I en artikel i Prospect skrev nyligen Andy Martin, lektor i franska, om sina efterforskningar bland offentliggjorda gamla FBI-dokument från Kalla krigets mest kommunistparanoida år. Bland de många som övervakades av J. Edgar Hoover och hans anställda fanns de franska författarna Jean-Paul Sartre och Albert Camus. Båda var medlemmar av det franska kommunistpartiet och mycket inflytelserika i den intellektuella debatten. Som sådana var de högintressanta för den amerikanska polisen.
I fråga om Camus och Sartre antog dock informationsinsamlingen en annan karaktär än vanligt. För att förstå vilka de var och hur deras påverkan på vänstern såg ut, beslöts det att ett antal FBI-agenter skulle sätta sig in i deras tankesystem. Sartres texter om existentialismen översattes och närlästes i jakt på eventuell marxism. Man gick på seminarier och pluggade terminologi. Allt för att ta reda på huruvida det, med Martins ord, existerade någon konspiration mellan kommunister, svarta, poeter och franska filosofer.
Även om en underrättelsetjänsts själva funktion är att sätta sig in i fiendens ideologi, finns det så klart något komiskt i bilden av en grupp seriösa amerikanska agenter som sitter och förbryllas över Varat och intet. Vad tänker de sig liksom att de ska hitta, ett bombrecept? Hur avslöjar man ens idéer hos någon som skriver en bok om dem? Säga vad man vill om FBI:s hermeneutiska apparat, men anpassad för filosofi, det är den nog inte. I en intervju i New York Times säger Martin mycket riktigt att han i Sartres fil hittade kommentaren: ”Jag förstår inte om han är kommunist eller inte”.
Samtidigt – och det är nog det som gör att man kan skrocka åt det – känns det hela också ganska tryggt. Makten blir konkret. Övervakning är svartklädda män i skåpbilar, inte den allomfattande automatiska datainsamling med oklar avsändare som vi numera omfattas av. Gränsen mellan offer och förövare är självklar. Till skillnad från i dagens kontrollsamhälle, där det liksom inte ens är storebror som ser dig; vi har alla blivit honom, eller åtminstone hans medhjälpare.
Vem denna ”han” är, är dock diffust. Å andra sidan kan alternativen inte vara särskilt många. Det finns bara ett begränsat antal aktörer som har resurser att samla in och systematisera det material som finns tillgängligt. Och kanske är det här det verkligt obehagliga ligger: att vi vet att världens mäktiga stater och företag övervakar oss, och att inget ändå tyder på att vi kommer sluta lämna ifrån oss information. Vad ska vi göra nu?

