En vecka innan treårsminnet av den forne presidentens avgång den 14 januari, utbröt våldsamma demonstrationer i den väst-centrala provinsens största stad Kasserine. Det var just här som revolutionens första offer skördades av krypskyttar den 8 januari 2011, ett datum som fått namnet ”Martyrens dag”. Men det var inte på grund av de dödade som demonstrationerna hölls.
Protesterna i staden väcktes i stället till liv av ett växande missnöje över det fortsatt svåra ekonomiska läget och den höga arbetslösheten. Utöver det presenterades regeringen i slutet av förra året ett budgetförslag för 2014 som skulle innebära högre skatter och nedskärning av subventioner, vilket skulle slå hårt mot den redan fattiga regionens invånare.
Demonstrationerna pågick under två dagar och fick sin kulmen i våldsamma strider mellan de protesterande och polisen. Demonstranter försökte storma Ennahdas kontor och satte en av stadens polisstationer i brand. Fackförbundet UGTT, Tunisiens fackliga centralorganisation, organiserade en strejk och uppmanade till ekonomisk reform. I ett offentligt uttalande klargjorde UGTT att man motsatte sig budgetlagen, de sade sig förstå ”massornas ilska och deras vägran att betala skatterna som tyngt deras axlar i årtionden och belastar dem än i dag”. Protesterna spreds till närliggande Thala, och här fortsatte demonstrationerna i två dagar. Polis och säkerhetsstyrkor svarade med tårgas.
Några dagar senare, på årsdagen av Ben Alis landsflykt, klädde Tunisiens röda och vita flagga gatorna i landets huvudstad Tunis. Till och med det symboliska klocktornet på paradgatan Habib Bourguiba var dekorerat i rött och vitt. En timme öster om Kasserine, i Sidi Bouzid, var det tyst. Inget firande, inga demonstrationer. Ingenting avslöjade vilken symbolisk dag det var. I stället låg staden näst intill öde. Här hade inte myndigheterna dekorerat några gator med flaggor. Inte heller finns det några tecken av dagens betydelse vid det monument föreställande en grönsakshandlares stånd som rests till minne av 26-årige Mohamed Bouazizi. Den 17 december 2010 hällde han bensin över sig själv och tände därefter på, i en desperat protest mot den dåvarande ekonomiska situationen och landets politiska och sociala orättvisor. Mohamed Bouazizi avled knappt tre veckor senare, den 4 januari 2011, till följd av sina svåra brännskador. Men hans handling blev startskottet för den rad av revolutionära protester som till slut innebar slutet för Ben Alis 23-åriga styre.
I stället för att fira har två unga killar klättrat upp på minnesmonumentet, som om det vore vilken dag som helst. Där sitter de tysta, rökandes varsin cigarett och blickar ut över den passerande trafiken under ett regntungt molntäcke. Vid statyns fot har någon skrivit: ”Jag dör men Tunisien kommer inte att dö”.
Det är inte på grund av likgiltighet som folket bojkottar årsdagen. Likt budskapen som klottrats på många av stadens väggar är det i stället ett starkt ställningstagande om att inte revolutionen är något att fira. Bojkotten och demonstrationerna reflekterar i stället det växande missnöjet över Tunisiens postrevolutionära utveckling. Kasserine är fortsatt en av landets fattigaste och mest marginaliserade provinser. Många invånare anser att regionen övergetts och att deras revolution blivit stulen. Den ständigt återkommande kommentaren är kort och gott: ”Ingenting har förändrats”.
I Kasserine kämpar man inte bara mot fattigdom utan också mot att bli omvärldens ansikte för extremistiskt våld. Stadens namn är numera starkt förknippat med terrorism. Det beror till stor del på landets geografiska placering, intill den algeriska gränsen. I bergsområdet mellan Algeriet och Tunisien reser sig Chaambiberget, som under det senaste året blivit ökänt för att vara en plats där så kallade terrorister gömmer sig. Pressen på ökad säkerhet har blivit hårdare, framför allt efter en attack förra året där åtta soldater från säkerhetsstyrkorna mördades av al-Qaida-anknutna män. Makabra bilder föreställande soldaternas avklädda kroppar och avskurna halsar chockade Tunisierna under Ramadan.
– Om nätterna hör man hur säkerhetsstyrkorna bombar berget, berättar 26-årige Achouri Azmi som bott i staden hela sitt liv.
Enligt Achouri Azmi är terrorismen regionens största problem. Men det ger även regeringen något att gömma sig bakom, i stället för att fokusera på de verkliga problemen som den höga arbetslösheten för med sig så skyller man allt på terrorismen.
– Vi är oroliga att terrorismen också påverkar människors tankar, speciellt då många börjar förlora hoppet om framtiden. Under dessa förhållanden är det lätt att påverka människor, de har inte någonting att förlora, de har redan förlorat det lilla hopp de hade, säger Achouri Azmi.
Han har många idéer om hur Chaambiområdet skulle kunna användas på ett positivt sätt som hade kunnat stärka regionen ekonomiskt.
– Det skulle kunna byggas ett stort sportcentrum. Eller till och med bli en naturplats som lockar turister, säger han.
I dag är hela området i stället avspärrat och under hård kontroll av säkerhetsstyrkor. Utöver det stigande extremistiska våldet har regionens geografiska läge även resulterat i gränsöverskridande handel. Varuhandeln med de algeriska grannarna är ingenting nytt och den utgör en betydelsefull inkomstkälla för en stor del av regionens invånare.
– Det enklaste sättet att tjäna pengar här är smuggling men på grund av de svåra förhållandena som vi lever under är många tvungna att ta allt större risker för att kunna få mat på bordet, säger Achouri Azmi.
Han syftar på risker som poliskontroller där man tvingas betala höga mutor, men även andra straff som fängelse eller konfiskering av egendom, ibland beslagtar polisen till exempel personen i frågas bil. Och ibland sker det med livet som insats.
I utkanten av staden, vid vägrenen, står resterna av en utbränd bil.
– Den tillhörde en smugglare, berättar Hermess Keraead.
Han arbetar i Tunis men har fru och barn i Kasserine och växte upp i en av gränsbyarna.
– Man tror att han rökte medan han hade bilen full av bensin. Han hade så klart inte en chans, tillägger han.
Hermess Keraead uppskattar att staden har minst 80 aktiva smugglare.
– Men alla är en del av smugglingssystemet, alla köper och säljer varorna och bidrar därmed till att bibehålla systemet, säger han.
I den här delen av landet är det helt legitimt att smuggla. Ett socialt accepterat yrke. Mestadels handlar det om ”normala”
varor som bensin, cigaretter och bildelar.
– Det handlar oftast om basvaror som vi inte har råd med i Tunisien. Men har de möjlighet att smuggla ”hårdare grejer”, skulle de nog inte tacka nej, säger Hermess Keraead.
Med ”hårdare grejer” syftar han på vapen och droger som smugglas in i Tunisien från Algeriet. Ibland med syftet att fortsätta till Libyen.
– Tunisien är ett transitland mellan Algeriet och Libyen. Vapen är inte heller ovanligt.
Han berättar att föregående vecka när han reste mellan Kasserine och Tunis med louagen, den lokala bussen, riktade chauffören misstänksamhet mot en av passagerarna och kallade på polis. I mannens väska hittade polisen handgranater och senare påträffades fler vapen i mannens hem. Längs gränserna råder ingen lag.
– Order kommer från ovan, konstaterar Hermess Keraead.
Enligt honom är antalet gränskontroller sedan revolutionen detsamma men mutorna har ökat i pris, vilket i sin tur innebär att invånarna måste smuggla mer för att ha råd att överleva.
Sourour Abdallah studerar engelska i kuststaden Sousse men har växt upp i Kasserine, där hennes familj fortfarande bor. Hon menar att gränskontrollerna har ökat i takt med terrorismaktiviteten i Chaambi.
– En muta kostar 10–30 dinars, (omkring 40–120 svenska kronor), men det beror på vilken produkt det handlar om. Man får betala mer om det handlar om till exempel tobak, säger hon.
Kasserine, eller ”Martyrernas borg”, som Sourour Abdallah beskriver orten, är inte främmande för motstånd, uppror och kamp. Regionen har stått centrum för motståndsrörelser sedan frigörelsen från Frankrikes kolonialstyre. Det var också här som säkerhetsstyrkorna under fyra dagar i början av januari 2011 dödade 22 personer och skadade omkring 200. Det första offret var 16-årige Mohamed Mbarki som sköts i bakhuvudet. Militärtribunalen som fått i uppgift att utreda morden har inte gett mycket klarhet i vilka som låg bakom dåden. De anhöriga lever fortfarande i ovisshet om vad som egentligen hände under de där fyra januaridagarna i slutet av revolutionen. Tribunalen har också fått kritik för sin brist på självständighet, vilket ökat motståndet mot rättsprocessen. Få anhöriga tror att några svar kommer att ges, än mindre att rättvisa kommer att skipas.
Kasserine har försökt att bevara minnet av revolutionens offer. Torget där de flesta miste sina liv har fått namnet ”Martyrernas torg” och en minnesplats med allas namn har skapats. Därutöver har respektive dödsoffers gata fått sitt namn ändrat för att bevara minnet av dem som fick offra sina liv för revolutionen. I ett övergivet hus, mitt emot den utbrända polisstationen i Kasserine, ligger planscher med bilder på var och en av de 22 martyrerna. Här ville man också skapa en minnesplats, men utan stöd från myndigheterna är lokalen i dag övergiven. Golvet är täckt av damm, sten- och pappersflisor, samt tomma tårgashylsor, antagligen från de demonstrationerna nyligen.
– Några av de anhörigas familjer som jag pratat med litar inte längre på myndigheterna. Det finns väldigt lite hopp, säger Sourour Abdallah.
Den ekonomiska situationen tär framför allt på ungdomarna. I staden finns endast ett litet universitet och många familjer tvingas kämpa hårt för att ha råd att skicka sina barn till universiteten i andra städer.
Achouri Azmi är orolig för stadens ungdomar. Själv är han engagerad i ortens ungdomscentrum och planerar att starta en hiphop-organisation för att sysselsätta ungdomarna på fritiden. Ungdomsaktiviteterna som arrangeras på gården har till syfte att hålla tonåringarna borta från gatan.
– Ungdomarna har inget annat än kaféer att umgås på, säger Achouri Azmi.
– Situationen gör att lockelsen att börja syssla med droger och kriminella aktiviteter är stor. Frustrationen över vardagens verklighet gör också ungdomarna aggressivare.
En av stadens unga röster, Osama Hemi, framhäver att allt de vill är att de styrande som sitter vid makten ska bry sig. Men ingenting har förändrats, säger han.
– Revolutionen är bara en dröm.
Den verkliga revolutionen börjar nu, förklarar Osama Hemi, men det är upp till de unga att bygga upp det Tunisien man vill se.
– Det är ungdomarna som kan förändra situationen, inte de gamla, säger han.
Trots regionens många utmaningar verkar befolkningen inte vara redo att ge upp. Den starka motståndskraften återspeglar sig i Kasserine och Sidi Bouzids många graffititäckta väggar med meddelanden som ”Förbli stående Tunisien, världen är stolt över dig” och ”Världen är vår”. Sedan finns det så klart även de mi
