Det är bitande kallt i Angereds centrum när Flyktingguide har bjudit in till skridskoåkning. På kafét innanför dörrarna till Angered Arena har Ulrika Löfgren, Ros Rostami och Abia Malik börjat få upp värmen i sina frusna fingrar. I dag är första gången som trion träffas. De kommer från olika länder och bor i olika stadsdelar i Göteborg, men har minst en sak gemensamt – de vill lära känna nya människor.
U lrika Löfgren är från Sverige och bor i Kålltorp, hon träffar många invandrare genom jobbet som sjukgymnast i Angered men har inte så många i sin umgängeskrets. För några månader sedan såg hon en annons om att bli flyktingguide och nappade direkt.
– Det är en bra tanke och det är intressant att lära sig om nya kulturer, säger hon.
Abia Malik kom till Sverige från Irak för tre år sedan med sin man, nu är de separerade och hon längtar efter att träffa nya vänner.
– Jag behöver en kompis. När jag var i mitt hemland hade jag kompisar, men här är det jättesvårt att träffa människor, säger hon.
Den tredje kvinnan i sällskapet, Ros Rostami, kom från Iran för drygt två år sedan och bor nu i Olskroken. Hon hoppas att hennes nya svenska guide ska hjälpa henne att förbättra sin svenska.
– På SFI pratade vi bara persiska med varandra och hemma pratar vi persiska, säger Ros Rostami.
Alla tre är överens om att det är ganska svårt för invandrare och svenskar att träffas på vanligt vis.
– Det är väldigt segregerat i olika delar av Göteborg med invandrartäta dagis och skolor. Man måste vara aktiv för att få kontakt, menar Ulrika Löfgren.
Ros Rostami håller med, men tycker samtidigt att hon har fått en del kontakt med svenskar genom sin son.
– Vi bor i Olskroken, min pojke har svenska kompisar på dagis och vi träffar deras mammor och pappor, säger hon.
– Ja, Olskroken är väl ett av de områden som inte är så segregerat, säger Ulrika Löfgren.
Vid bordet sitter även Lahdo Bulun. Han är samordnare på Flyktingguide och den som har parat ihop tjejerna utifrån ålder, kön, intressen och familjesammansättning.
När Abia Malik, Ulrika Löfgren och Ros Rostami har presenterat sig för varandra och talat om varför de har sökt till Flyktingguide berättar Lahdo Bulun lite om verksamheten.
Flyktingguide startade som ett EU-projekt för drygt tio år sedan. Lahdo Bulun jobbade då som flyktingkonsulent i kommunen och märkte att det fanns ett stort behov av att förmedla kontakter mellan svenskar och invandrare.
– Det blev väldigt tydligt att nyanlända flyktingar finner det svårt att lära sig språket och hitta jobb, men även det sociala. Man kommer från ett sammanhang med släkt, familj och vänner, allt det rycks undan. Problemet är att nya kontakter tenderar att vara av samma folkgrupp eller samma språkgrupp, säger Lahdo Bulun och fortsätter:
– De svenskar man träffar är myndighetspersoner och tjänstemän på till exempel arbetsförmedlingen eller SFI, man får inga personliga kontakter på fritiden.
Det var upptakten till ett utvecklingsarbete som startade 2002. En arbetsgrupp med Lahdo i spetsen ställde sig frågor som: Hur kan vi jobba med social integration? Och hur kan vi inkludera göteborgarna i det arbetet?
– Vi kom fram till att integrationsarbetet måste inbegripa vanliga göteborgare och att det måste vara frivilligt.
År 2003 beviljades projektet EU-pengar och 2008 beslutade Göteborgs kommun att Flyktingguide skulle bli en ordinarie verksamhet med två heltidstjänster. Sedan dess har Lahdo Bulun och hans kollega Jan-Olof Ek gjort 1 580 matchningar. Flera gånger om året arrangerar de även gruppaktiviteter och studiecirklar, främst sim- och cykelkurser.
– Genom Flyktingguide markerar Göteborg att det här är viktiga frågor för kommunen och även för landet. Det har ett symbolvärde, säger Lahdo Bulun.
Förutom att förmedla kontakter mellan två personer eller grupper – som i fallet med Ros, Noora och Ulrika, gör Flyktingguide matchningar mellan familjer. Det senare tycker Lahdo Bulun är väldigt givande eftersom synen på barnuppfostran skiljer sig mycket mellan olika länder och kulturer.
– Under våra familjematchningar händer det oerhört mycket, det är ett inkluderande sammanhang för barnen och man får en annan syn på barnuppfostran och barns plats. Man ser och hör, det blir en passiv inlärning: Hur gör den familjen?
Huruvida man fortsätter träffas eller inte efter matchningen är frivilligt. Något som Lahdo Bulun poängterar för de tre kvinnorna runt bordet.
– Jag sammanför er. Nu är det upp till er att hålla kontakten. Gör något roligt ihop! Vad tycker ni om att göra på fritiden?
Ros Rostami gillar att laga mat och Ulrika Löfgren kommer med ett förslag.
– Du kanske kan lära mig laga persisk mat?
Samtalet är igång och det är dags för Lahdo Bulun att gå vidare till gruppaktiviteten.
Vid entrén till skridskoarenan har folk börjat samlas. Det är både barn och vuxna från många olika nationaliteter. Några av dem som är med på aktiviteten väntar på att bli matchade med en ny vän, men de flesta har redan fått en ny kontakt via Lahdo Bulun eller Jan-Olof Ek och många kommer i par. Lahdo känner igen de flesta som har kommit och uppmärksammar alla.
– Hej! Vad kul att ni kom!
Det var länge sen, hur är det?
Efter några hälsningsfraser är det dags att dra igång aktiviteten. Konståkningsskridskor och hockeyrör provas ut innan det är dags att ta steget ut på isen, det första någonsin för många som är med den här dagen.
För Shaho Ibrahime är det skridskopremiär och han tar några staplande steg ut på isen. Bredvid sig har han Peter Engström som ett stöd.
Shaho och Peter har träffats sedan i juli. Nu hörs de på telefon varje dag och träffas ungefär varannan vecka för att ta en promenad, umgås hemma hos varandra eller gå på någon av Flyktingguides aktiviteter.
– Jag har försökt lära Shaho så bra svenska som möjligt och han har lärt mig lite persiska. Ursäkta, det var ”bebakhshid” va? säger Peter och konstaterar att Shaho har ett helt annat uttal.
Shaho Ibrahime kom till Sverige som politisk flykting från Kurdistan för knappt tre år sedan. I hemlandet var han journalist och aktiv demokrat. Nu bor han i Bergsjön och går en kompletterande utbildning för utländska akademiker.
– Det finns inget Kurdistan på kartan och nu är Sverige mitt land. Jag trivs här och jag har en bra kompis, säger han och nickar mot Peter Engström.
En av anledningarna till att Peter
Engström gick med i Flyktingguide var att han ville göra något meningsfullt, en annan var att han ville träffa människor från andra kulturer.
– Jag har jobbat på lager i fyra års tid, vid sidan har jag bara min musik. Jag kände att vad meningslös jag är. Jag googlade på ”Hjälpa människor” och hittade Flyktingguide och det har känts så jäkla bra!
Han bor i Jörlanda, ett område i Stenungsund där få har utländsk bakgrund.
– Jag är nyfiken på andra kulturer och i Jörlanda bor det inte så många invandrare. Det blir lätt vi och dom, säger han.
– Det är ju inte lätt att komma in i det svenska samhället, Shaho bor i Bergsjön och där bor så många andra med utländsk bakgrund. Det blir inga kontakter mellan svenskar och invandrare och då blir det klyftor, fördomar och skit.
I Göteborg har knappt en tredjedel utländsk bakgrund, det vill säga är utrikes födda eller födda i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands. Men skillnaden är stor mellan stadsdelarna. En klassisk jämförelse är mellan ändhållplatserna på spårvagnslinje 11. I Långedrag, som ligger i ena änden av linjen, har 10,3 procent utländsk bakgrund, medelinkomsten är 533 300 kronor/år och arbetslösheten 2,6 procent, enligt siffror från Samhällsanalys och Statistik vid Göteborgs stadsledningskontor. Vid ändhållplatsen i Bergsjön har 75,9 procent utländsk bakgrund, medelinkomsten är 135 000 kronor/år och arbetslösheten 16,4 procent.
Flyktingguidesekreteraren Jan-Olof Ek menar att bristen på politisk styrning har gjort Göteborg mer segregerat än många andra svenska städer.
– Till en början är det en trygghet att bo med folk som pratar samma språk och har samma kultur men det är lätt att man fastnar och inte tar sig ur arbetslösheten, säger han.
Hur kan integrationen förbättras?
– Det är en svår fråga, men kanske genom att försöka ordna lägenheter i andra stadsdelar så det blir mer spridning. Man skulle även kunna göra de områden där många invandrare bor mer attraktiva genom att renovera lägenheter och bygga radhus.
Lahdo Bulun kom till Sverige som flykting från Turkiet när han var nio år. Han håller med Jan-Olof Ek om att Göteborg är segregerat – och att skillnaderna har ökat.
– Det var lättare under min tid. Jag växte upp i Hammarkullen, men när jag är där i dag känner jag inte igen mig. När jag växte upp var majoriteten av mina klasskompisar svenskar, i dag är det nästan bara nyanlända invandrarbarn eller barn till första generationens invandrare.
Enligt honom beror utvecklingen delvis på att invandringen till Sverige har ökat under flera decennier.
När Flyktingguide Göteborg startade 2003 invandrade 47 988 personer till Sverige, enligt Statistiska centralbyrån (svenska medborgare ej inräknade). Under fjolåret invandrade 43 274 personer – bara under det första halvåret. De största flyktingströmmarna kommer från Syrien och Somalia.
Samtidigt som invandringen har ökat har inkluderingen blivit sämre, speciellt inom skolan, menar Lahdo Bulun.
– I dag är det som små öar, små grupper man växer upp i. Man fostras och får en segregerad bild av staden och världen. Det är risk att den överförs till nästa generation, och i vuxen ålder är det svårt att hitta nya kontakter, då är man redan färdigformad.
Han tror att friskolereformen, som kom 1992, har bidragit till ökade klyftor.
– Rapporter har slagit fast att det har blivit en mer segregerad skola sedan friskolereformen. Segregationen tenderar att fortsätta i arbetslivet med arbetsplatser som är uppdelade med svenskar och ickesvenskar, man ser inte varandra. Har man inte gjort det i skolan, när ska man göra det då? Det är en stor fara, säger han.
Ute på skridskobanan pumpar högtalarna ut glättig 80-talsmusik. Medan vissa gör piruetter glider andra försiktigt fram med en bock eller vän som stöd.
På frågan om vad Flyktingguide kan göra åt segregationen blir svaret lite uppgivet.
– Vi arbetar med integration på individnivå. Det är lite vi kan påverka på samhällsnivå, det är politiker och högre tjänstemän som driver frågor om till exempel bostadssegregeringen, säger Lahdo Bulun.
Sedan fastnar hans blick på ett ekipage ute på isen. En blond tjej stödjer en mörkhårig tjej med slöja och Lahdo Bulun utvecklar sitt svar:
– Men de där två tjejerna bor i olika stadsdelar och har träffats i två år, jag tror inte att de skulle ha mötts annars. Det fysiska avståndet kan vi inte rå på, men vi kan minska det mentala avståndet.
