Som barn blev jag berörd av nyhetssändningar från den israelisk-palestinska konflikten. Kanske var det mina egna dagliga referenser av militärt och polisiärt förtryck i Pinochets Chile som gjorde att jag, trots min unga ålder, identifierade mig med de stenkastande palestinska barnen, på samma sätt som jag gjorde med de sydafrikaner som envist kämpande mot apartheidregimens säkerhetsstyrkor. Sedan följde exilen och en ny värld blottade sig, en som visade mig att tillvaron, till skillnad från vad jag dittills trodde, inte alltid behövde vara fullt så brutal, kaotisk och smärtfylld. Inom några år hade jag även den stora glädjen av att genom tv-rutan få se en smått haltande Nelson Mandela knyta sin näve i luften, när han vandrade ut från sin 27-åriga fångenskap. Världen kunde verkligen förändras till det bättre, tycktes det.
Men förändringen i många miljoner människors svåra livsvillkor mot det bättre är inte en självklarhet. På många håll i världen kvarstår fortfarande extrem fattigdom, öppen rasism, förtryck och olika former av slaveri.
En kan lätt ledas att tro att denna typ av barbari sker i dunkla och avlägsna områden utan vare sig demokrati eller mediers insyn.Men faktum är att i vart fall ett av exemplen gått att följa på våra nyhetssändningar ända sedan min egen barndom. För fastän diktaturer har fallit, nya krig kommit och gått, tider förändrats och mänskligheten till och med lyckats landa en manick på en komet, så finns det en till synes evig tragedi som fortsätter att utspelas mitt framför omvärldens alltmer uppgivna blickar.
Precis som var fallet under min barndom, fortsätter alltjämt blod att spillas, stenar att kastas, kulor att döda och hatet att flöda mellan den israeliska ockupationsmakten och de förtryckta palestinierna.
I och med de senaste veckornas hastigt eskalerade oroligheterna i Jerusalem har ännu ett brutalt dåd i dagarna genomförts mot en synagoga, samtidigt som allt fler börjar prata om en tredje intifada. Bilderna från tv-rutan är vid det här laget tidlösa, liksom budskapet om en annalkande vedergällning i den ändlösa våldsspiralen.
Men inför allt fokus på de olika aktionerna och vedergällningsaktionerna, vare sig dessa av medier kallas för oroligheter, mord eller krigsbrott, får vi i omvärlden inte glömma bort att konflikten trots allt är politisk och att lösningen likaså kräver politisk handlingskraft. Den dagen de som har makten i Washington inser det är vi ett steg närmare lösningen.
