I skymningen kommer de vita fåglarna. I tusental, drivna av en inre kompass flyger de målmedvetet hän över staden med dess myller av turister, tempel och tropisk grönska. Några håller sig samman i plogliknande formationer; andra är mer utspridda. Enstaka fåglar har hamnat på efterkälken och hastar framåt innan det sista ljuset försvinner.

Alla har de ett mål: den lilla byn Petulu, ett par kilometer utanför staden Ubud på Bali. Här slår de sig ned i träden längs den oansenliga bygatan, kivas och umgås lite innan de slår sig till ro för natten. På morgonen återvänder de till risfälten som omgärdar staden.

Vid sidan av vägen har en bybo ställt ut några bord och serverar kaffe och öl till törstiga och nyfikna turister.

Fåglarna i Petulu har blivit en sevärdhet. ”De har kommit varje kväll, alltsedan 1965”, säger kafémannen. ”Ingen vet varför.” Han berättar inte att det finns en förklaring som i folkmun fått stor spridning. En förklaring som på myters vis både döljer och uppenbarar. Händelserna i Indonesien 1965–66 då en halv miljon människor mördades skulle döljas, bestämde de nya makthavarna. Den nya nationen ville inte få dåligt renommé i internationella sammanhang.

1966 hölls en ceremoni i Petulu för de döda. Många av de balineser som avrättats fick en sista viloplats här. Kort därefter anlände fåglarna till byn och snart talade allt fler om detta – att de dödas själar återkommit i fågelhamn.

1965. Det var ödesåret som förändrade Indonesiens sociala och politiska struktur för långa tider framöver. Natten mot den 1 oktober 1965 kidnappades sju högre officerare, bland dem sex generaler, och fördes till en gummiplantage utanför Jakarta där de kallblodigt mördades. Även om det fortfarande är oklart om PKI (det kommunistiska partiet) hade del i morden så blev de ett skäl för en klappjakt på kommunisterna, som anklagades för att vilja störta regeringen och president Sukarno. En ansenlig militär styrka mobiliserades genast under general Suhartos befäl som tog kontroll över huvudstaden Jakarta.

Samtidigt som tanks och beväpnade fordon rullade ut på stadens gator drog propagandamaskineriet igång. I den information som nådde folket var datumet det enda som stämde. Kommunisterna utpekades som en gudlös hop som på ett bestialiskt sätt mördat generalerna och som skulle ha fortsatt sitt grymma värv över hela landet om inte general Suharto hade ingripit.

En massaker tog vid som av historiker har beskrivits som en av de största i modern tid. Mellan oktober 1965 och mars 1966 mördades minst en halv miljon människor (uppgifterna om antalet mördade skiftar från 500 000 offer till 3 miljoner). Både militära och civila deltog i dödandet som drabbade kommunisterna och vem som helst annan som misstänktes ha vänstersympatier.

Lärare, artister, akademiker från alla områden, kineser som misstänktes sympatisera med Maos Kina – en hel generation av intellektuella utplånades. En liten grupp som undgick avrättning – bland andra Pramoedya Ananta Toer, Indonesiens store författare – fängslades och tillbringade tiotals år i koncentrationsläger på den avlägsna ön Buru.

Rättegångar och juridiska processer var sällsynta, massgravar vittnar om massavrättningar som förekom över hela landet. Allt som behövdes för en dödsdom var en angivelse eller misstanke uttalad av en illvilllig granne.

Flest människor avrättades på Sumatra, i centrala och östra Java och på Bali – men terror härskade över hela den indonesiska arkipelagen. Så djupt satt skräcken och så effektivt arbetade propagandan genom medierna att ingen vågade ifrågasätta den officiella versionen som utpekade kommunisterna som roten till det onda i landet.

I flera decennier, även efter Suhartos fall i slutet av 1990-talet, har händelserna 1965 tystats ned.

Journalisten och författaren Andre Vltchek skildrar i en bok från 2012, Indonesia – Archipelago of fear, händelserna 1965 och hur massmorden påverkat människorna. Nästan varje familj i Indonesien har både mördare och offer i sin krets. En öppen diskussion om vad som skedde skulle vara omöjlig, skriver han. Militären var inblandad, men själva dödandet var ofta delegerat till muslimska kadrer och studenter. Miljoner vanliga indonesier deltog, antingen som mördare, våldtäktsmän och tjuvar, eller tysta åskådare ovilliga att riskera sina liv för att försvara en oskyldig. Många fler miljoner förtalade sina grannar och angav vänner, och till och med familjemedlemmar.

Skam, skuld och skräck har så småningom trängts undan och nu har de som överlevt, offer eller förövare, börjat dö bort.

Pramoedia Ananta Troer, som även kallats landets samvete, gick bort 2004. Det är inte så många i de yngre generationerna som har läst honom, eftersom hans böcker länge var förbjudna i Indonesien.

Hur kunde detta ske? Noam Chomsky skriver att man måste vara medveten om vilken plats Asien-Stilla havet-regionen hade i Förenta staternas geopolitiska strategi under det kalla kriget för att förstå varför Förenta staterna stödde general Suharto som störtade Sukarnos regim, och vände bort blicken från de fruktansvärda massakrer som följde.

General Sukarno hade skapat sin egen form av statsskick som han kallade”guided democracy” (”styrd demokrati”) och som gjorde honom i stort sett enväldig i det nyligen självständiga Indonesien. Han var en karismatisk folkledare som brann för att skapa ett starkt Indonesien där människorna, äntligen befriade från kolonialmakten, kunde bygga den nya nationen. I sina strävanden för social rättvisa närmade han sig alltmer PKI, det kommunistiska partiet. Partiet hade starkt stöd bland bönderna, som fortfarande levde under feodala förhållanden, och deras sympatisörer. Med mer än tre miljoner medlemmar hade PKI vuxit under 1950- och 60-talen till att vara världens tredje största kommunistparti efter Sovjetunionens och Kinas.

Ett halvt decennium av kolonialt välde, präglat av våldsamheter och förtryck, hade genererat en kamplust hos många indonesier som äntligen fick uttryck. Andra hade fostrats till att foga sig och avvakta påbud från de forna herrarna i väst.

I det kalla krigets värld var det viktigt för USA att ha ett icke-kommunistiskt Indonesien som bundsförvant för att balansera det röda Kina och utvecklingen i Indokina. Medlemmarna i de muslimska organisationerna, bland dem flera av landägarna, såg för sin del med oblida ögon hur det ”ateistiska” folkets parti växte sig starkt. Och militären, som höll på att förlora sin maktposition till kommunisterna, kände sig hotade. Det var en tid då motsättningarna i samhället drogs till sin spets och urladdningen 1965 blev våldsam.

President Sukarno ville skapa en Tredje väg tillsammans med andra likasinnade nationer utanför det kalla krigets tudelade värld. Han inspirerade många asiatiska och afrikanska utvecklingsländer som efter kolonialväldets sammanbrott befann sig i nationsbyggandets första skeden. 1955 organiserade han konferensen i Bandung som blev starten för de alliansfria ländernas rörelse. Delegater från 29 länder framhöll sin strävan till oberoende och avvisade alla former av kolonialism.

Världsbanken och Internationella valutafonden tvingades lämna Indonesien då Sukarno beskyllde dem för samröre med multinationella företag. ”To hell with your aid” var svaret han gav amerikanska ambassadören under en massamling i Jakarta då han erbjöds ett lån av Världsbanken. Inte att undra på att det var starka spänningar och revolution i luften!

I USA följde man med oro hur president Sukarno blev alltmer radikal och anti-väst och hur PKI växte i politisk styrka. Samtidigt försiggick ett intensivt arbete i det dolda för att få dem på fall. Brad Simpson, professor i historia vid Princetonuniversitet, som tagit fram och forskat i dokument från dåtida arkiv, har skrivit om hur både USA och Storbritannien, tillsammans med Australien, i ett tidigt skede gav den indonesiska armén sitt stöd genom att skapa och distribuera propaganda för att demonisera PKI. Detta stöd fortsatte långt efter att de fått kännedom om massavrättningarna.

Naomi Klein skriver i sin bok Chockdoktrinen (2007) om hur CIA under en lång tid sammanställde en lista med de främsta vänsterradikalerna som föll i Suhartos händer och om hur Pentagon bidrog med vapen och radioutrustning.

Kanske har tiden nu äntligen kommit då Indonesien vågar tala om det grymma som skedde. Av någon anledning blev 2012 året för att minnas, skriver Goenawan Muhammed. Veckotidningen Tempo gav ut en specialbilaga där de som tog del i mördandet fick berätta. Det var första gången som ett sådant reportage hade publicerats i Indonesien.

Samma år visades dokumentären The Act of Killing av Joshua Oppenheimer om bödlarna, männen som tjänstgjorde som avrättare. Filmen visades i år på Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm och på Svt i förra veckan.

Redan 2010 publicerade webbtidningen Inside Indonesia en bilaga där bland andra Brad Simpson ger en initierad översikt av hur ”kuppen” och de efterföljande massmorden dirigerades och gavs fullt stöd av USA och andra västmakter.

Indonesien är med sina 234 miljoner invånare världens största muslimska stat och omtalas i västliga medier som landet där islam och demokrati lever sida vid sida.

Andre Vltchek, som under 15 års tid gjort omfattande resor i landet, ger i sin nya bok en pessimistisk bild av dagens indonesiska samhälle, som enligt honom är ett utmärkt exempel på hur den fria marknaden driver fram och accentuerar elitstyre och sociala orättvisor. Han smular effektivt sönder bilden av Indonesien som ett ekonomiskt och demokratiskt framtidsland och visar hur man i väst är beredda att överse med tilltagande intolerans mot religiösa och etniska minoriteter så länge de indonesiska makthavarna förblir västmakternas bundsförvanter. Även om arméns makt har minskat så är det ledande skiktet till större delen gamla militärer, ärrade veteraner från dödens fält på Östtimor 1975 och Västpapua, där ett folkmord fortfarande pågår. Presidenten själv tjänstgjorde i ledande ställning på Östtimor.

Enligt Vltcheck går dagens problem att härleda till händelserna 1965 då Suharto grep makten och egenmäktigt öppnade upp landet för västvärldens multinationella företag och ekonomiska intressen. Exploateringen av landets rika naturtillgångar som påbörjades redan under kolonial tid kunde nu fortsätta obehindrat, med den skillnaden att nu även ett litet skikt av indonesiska elitgrupper kunde berika sig, många med militär bakgrund eller tillhörande klicken runt Suharto. Det fanns ingen opposition kvar, den tystnade i takt med att massgravarna fylldes mellan 1965 och 1968, och folket hukade i rädsla. 

Sedan Suharto kom till makten avverkades enorma arealer av tidigare orörd regnskog och gruvföretag etablerade sig i mineralrika områden över hela arkipelagen. Trädavverkningen gav rum för oljepalmsplantager som i dag upptar större delen av Sumatra, Kalimantan (indonesiska Borneo) och Västpapua. Suharto och hans familj hann föra ut miljardbelopp ur landet innan slutligen den ekonomiska krisen 1998 avslöjade hur det stod till och Suharto störtades.

Indonesien utpekas som en av Sydostasiens potentiellt starkaste ekonomier men pengarna som rullat in sedan 1965 har inte gjort det lättare för landets stora befolkning. Hållbara förändringar till det bättre skulle kräva en massiv satsning på skola, utbildning och hälsovård. I dag bygger Indonesiens ekonomi på kortsiktiga investeringar i exploateringen av naturtillgångar. Vinsterna försvinner i korrumperade tjänstemäns fickor, slukas upp av utländska företag eller av centralregeringen i Jakarta. Efter år av ”demokrati” saknas ekonomiska mekanismer för att fördela de enorma inkomster som genereras. Miljoner begåvade, driftiga människor, ”humankapitalet”, får aldrig en chans att förbättra sin ställning.

Människor på landsbygden som på 1960-talet hoppades på landreformer har mist sin försörjning som småbrukare då jorden slukats upp av gummi- och oljepalmsplantager. De flockas nu i städernas slumområden i rucklen av korrugerad plåt och bräder. Inte långt därifrån breder villaområdena ut sig, med planteringar och simbassänger. Öarna som är rikast på naturtillgångar som Papua (västra delen) och Kalimantan har också den fattigaste befolkningen.

I Chockdoktrinen omnämner Naomi Klein Indonesien som ett av de första länder där en nationell katastrof öppnade upp landet för utländskt inflytande och ändrade dess politiska och ekonomiska förhållanden på ett genomgripande sätt.

Enligt henne kan man spåra alla stora, blodiga omvälvningar som Washington iscensatt till den väg som förde Suharto till makten.

I syfte att förstå det som skett och fortfarande sker i så många av länderna i Syd i dag finns det alltså goda skäl att återvända till händelserna i Indonesien 1965.

Människorna som berövades livet i massmorden har fortfarande inte fått någon officiell upprättelse. I Petulu fortsätter de vita fåglarna att flockas. Sista gången jag var där, vid årsskiftet, föll mörkret snabbt i skymningstimmen och ett ihållande regn skymde sikten. Den enda jag träffade på bygatan var den 18-åriga Augustus. Vi lyssnade på fåglarna, deras vita fjäderdräkter lyste svagt i dunklet, de verkade inte bry sig om regnet. ”Så länge jag minns har fåglarna kommit, ingen vet varför”, säger han.

Arbetaren publicerade en intervju med The Act of Killings regissör Joshua Oppenheimer i nummer 12/2013.

En annan version av radartexten ovan har tidigare publicerats i finländska Ny Tid, 3/5 2013.