Sommarföljetongen: Gudarna – del 9

DET NIONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Janne, hoppa in! Skynda dig! Var har du varit?”

De hävde sig ur bilfönstret som två filmstjärnor. Mina gudar. Vad var det här? Inga fler upptåg, kände jag. Men den svarta bilen stod och brummade på grusuppfarten. Lillys fräscha pappa satt redo på förarsätet. Han vevade ner rutan.

”Hoppa in”, sa han och höjde flirtigt på ögonbrynen.

Lilly ska inte klaga. Hon har fan den snyggaste farsan i hela världshistorien. Jag mjuknade upp av hans tilltal.

”Orka Mallorca!” sa jag. ”Vart ska vi?”

Bilen körde fram till mig.

”Du ska få dina Doctor Martens! Vi ska till STOCKHOLM!”

Jag hoppade in på mittensätet.

”Fan vilken stor rumpa du har Janne!” skrattade Bita. ”Vi får inte PLATS!” Lillys pappa rev iväg med en stor skräll över gruset. Kanske tycker han om att markera för sin ex-fru hur fri och häftig han är.

”Kör inte för fort bara”, sa jag. ”Jag blir så lätt åksjuk.”

”Aj, aj, kapten”, sa Lillys pappa.

Han satte på hip hop, högt. Som om han verkligen förstod. Man behöver visst inte vara sexton år för att fatta att Tierp är dödare än dött.

”Nu drar vi.”

Platta uppländska fält, platta hjärtan, platta människor, men en dialekt buktig och brölig som få. Jag kände för att sätta mig i Lillys pappas knä, känna mjukheten från hans pungkulor, tillsammans köra rakt över alltihop.

”Vi har en plan. Vi får sova i min pappas lägenhet”, sa Lilly. Hon böjde sig framåt och skrek: ”Pappa, kan du dö nu så du inte hör?”

”Jag hör ingenting.”

Planen var att vi skulle sno nyckeln till Lillys pappas jobb och dra dit när han var ute på vernissage med sin nya tjej. Ett litet kontor, mitt i hjärtat av Stockholms makt­stinna verksamhet. Lilly hade varit där förut. Datorer, mejl­adresser, tidningar i drivor och telefonnummer till överallt.

”Du sa att du inte ville ha en blogg”, viskade Bita. Jag nickade. ”Du har rätt”, fortsatte Lilly. ”Man kommer ingenstans med en blogg. Men vi ska publicera.”

Jag tittade ömsom på Bita, ömsom på Lilly. Publicera? Mitt måndagströtta Tierphuvud fattade inte.

”Vi ska fucking trycka”, log Lilly.

Hon var på god väg att komma över Daniel Abdollah, den saken var klar. Den snygga jäveln som numera hatade mig.

Jag var trött, ville somna, ville vaggas till sömns, orkade inte kämpa.

”Okej”, gäspade jag.

”Okej? Vad fan är ditt problem?” sa Bita.

Lillys pappa sneglade mot oss i förarspegeln.

”Schhh, viska”, väste Lilly. ”Janne, du får mig att ändra sida och vilja sätta dit min egen kille, sen när vi skrider till verket är du bara helt död.”

”Tierp dödar mig. Min farsa dödar mig. Jag snodde Daniel Abdollahs telefon för din skull och det dödar mig.”

Lilly såg ut att vilja förstå. Hon la sitt huvud med det långa håret mot min axel. Vi gungade in i varandra.

”Amor dödar mig också”, väste jag. ”Vi låg. Det var inte så bra.”

”Släpp honom”, sa Bita bestämt. ”Kan vi inte bara försöka med lite avhållsamhet medan vi håller på med det här. Please. God.”

”Sluta tyck att du är bättre för att du är nunna”, sa jag. ”Skulle inte vi ha öl?”

”Vi får öl av min pappa när vi kommer fram.”

Lillys pappa nickade i backspegeln åt detta påstående från sin egen tonårsdotter. Så han hörde alltså. Pöste av solidarisk ungdomlighet.

”Starköl”, sa Lilly i mitt öra.

Jag somnade. Bilen kändes som en rymdfarkost, den första som uppfunnits, och jag skälvde av tanken på alkoholhalt och kolsyra i mitt blod.
Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.
Lillys pappa kryssade oss genom trafikstockningen ända bort till Söder, en butik full med bara Doctor Martens-skor. Det snöregnade in i mina sneakers. Klockan var precis innan sju och butiken skulle stänga. På gatan satt några hipsters i trettio­årsåldern med grått hår och premiärrökte på en uteservering. De var invirade i filtar och stirrade oförstående på oss. Jag kände mig fångad i min egen kropp.

MEN ÄVEN TIERPBOR MÅSTE VÄL FÖR HELVETE KUNNA KÖPA SIG ETT PAR DOCTOR MARTENS!

JAG HAR FLER TILLFÄLLEN ÄN DU ATT FÖRSVARA MIG! OKEJ? JAG LEVER ETT LIV MYCKET HÅRDARE ÄN DITT! OKEJ?

Sådant, et cetera et cetera, ville jag skrika till dem.

Lillys pappa väntade i bilen. Jag kände mig som ett barn.

Expediten hade axellångt, svart hår, hängselbyxor och ormskinns-Doctor Martens.

”Hej damer, kan jag hjälpa er innan butiken stänger?”

”Hon vill ha Doctor Martens”, sa Bita grovt.

Jag knuffade henne i sidan med armbågen.

”Aj! Vad fan gör du?”

”Lägg ägg, hela affären är ju full med bara Doctor Martens”, väste jag. ”Annars går man väl inte hit.”

Hela Bitas fräcka uppenbarelse hade krympt ihop till en pingisboll.

”Okej, men URSÄKTA”, sa hon vulgärt, och jag hörde hur hela hennes mun var full med dialekt.

”Är du sugen på nån speciell modell, eller?” sa expediten nasalt.

Jag fastnade för omskinnsmodellen. De var så ursnygga på hennes fötter. Så fort jag kom hem skulle jag sätta mig framför datorn och leta fram den billigaste modellen av snickarbyxor på hela internet. Mode är så knäppt. En grej som är skitful egentligen. Hängselbyxor. Så tar en hipster på sig det och det blir fucking elegantare än elegant.

Det pirrade i magen. Tänk att vi gjorde det här för MIG. Att det fanns föräldrar, som Lillys, som verkligen ville sina barn väl.

Jag höll hundralappen i min handflata. Länkades i tanken tillbaka till min hopskrumpna pappa hemma.

”Hon är sjukt sugen på dina skor”, sa Lilly.

”De här?” Expediten fläkte upp sin fot på disken. Jag nickade. ”Det är vårens senaste. En urskön legering i lädret. Du kommer inte ångra dig en minut, det lovar jag dig.”

Så bra. Jag som ångrade praktiskt taget allt i livet. Jag skulle behöva en liten frist.

”Kan jag få prova dom?”

”Självklart.”

Expediten langade fram en låda. Hennes rumpa gungade perfekt snyggt när hon gick. Så där skulle jag också vilja lära mig gå en dag. Det här var kapitalism extra allt. Får dig att känna dig oövervinnlig.

”Är det stålhätta?” frågade jag när hon kom tillbaka.

”Inte den här modellen.”

”Äh, jag ska ändå gå en kurs i självförsvar.”

Expediten tittade tveksamt på mig. Nu hade Bita rört vid cirka varenda sko i hela affären. Hur mycket skulle man egentligen behöva skämmas?

”Var kommer ni ifrån?” frågade expediten och log.

”Tierp”, sa Lilly. ”Planen är att hon ska nita hela Tierp. Därför behöver hon egentligen stålhätta.”

Expediten skrattade.

”Stålhätta är alldeles för tungt för dig, lilla hjärtat.”

Jag höll min hundralapp som den sista droppen vatten. Stålhätta eller inte, med de här kunde jag aldrig faila. I spegeln avtecknades en snygg människa, en människa redo att rustas för verkligheten.

”Hur mycket kostar dom?”

En sista liten fråga bara. Jag släpade av mig skorna. Min blöta socka luktade fotsvett, det kände jag nu.

”Ett fem nittionio”, sa expediten.

Jag snabbkalkylerade i huvudet. Ett fem nittionio. Vad betydde det?

Bita såg på mig. Hon går dessutom natur och är geni i matte.

”Ett tusen fem hundra nittionio kronor, baby”, sa hon.

Jag knycklade hårdare i min hundralapp. På bankomatkortet hade jag åttahundra. Hur skulle jag kunna drömma om ett par skor som kostar mer än nio hundra kronor? Vem var jag? Helt ute? Lika död i huvudet som min far?

Lilly steg fram och viskade något ångestdämpande i mitt öra.

”Vänta”, sa vi gudar i kör. Lilly sprang ut till bilen.

”Jag stänger nu, tjejer”, sa expediten och började plocka med några lådor. Jag lät mina tankar vandra över henne ett tag, hur många år hon var, vad hon hette, om hon gjorde något annat än att jobba här, hur hennes ungdom hade sett ut.

”Vad heter du?” frågade jag.

”Chandra”, kom svaret elegant.

Lillys pappa steg in genom dörren, drog fram plånboken och gav Chandra ett kort av guld. Jag insåg att han gjorde något annorlunda mot Chandra än han brukade göra med oss, höll kvar blicken lite längre, dröp av något annat i ansiktet, kanske sex.

Hon la ner skolådan i en påse och klev ända fram till mig.

”Varsågod, fröken. Jag hoppas att de ska passa.”

Hon blinkade något vagt och nätt mot Lillys pappa.

”Jag lovar att betala tillbaka så fort jag kan”, sa jag till honom ute på gatan.

Chandra låste och bommade igen sin butik för natten.
Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten.
Mina ormskinnskängor låg kullvälta på ett trägolv i en hall i Vasastan. Vilken jävla våning. Vi gled stumma ner i den vita soffan. Lillys pappa växelbodde alltså i en VÅNING mitt i Stockholms innerstad, det var högt i tak, en stilren kristallkrona kastade ett skumt ljus över tysta, vita väggar, på väggen satt en plansch som återgav omslaget på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten. Ett collage av rosa fluff. Lillys pappas flickvän Ami gled in med ett högt stearinljus i en ljusstake som hon tände med en lång braständare.

”Heeeej, Lilly”, utbrast hon när hon fick se Lilly i soffan.

Lilly reste sig och fick en närgången, överväldigande kram.

Jag vet att Lilly gillar Ami bara för att de går ut och shoppar i små lyxaffärer som inte finns någon annanstans på jorden och sedan går och äter lunch på Hard Rock Café.

Inom mig avundas jag Lilly så hårt för att hon har tillgång till den där världen. Den som inte är hård och kvävande som i Tierp, men som istället KRÄVER något av dig. Jag skulle aldrig klara av att bli avkrävd elegans, världsvanhet eller ens en gnutta streetsmartness. Ibland undrar jag om det enda jag känner till är bred bufflighet.

Men jag förlåter Lilly, gång på gång.

Ami var helt klädd i nyanser av vitt, långkoftan vit, chinosen beige, underlinnet benvitt, håret slingat. Det skulle inte gå att anklaga henne för synd.

”Heter hon Ami Hamilton också?” väste jag i Bitas öra.

”Käften okej, schhh”, svarade Bita.

Jag gled med fingrarna över en bok på soffbordet. Johan Cullberg: Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskaps­katastrof.

Jag tordes inte öppna.

Lillys pappa flög runt i färd med att gräva ner den vita skjortan i kostymbyxorna, jag såg hans händer fingra på de vita kalsongerna, läderskärpet som trycktes till. ”Då sticker vi, tjejer. Ta vad ni vill ha. Det finns som sagt öl, jag har lovat Lilly att ni får smaka.” Han satte upp pekfingret i luften. ”Men inga snedsteg nu och bara en starköl var medan vi är borta, okej?”

”Jaaaa, pappa”, sa Lilly.

”Var ligger vernissaget?” sa jag spelat införstått, som om jag visste en enda konsthändelse som ägde rum i den här stan.

”Galerie Nordenhake. Michael Schmidt.”

”Jaså där”, sa jag.

Bita knuffade mig i sidan.

Den vita dörren smällde igen och allt jag tänkte på var ordet äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, äktenskapskatastrof, att jag ville bli så full att jag inte mer kunde uttala ordet ”äktenskapskatastrof”.
Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på.
Bita bad om besinning, att vi verkligen skulle köra en öl var, tänk om vi råkade ha sönder något i den fina, fina våningen. Jag la mig ner på trägolvet och dränkte mig själv med ölen. Det smakade som om jag var döende i öknen och just fått dricka min första droppe.

”Äktenskapskatastrof”, mumlade jag till Lilly.

Hon skred fram med ett rassel i handen.

”Nycklarna”, sa hon. ”Klockan är åtta. Ingen på redaktionen är kvar. Är ni salongsberusade?”

Vi gled igenom Stockholm. Gatorna var så stora och oändliga, en känsla av att jag kunde vara precis var som helst i världen, jag hittade lika dåligt här som i New York. Stegen blir så tunga i Doctor Martens, jag bestämde mig för att låta skavsåren blöda, smärta går att ignorera, bara man har ett viktigare uppdrag att koncentrera sig på. Vad är självspäkning, vad är lite blod mot att faktiskt förändra något i världen?

Jag la märke till att Lilly bar en lång, svart kappa, som jag inte hade sett förut. Att hon höll ett stort paraply i handen, som en dam.

”Vad fin du är”, sa jag.

”Tack! Det är Amis kappa. Jag fick den.”

”Vad snällt.”

”Vad tung DU är, i dina skor!”

Jag tittade ner på skorna. De kändes plötsligt som elefanter. Jag erinrade mig betalningen, att jag praktiskt taget tillhörde Lillys pappa nu.

”Jag ska betala tillbaka sen”, sa jag.

Det här var kapitalism extra fail. En sekund av total oövervinnerlighet inne i butiken, sedan elefanter på fötterna och ens eget jobbiga jag.

Ljusen från typ Odenplan började komma, ett ljus genomdränkt av gator, hus och ansikten, det stank av asfalt, mjukt regn och uråldrig gammal smuts. Det var som att här inte fanns någon årstid. En sval barnfamilj strök omkring med en barnvagn där ungen sög på en morot.

Stockholm gör dig trubbig, gör att du måste känna dig full.

Vi var framme vid den roströda husfasaden. Lilly flängde in nyckeln i låset och larmade av på redaktionen, hon tände lyset. Det luktade böcker. Billy-bokhyllorna stirrade mot oss.

”Du skriver texten, Janne. Du är bäst.”

Det fanns ett högt bord med barstolar att sätta sig vid.

Jag fick en MacBook Air i min hand och svalde undergångskänslan flera gånger. Sa till mig själv: Nu är det så att du står framför ett sjukt uppdukat buffébord. En serveringsgång. Du får ta för dig av allt. ALLT. Och därinne, vid middagsbordet, sitter dina vänner. De är inte betjänterna. De är inte servitriserna. De är varsitt stort, fucking beslutsfattande organ. I egen hög person. Detta är vi: Bita, Lilly och Jane. Vi behöver aldrig mer oroa oss för att världen ska ta slut innan vi hunnit lära känna den.

Vi rör oss inte i någon jävla foajé.

Det var bara det att jag kände mig så osäker.

Jag skrev:

”Den nittonde februari:

Daniel Abdollah slår sin flickvän Lilly Karlsson. Han slår in hennes käke i diskbänken. Ett rungande slag.

Det har tidigare inletts ett s.k. BDSM-förhållande mellan dem. Det betyder att de får ha lite våldsamt sex. Ibland turas de om att vara sadisten som gör något våldsamt på den andra. Inget konstigt, många gillar sånt. Folk som tycker att det verkar ball och kul. Vissa kontrollerar och behärskar det bra. Andra kan inte hantera.

I det här fallet kunde killen inte hantera. Lilly faller till golvet. Hon får ett blåmärke, kommer inte till skolan efter sportlovet. Hon gör ingenting, anmäler inte. Men en sak är säker: Det var inte överenskommet att någon fick gå så långt. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Men om leken inte är en lek längre, om leken går överstyr och blir misshandel på riktigt?

I Daniel Abdollahs lägenhet i Tierp hände detta den nittonde februari.”

Texten på datorn lyste mig i ansiktet. Nu fattades bara ett bildbevis.

”Fan Janne, du är så JÄVLA bra!” utbrast Bita. ”Jag fattar inte att du inte går journalistik! Du ska fan bli journalist när du blir stor.”

”Ja, eller filmstjärna”, sa jag och monterade in bilden på Lillys skadade käke bredvid texten. Blåmärket löpte från hakan och upp.

”Fy fan, vad ont”, jag rynkade på näsan. ”Hur gör vi med filmen?”

Lilly hällde upp en påse Polly i en skål.

”Farsan bjuder”, sa hon.

Bita sa:

”Vi tar en stillbild. Typ när han höjer handen bakåt. Om nån vill se ordentligt har vi ju hela materialet.”

Jag blev hög av socker. Chokladen fastnade i mina tänder.

”Sen måste vi snabbt som satan komma på vem som höll i filmkameran”, sa jag. ”Egentligen måste vi veta redan nu. Journalister kan inte hålla på med ofärdiga historier.”

Lilly höll på med tändaren, tände ett värmeljus, släckte det med fingertopparna, tände det igen.

”Hela mitt liv är en ofärdig historia”, sa hon.

”Et cetera”, sa Bita.

”The Never ending Storyyy”, sjöng Lilly med sin spruckna, sexiga röst. De blonda hårtestarna ringlade som ormar ner från huvudet.

”Nej”, sa jag irriterat. ”Era liv är inte ofärdiga historier. Ni är fulländade, fattar ni inte det? Just exakt nu är ni det. Ni är hungriga, vackra, salongsberusade och busiga. Ni är intelligentare än Lady Gaga. Ni har kläder som passar ihop med er storslagenhet. Om femton år har ni inte det.”

Lillys ögon glimmade i mörkret, sögs upp av ljuslågan.

”Vad har vi då?” sa hon.

Jag såg avundsjukt på hennes svarta linne med små knutiga blå blommor på, ett sådant man köper på Carlings och sedan använder varannan helg, jag hade lånat det en gång och känt mig nästan vacker. Hennes smala armar stack ut under hårsvallet, långt, blont och självfallande, det var som om något i Lilly aldrig ville sluta falla.

”Då har vi barn och sitter stilla hela dagarna förutom när vi byter blöjor och lagar mat. Vi blir isolerade. Friheten rör aldrig vid dig så mycket som nu”, sa jag intensivt. ”Så carpe diem.”

Jag var för högtidlig.

”Carpe din fucking mamma, Janne”, sa Bita och gjorde en visuell örfil på min kind. ”Nu snackar du skit. Gå­ tillbaka till nästa uppgift. Filmen?”

Den fjärde mars, skrev jag.

Jag skrev om filmen. Jag skrev om filmaren. Jag skrev om en hel värdighetsapparat som inte gäller för killar. Jag skrev med orden jag hade fått slängda efter mig hela högstadiet: ”HORA FITTA KUKSUGARE”, tretton doser om dagen, till slut är kroppen immun men ändå sargad, en liten kärna därinne, ett bloss, har gått förlorat som en trampad fimp i natten. En gång en förlovad limpa cigaretter på Ålandsfärjan, nästa dag hundra fula fimpar i rännstenen.

Lilly fotade mig medan jag skrev. Jag ansträngde mig hårt för att se snygg ut i mina komiska jeans som inte alls passade ihop med de nya skorna.

I min svarta, enkla tröja. Jag är så ful när jag anstränger mig, så ful när jag gör spegelminen.

Jag skrev med hjärtat öppet.
Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.
Det är något inom mig som alltid är fult, hårt och sargat, något som gör kroniskt ont. Jag vet inte vad det är. En dag kommer känslan att falla på plats i mitt ansikte och nå ända ut. Allt kommer att synas. Just nu är jag vag och fager. Det är det ungdomen gör. Bara förlåter en, gång på gång, på gång. Precis som kvinnorna gör. Förlåter männen, gång på gång. Och om kvinnorna inte förlåter männen så hatar man dem.

Som jag med mamma.

Hon älskade inte pappa tillräckligt mycket.

Man måste älska männen mycket.

Jag kan aldrig förlåta henne för det.

Det här fula, som rullar fram och tillbaka som en gnisslande flipperkula i mig, ett förvirrat exemplar som skaver i magen, ingen vet hur den kom dit, ingen vet hur den ska komma därifrån. Bara en poänglös, drivande sorg. Amor förstår den inte. Bita och Lilly förstår den inte. Pappa och mamma förstår den inte. Själv förstår jag bara att jag måste fortsätta berätta. Jag vet inte vad jag berättar. Jag bara skriver det som är sant.

Jag satt där, i Stockholm, den elfte mars i tidernas begynnelse, och skrev skiten ur mig på Lillys pappas tidnings­redaktion.

Vi döpte dokumentet till ”Hundbladet” och Lilly provade att ringa till tryckeriet med förvrängd röst.

”Ja, hej, det här är Kulturtidningens chefredaktör Ami”, sa Lilly högfärdigt och knep fingrarna om näsan för att låta seriös. ”Med nästa nummer kommer vi att trycka en folder som ska följa med som extramaterial. Det är för våra läsare som även är hundälskare.”

”Hundälskare?”

”Ja, ursäkta att vi anmäler det här så sent, men hund och kultur har börjat gå hand i hand mer och mer”, sa Lilly proffsigt. ”Det händer en hel del på hund- och kultur­fronten här i Tierp.”

”Tierp?”

”Jag menar stan”, fnissade Lilly. ”Här i stan. Stockholm.”
Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag.
Tryckeriet godtog skiten. Hundbladet skulle komma med nästa leverans av nya numret nästa vecka. Vi firade med att tränga oss före i kön på en restaurang som heter EAST. Där ville en gammal, eldig kostymgubbe bjuda oss på en drink, för det var hans födelsedag. Mina kläder var våta och jag frös och gick och satte mig på toaletten för att slippa. När jag kom tillbaka ner på dansgolvet hånglade Lilly med gubben. Det kändes som om jag hade en gurkkostym när jag gick fram till henne för att fråga om vägen hem. Jag såg Bita stå i en ström av UV-ljus och dansa med en hysterisk kille i orange satin-bomberjacka med ryggtryck. Luften var hal som olja. ”JAG TAR BUSSEN HEM”, skrek jag i Bitas öra. Hon dansade så hårt att ljudet aldrig träffade rätt, det studsade tillbaka mot mig som ett eko. Jag ville känna mig hoppfull, men jag kände mig ledsnare och ödsligare än den tysta busschauffören som körde mig tillbaka.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 days sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
2 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
2 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad