Varje måndag klockan 18.30 samlas ett hundratal anhängare till den högerpopulistiska rörelsen Bärgida utanför Hauptbahnhof i Berlin. Syftet är att protestera mot ”islamiseringen” av Europa.
Vissa av demonstranterna bär dirndlklänningar, viftar med tyska flaggor och spelar Wagner, medan andra ser skrämmande normala ut. De flesta är, som alltid, vanliga fyllenazister.
”Wir sind das Volk” ropar Bärgida, vi är folket, med en anspelning på det gamla slagordet ”Wir sind ein Volk, die Mauer muss weg” som användes vid protester mot Berlinmuren. ”Wir sind die Mauer”, svarar motdemonstranterna på andra sidan kravallstaketet: ”das Volk muss weg!”
Bärgida är en lokal avknoppning till Pegida, den ”islamkritiska” rörelsen som sedan 2014 hållit demonstrationer i flera städer i Tyskland. Anhängarna är ännu relativt få, men kommer enligt prognosen bli fler i takt med att stämningarna runt om i Europa hårdnar. Tyskland må vara det land i Västeuropa där nyfascismen hittills haft svårast att få fäste – det är ingen garanti för någonting.
Någon kilometer från Bärgidas demonstration ligger Berlins socialförvaltning. Dit kommer dagligen flera hundra nya flyktingar, främst från Syrien, för att få hjälp. I väntan på bostad har många av dem slagit läger i parken utanför. Tusentals barn och vuxna sover varje natt på marken i en nästan 40-gradig värme, utan skyddande väggar, kontakter eller någon som helst rättssäkerhet.
Om du tycker att det känns en smula otryggt, lite motbjudande rent av, att fascister regelbundet marscherar ett par kvarter därifrån – ja, grattis. Då är du beskaffad med en normal empatisk förmåga.
Om du däremot tycker att ett större problem är att motdemonstranterna gör sitt bästa för att sabotera tåget vill jag också gratulera: du kan få jobb som borgerlig ledarskribent!
Jag tror att vi kommer se tillbaka på sommaren 2015 som perioden då svensk höger slutligen tappade det. Från att ha hållit en åtminstone kosmetisk linje mot Sverigedemokraterna har man rört sig sakta men säkert mot den bruna änden av skalan, tills man nu inte är bättre än vilken europeisk politiker som helst som med pannan i veck talar om volymer.
Det är så ohyggligt att det svartnar för mina ögon när jag tänker på det. Fattar ni inte att det är människor det handlar om? Att fascister ska känna sig utstötta och stigmatiserade? Det är det renodlade våldet upphöjt till ideologi, omöjlig att tämja eller tvinga in i något slags samtal.
Men nej, inte för svensk borgerlighet. Inte längre. Muren har verkligen fallit.

