Veckor som denna är det mindre tacksamt att vara krönikör. Att skriva om Sverigedemokraterna känns dumt – inget jag säger blir nytt, särskilt inte för Arbetarens läsare; tvärtom riskerar det att landa i trött och ytlig positionering (och är man inte jävligt less på patos?). Att låta bli känns å andra sidan ännu fånigare. Mattias Karlsson står i samtliga mediekanaler och pratar om massinvandring, samtidigt som en budget med långt större inflytande från Vänsterpartiet än någon trodde var möjligt skrinläggs för kanske evig tid. Vem kan krypa upp i fåtöljen och tänka på något annat?
För 80 år sedan var det en som försökte. Victor Klemperer var en tysk filolog av judisk börd som i vuxen ålder konverterat till protestantismen. Nazisternas maktövertagande 1933 såg han som en övergångsfas, ett kortvarigt tillstånd av politisk förvirring. Att självmant studera nazistisk propaganda var det sista han var intresserad av. Det var nog med den som tvingade sig på honom ändå och störde honom i hans forskning om fransk 1700-talslitteratur.
När den tyska riksdagen i september 1935 antog de så kallade Nürnberglagarna blev Victor Klemperer av med jobbet. Tillsammans med hustrun flyttades han till ett ”judehus”, där de tvingades till tungt kroppsarbete och varken fick besöka bibliotek eller läsa tidskrifter. Klemperers enda tröst blev att skriva dagbok. Som filolog var det särskilt det nazistiska språket som upptog honom. Hur ord, uttryck och medier används för att skapa och återskapa vissa idéer: hur detta språk, och i förlängningen dess inneboende ideologi, sipprar ned från partitoppen tills alla i hela Tyskland plötsligt låter som Goebbels.
Efter kriget sammanställde Victor Klemperer sina observationer i boken LTI – Tredje rikets språk (1947, på svenska 2006). Det skulle inte förvåna mig om Mattias Karlsson läst den. Hans fascination för den italienske kommunisten Antonio Gramsci är åtminstone välbekant. Gramsci, liksom Klemperer, menade att begreppen är en av det politiskas viktigaste spelplaner. Den som lyckas (om-)definiera det vi uppfattar som vardagligt tal, får också mandat att komma med lösningar på de problem som detta tal indirekt skapar.
För att många ska börja tycka att invandring är ett problem måste man så att säga först uppfinna ”invandraren”. Det innebär att man tar ordet och fyller det med tillräckligt många negativa konnotationer, samtidigt som man också knyter det till faktiska individer. När folk väl fått upp ögonen för denna retoriska ”invandrare” börjar de också se den i personer de möter. Schablonen blir utgångspunkten som den verkliga människan måste motbevisa.
Vart vill jag komma med detta? Att det är graverande att flera av den nya fascismens älsklingsuttryck, som ”flyktingvolymer” och ”mottagningskostnad”, redan letat sig in på borgerliga ledarssidor? Jovisst. Samtidigt måste vi komma ihåg att det finns en verklighet bortom begreppen. EU:s flyktingpolitik och den globala ekonomiska ordningen är i många fall precis så brutal som någon sverigedemokratisk utrensningsvision. Skillnaden är att de kallar det demokrati.

