”Vilken är ideologin bakom allt det här?” Varje dag går patienten Jim, en av huvudkaraktärerna i Sara Stridsbergs senaste roman, uppför alla trapporna till överläkaren på Beckomberga för att ställa just den frågan.
Han envisas om och om igen med att återvända för att avkräva den ansvarige ett svar på vilken som är mentalsjukhusets övergripande tanke, vilka idéer som verksamheten egentligen vilar på.
Jag läser och tänker att vi allihop borde vara lite mer som Jim, att vi måste avkräva makthavarna som sitter och styr våra liv med knappar och paragrafer, kronor och ören ett svar på vad de har för ritningar för det här samhället vi lever och dör i, vad planen är.
När folkvalda politiker misslyckas med att ge medborgarna en vision om vilket samhälle vi gemensamt strävar mot, vad det är vi tillsammans ska bygga, skapas spelrum för fascistiska och fundamentalistiska krafter.
Vi har sett det hända om och om igen, och ändå låter vi dem hållas. Vi säger att vi gör det i demokratins namn.
Och i stället för att ta över det arkitektoniska arbetet stannar vi lydigt kvar på bottenvåningen och grälar lite om ditt och datt, hittar på metadebatter om obetydliga olikheter oss emellan.
På så vis kan de som ser en öppning att profitera på samhällsbygget i det tysta bygga högre murar och sätta galler för fönstren, de kan göra rummen så små att våra vingar blir för stora – så som Jim säger att hans blivit.
De kan med hänvisning till den ena eller andra doktrinen döda våra drömmar, vår lust, våra rättigheter att delta. Överläkaren är åtminstone ärlig mot Jim bakom sina uppslagna böcker och pappershögar – någon övergripande ideologi fanns inte på ett av Europas största mentalsjukhus.
I går i Paris fick tio människor beväpnade blott med pennor betala med sina liv när två män med automatvapen öppnade eld i den ena eller andra gudens namn.
På satirtidningen Charlie Hebdo vågade man utmana makten och sparka uppåt – mot fundamentalism, fascism, kapitalism och rasism – och ställa frågan ”Vilken är ideologin bakom allt det här?”.
Dådet mot redaktionen är själva definitionen av terror – att skrämma till tystnad för att upprätthålla eller driva igenom sin världsordning.
Om vi låter oss skrämmas – om vi inte mycket snart tar trapporna upp och fråntar dem som sitter där makten – får vi finna oss i att stå med vingarna i små sorgliga högar vid våra fotknölar.
