Den nyliberala epoken innebär att staten allt mer vänder sig bort från uppgiften att slipa bort kapitalismens vassa kanter. Varför dog frågan om uppbyggd välfärd, och vem var mördaren? Veckans radarskribent pekar på välfärds­statens dubbla natur: på samma gång en motreaktion mot kapitalismen och en inrättning för att reproducera arbetskraften och kapitalismen som system.

Vad är välfärdsstaten? Namnet ger associationer. Även om jag inte vill drabbas jag ibland av åkomman folkhemsnostalgi. Drömmer mig tillbaka till ett starkt sossesamhälle. Tage Erlander! Barnbidrag! Gärna en guldklocka, men först en rejäl pension! Välfärdsstaten som samhället utan gullegrisar och styvbarn, som Per Albin Hansson uttryckte det.

Det är kanske lätt att drabbas av nostalgi när allt går åt helvete. Nedmonteringar, nedskärningar. Det är sent på jorden och hur det än går så går det inte framåt. Jag sansar mig och påminner mig. Om välfärdsstatens dubbla natur. På samma gång ett trygghetsnät som en funktion som gör att kapitalismen kan fortsätta att fungera.

För att förstå välfärdsstaten behöver vi förstå vad en arbetsmarknad är, en marknad där människors arbetskrafts köps och säljs. Arbetsmarknaden finns under den kapitalistiska epoken, där arbete är lönearbete och fungerar som en vara. Inte själva människan, naturligtvis, men väl hennes arbetskraft. Den lilla detaljen att en människas arbetskraft aldrig kan skiljas från själva människan ställer till med problem.

Karl Marx beskrev med ett lågmält ursinne hur destruktiv kapitalismen är. Hur de som säljer sin arbetskraft exploateras av de som köper den. Marx menade att kapitalismen som system innebär att tiden kan delas i två enheter. Dels arbetstiden, dels fritiden. För Marx existerade fritiden som reproduktion av arbetskraften.

Eftersom varan arbetskraft inte kan skiljas från den människa som säljer den kan inte människan arbeta hela tiden. Hon måste klä sig, äta, sova. Hon måste även uppfylla andra sociala och kulturella behov. Därför måste hon ha fritid för att kunna fungera som arbetskraft. Arbetskraften skiljer sig från andra varor eftersom den behöver reproduceras. En död arbetare är inte en god arbetare. Marx identifierade kapitalismens destruktivitet. Kapitalismen har ett långsiktigt intresse, givetvis, av att arbetskraften skulle fortsätta att fungera, men är som system för kortsiktigt för att kunna fixa detta.

Historikern Karl Polanyi har påpekat att den fria marknaden framstår som en fiktion, på grund av att varan arbetskraft aldrig kan existera på en fri marknad. En helt fri marknad skulle aldrig fungera, utan vara dömd till sin egen undergång. Arbetskraften kan inte användas hela tiden, eller ens vara helt oanvänd.

Den fria marknadens framväxt var ingalunda fri. Den uppkom samtidigt som en motreaktion växte fram i form av institutioner som lindrade kapitalismens verkningar. Kapitalismens framväxt innebar en extrem social rubbning. Det skedde därför en dubbel rörelse, ett slags självförsvar mot kapitalismens destruktivitet.

Välfärdsstaten innebär på samma gång en motrektion mot kapitalismen som ett sätt att garantera lönearbetets reproduktion. Kapitalismens skapade behov hos en befolkning som den i sig inte kunde möta. Välfärdsstaten blev det instrument eller den funktion som långsiktigt kunde garantera arbetskraftens reproduktion.

Välfärdsstatens dubbla natur ligger i att den, på samma gång som den utgör en motreaktion mot kapitalismen, reproducerar arbetskraften och kapitalismen som system.

Välfärdsstaten förhållande till lönearbetet blir synligt när man undersöker hur den har förhållit sig till arbetets motsats, nämligen fritiden. I Sverige har den övervägande delen av arbetstidsförkortningarna skett genom lagregleringar.  Detta har inte varit problemfritt. Kortare arbetstid har aldrig förståtts som en reform som ändrar på fördelningen mellan arbete och kapital.

Det är en reform som har haft en problematisk karaktär för en välfärdsstat, för att reformen innebär en inneboende klasskonflikt och hotar vad som anses vara själva välfärdsstatens motor och hjärta, nämligen lönearbetet.   

Den tidiga socialpolitikens namn var arbetarskydd. Mot slutet av 1800-talet kom den framväxande industrialismen att påverka den politiska debatten. Frågan om arbetarnas livsvillkor blev allt viktigare. Socialpolitik introducerades som ett nytt begrepp och denna politik fokuserade på trygghetsnät och lindring av industrialismens verkningar. Helt enkelt, arbetskraftens reproduktion tilldrog sig statsmakternas intresse.

Detta var tidiga steg mot att institutionalisera och kraftsamla en motreaktion i syfte att skydda arbetarna.

I välfärdsstatens barndom framstod den som en lejontämjare. Välfärdsstaten sökte att tämja ett destruktivt ekonomiskt system. Det var ett direkt försvar mot kapitalismens verkningar. Sakta växte idén om att statlig skydd var nödvändigt för att arbetskraften skulle kunna fortsätta fungera.

Den första arbetstidslagen kom 1919, men den var inte motiverad av det statliga ansvaret att ingripa i produktionen för att skydda arbetarna och säkerställa arbetskraftens reproduktion. Det var en annan systembevarande dimension som blev det tyngsta argumentet. Under denna tid var revolutionshotet ett faktum.

Både arbetsköparna och statsmakterna fruktade att arbetarna på allvar skulle kunna hota det kapitalistiska systemet. Arbetarna listade åtta timmars arbetsdag tillsammans med krav som att expropriera all jordegendom och avsätta kungen. Samtidigt var arbetsköparna starkt emot en arbetstidsförkortning, vilket de ansåg hota deras makt över arbetsprocessen och deras del av produktionsresultatet.

En utomparlamentarisk opinion kom att på allvar påverka den parlamentariska behandlingen av arbetstidsfrågan. Den första arbetstidslagen motiverades med att man var tvungen att möta arbetarklassens krav för att minska på de många konflikterna på arbetsmarknaden. Inför hotet om en revolution framstod en lagreglering om 48 timmars arbetsvecka som ett bättre alternativ. Klassfreden framställdes som ett gemensamt intresse för både arbete, kapital och stat. Kortare arbetstid behövdes för att systemet med lönearbete skulle kunna fortsätta.

Det kom att dröja innan nästa förkortning av den dagliga arbetstiden skedde – närmare bestämt 39 år.

Men det skedde lagregleringar för de arbetargrupper som hade blivit utelämnade från den första arbetstidslagen, såsom butiksbiträden och lantarbetare. Man var inte orolig för revolution, men ansåg däremot att dessa grupper hade ett icke tillgodosett rekreationsbehov. Staten hade ett ansvar att ingripa i produktionsförhållandena för att tillgodose detta. Det kallas för arbetarskydd, detta statliga ansvar att skydda arbetarna mot ett destruktivt lönearbete.

Det var dock inte tal om att avskaffa lönearbetet. Även arbetsköpare hade att vinna på ett tillgodosett rekreationsbehov. Att tillgodose detta behov var en investering som kunde överbrygga en klasskonflikt. En mer utvilad arbetare var en bättre arbetare som kunde jobba hårdare.

Detta är ett argument som vi ibland ser även i dag när vissa försöker argumentera för arbetstidsförkortning. Att mer fritid gör att arbetsintensiteten kan öka. Man ska inte glömma att arbetsköparnas motreaktion mot arbetstidsförkortningar var just att försöka öka på arbetsintensiteten genom att dra in på raster och annan ”ineffektiv” arbetstid. Frågan är hur mycket som är vunnet på mer fritid om arbetet blir mer stressigt (svar: ingenting).

De tidiga reformerna ansågs således vara nödvändiga, framtvingande av kapitalismens negativa verkningar, oavsett om detta var på grund av att kapitalismen gjorde arbetarna utslitna i förtid eller om den farliga arbetarklassens krav hotade det ekonomiska systemet. Men välfärdsstaten ägnade sig aldrig åt att försöka överkomma arbetets varuform, utan sökte uppfylla målet där lönearbetet kan fungera utan att arbetskraften slits ut i förtid och klasskonflikter hotar det ekonomiska systemet.

När det var dags för en ytterligare förkortning av den dagliga arbetstiden i mitten av 1950-talet var motivbilden någonting helt annat. Arbetstidsförkortning var inte nödvändigt, varken för samhället, arbetsköparna eller arbetarna själva. Fritiden var en fråga om konsumtion, någonting arbetarna kunde välja i stället för högre lön eller andra sociala reformer.

Kortare arbetstid blev ett slags lyx, någonting extra. En valsituation. Här framträder en annan bild av välfärdsstaten, kanske den bild som känns mest välbekant. Där är välfärdsstaten en stillsam trädgårdsmästare, som fördelar frukterna av en ökad produktion. Kapitalismens skarpa kanter har filats av.

Oavsett om arbetstidsförkortning ansågs vara nödvändig på grund av revolutionshot eller otillfredsställt rekreationsbehov eller om fritiden sågs som en konsumtionsvara fanns det vissa tendenser som var desamma. Arbetarklassen skulle inte få en större del av produktionen på bekostnad av arbetsköparna. Arbetarnas intressen skulle förvaltas på ett sätt som inte innebar ett hot mot det ekonomiska systemet.

I stället etablerades ett gemensamt intresse av produktionsökningar mellan stat, kapital och arbetarklass. Då kom klasskonflikten att handla om hur produktionsresultatet skulle fördelas utan att tillväxten hotades, snarare än om en konflikt i arbetet i sig. Eftersom arbetstidsförkortning inte ses som en kostnad för arbetsköparna, som en reform som höjer priset på arbetskraft, framstår den som en samhällsekonomisk kostnad.

Ibland får jag höra frågan ”Har vi råd med kortare arbets­tid?”. Jag kan inte svara, för jag vet inte vilka detta ”vi” syftar på. Tankefiguren om en samhällsekonomi gör att fördelningen mellan arbete och kapital framstår som någonting som absolut inte får ändras. Då kostar allt, och det kostar mycket. Allt har en tydlig prislapp som ”vi”, samhället, staten inte har råd att betala.

Den senaste förkortningen av den dagliga arbetstiden skedde 1971, då 40 timmars arbetsvecka var helt genomförd. Efter en snabbt uppblossande debatt om sex timmars arbetsdag kom arbetstidsförkortning att avföras från den politiska dagordningen som någonting omöjligt, något som gick att genomföra under exceptionellt goda tider, tider som kanske aldrig mer kommer att komma.

Nu har ”vi” inte råd med något, eftersom den ekonomiska tillväxten anses vara för liten. ”Vi” måste lösa kapitalets problem först. Vad hände? Varför kom framåtskridandet att stanna av? Varför dog frågan om uppbyggd välfärd och vem var egentligen mördaren?

Det handlar inte bara om högervridning, om att politikerna plötsligt har blivit girigbukar. Det handlar inte om mörkermän från höger eller importerade ekonomiska idéer. Svaret på frågan ligger i välfärdsstatens natur. I perioder av arbetskraftsbrist och stark ekonomisk tillväxt har arbetarklassen kunnat flytta fram sina positioner i staten. I perioder av ekonomisk kris och stagnation är de välfärdsstatliga institutionerna en allt för hög kostnad.

Sedan slutet av 1970-talet tycks ekonomin vara i en permanent kris och nyliberalismen har fört ett segertåg. Att arbetsköpare skulle betala framställs som en absurd idé. Kapitalet är en mycket känslig varelse där minsta belastning kan göra allvarlig skada. Kapitalet måste vyssjas och vaggas och klarar absolut inte av en höjning av priset på arbetskraft. Denna känsliga varelse som ständigt verkar vara sjuk men som aldrig riktigt dör.

Den nyliberala politiken innebär att staten drar sig undan från sin funktion att reproducera arbetskraften. Betoningen ligger snarare på att reproducera kapitalismen i sin helhet. Den fria marknaden är fortfarande en fiktion, genom politiska beslut och regleringar söker man understödja kapitalismen, försöker förmå företag att göra så stor profit som möjligt.

Lagregleringar är något omodernt när de syftar till att skydda arbetare. I flexibilitetens tidevarv ska människor helst jobba dygnet runt. Låga trösklar på arbetsmarknaden är ett kodord för uppluckrad arbetsrätt.

Sociologen Mauricio Lazzarato skriver i sin bok The indebted man om hur den nyliberala ekonomin har inneburit en skuldekonomi. I denna skuldekonomi är alla människor sin egen lyckas smed och skyldiga till sitt eget öde. Människor får själva se till att reproducera sin arbetskraft, att fortsätta fungera som en säljbara varor.

Att inte ha eller behålla ett arbete blir sammankopplat med en individuell brist snarare än ett systemfel. Sjukvård och mediciner blir allt dyrare och det blir allt svårare att försöka överleva utan arbete. Att hålla nere löner för att det ska kosta så lite som möjligt att exploatera arbetare ställer till problem för kapitalismen, eftersom konsumtion behövs. Skuldsättning det enda alternativet för att ekonomin ska hållas igång. Att skuldsätta sig blir ett sätt att köpa sig tid, att överleva.

Vem behöver en välfärdsstat när det finns kreditkort?

Vi kan inte beskylla välfärdsstaten att ha blivit kapitaltillvänd, för det har den alltid varit på ett eller annat sätt. Den är intimt sammankopplad med kapitalismen som system, på samma gång en förutsättning för kapitalismen som dess motkraft. Denna symbiotiska relation gör att de inte kan existera utan varandra.

Det innebär inte att se fram emot välfärdsstaten fall. Det innebär att inse att välfärdsstaten aldrig kommer kunna överkomma de problem och de faror som kapitalismen innebär.