något i Lilly aldrig ville sluta falla.

”Då har vi barn och sitter stilla hela dagarna förutom när vi byter blöjor och lagar mat. Vi blir isolerade. Friheten rör aldrig vid dig så mycket som nu”, sa jag intensivt. ”Så carpe diem.”

Jag var för högtidlig.

”Carpe din fucking mamma, Janne”, sa Bita och gjorde en visuell örfil på min kind. ”Nu snackar du skit. Gå­ tillbaka till nästa uppgift. Filmen?”

Den fjärde mars, skrev jag.

Jag skrev om filmen. Jag skrev om filmaren. Jag skrev om en hel värdighetsapparat som inte gäller för killar. Jag skrev med orden jag hade fått slängda efter mig hela högstadiet: ”HORA FITTA KUKSUGARE”, tretton doser om dagen, till slut är kroppen immun men ändå sargad, en liten kärna därinne, ett bloss, har gått förlorat som en trampad fimp i natten. En gång en förlovad limpa cigaretter på Ålandsfärjan, nästa dag hundra fula fimpar i rännstenen.

Lilly fotade mig medan jag skrev. Jag ansträngde mig hårt för att se snygg ut i mina komiska jeans som inte alls passade ihop med de nya skorna.

I min svarta, enkla tröja. Jag är så ful när jag anstränger mig, så ful när jag gör spegelminen.

Jag skrev med hjärtat öppet.

Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.

Det är något inom mig som alltid är fult, hårt och sargat, något som gör kroniskt ont. Jag vet inte vad det är. En dag kommer känslan att falla på plats i mitt ansikte och nå ända ut. Allt kommer att synas. Just nu är jag vag och fager. Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.

Som jag med mamma.

Hon älskade inte pappa tillräckligt mycket.

Man måste älska männen mycket.

Jag kan aldrig förlåta henne för det.

Det här fula, som rullar fram och tillbaka som en gnisslande flipperkula i mig, ett förvirrat exemplar som skaver i magen, ingen vet hur den kom dit, ingen vet hur den ska komma därifrån. Bara en poänglös, drivande sorg. Amor förstår den inte. Bita och Lilly förstår den inte. Pappa och mamma förstår den inte. Själv förstår jag bara att jag måste fortsätta berätta. Jag vet inte vad jag berättar. Jag bara skriver det som är sant.

Jag satt där, i Stockholm, den elfte mars i tidernas begynnelse, och skrev skiten ur mig på Lillys pappas tidnings­redaktion.

Vi döpte dokumentet till ”Hundbladet” och Lilly provade att ringa till tryckeriet med förvrängd röst.

”Ja, hej, det här är Kulturtidningens chefredaktör Ami”, sa Lilly högfärdigt och knep fingrarna om näsan för att låta seriös. ”Med nästa nummer kommer vi att trycka en folder som ska följa med som extramaterial. Det är för våra läsare som även är hundälskare.”

”Hundälskare?”

”Ja, ursäkta att vi anmäler det här så sent, men hund och kultur har börjat gå hand i hand mer och mer”, sa Lilly proffsigt. ”Det händer en hel del på hund- och kultur­fronten här i Tierp.”

”Tierp?”

”Jag menar stan”, fnissade Lilly. ”Här i stan. Stockholm.”

Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag.

Tryckeriet godtog skiten. Hundbladet skulle komma med nästa leverans av nya numret nästa vecka. Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag. Mina kläder var våta och jag frös och gick och satte mig på toaletten för att slippa. När jag kom tillbaka ner på dansgolvet hånglade Lilly med gubben. Det kändes som om jag hade en gurkkostym när jag gick fram till henne för att fråga om vägen hem. Jag såg Bita stå i en ström av UV-ljus och dansa med en hysterisk kille i orange satin-bomberjacka med ryggtryck. Luften var hal som olja. ”JAG TAR BUSSEN HEM”, skrek jag i Bitas öra. Hon dansade så hårt att ljudet aldrig träffade rätt, det studsade tillbaka mot mig som ett eko. Jag ville känna mig hoppfull, men jag kände mig ledsnare och ödsligare än den tysta busschauffören som körde mig tillbaka.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
3 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad