Populärkulturen omger och omsluter oss med information och uttryck. Vi lever, andas och upprepar bilder, filmer och musik. Samtidigt kan det ibland upplevas som om försöken att stämma i flödet och analysera det som cirkulerar är dömda att misslyckas. Den kultur- och medieforskning som pågår vid universiteten har iklätts en otacksam roll i mediedramaturgin. Sökandet efter mening framställs som löjeväckande och absurt. Smurfarna som stalinister? Eventuell kritik kan förkortas i notisformat. Postkolonialismen attackerar Tintin.
Två böcker om film utgivna på det brittiska förlaget Zero, Post-Cinematic Affect av Steven Shaviro från 2010 och Capitalist Superheroes: Caped Crusaders in the Neoliberal Age av Dan Hassler-Forest från slutet av 2012, riktar sig till större läsegrupper samtidigt som de tar både teorin och populärkulturen på allvar. De visar också på intressanta skillnader sinsemellan när det gäller att teoretisera runt kultur och politik.
Shaviro, som undervisar vid Wayne State University i Detroit, vill beskriva hur ”det känns” att leva i början på det tjugoförsta århundradet. Med en språkdräkt och analsymodell influerad av den franska filosofen Gilles Deleuze beskriver han medierna som affektgenererande maskiner (affekt är en direkt och omedveten känsla). Med fokus på filmer från 2000-talets början, likt Richard Kellys Southland Tales från 2007, ser Shaviro bildmediet som en organisk del av samtiden snarare än ett redskap för att sprida dold ideologi. Bilden som fungerar är en spegel av samtiden och dagens film är ett uttryck för en snabb, prekär och föränderlig ekonomisk modell på samma sätt som de klassiska Hollywoodfilmerna med sina klara regler speglade en långt mer förutsägbar löpande band-fordism. Shaviro skiljer således på klassik film, strukturerade historier om hur något förändrades, och dagens film-efter-film, digitala videobilder som hela tiden kombineras och moduleras i nya former. I stället för att skapa bilder av identiteter förmedlas nu känslan av hur subjektet befinner sig i konstant förändring. Shaviro dömer inte utvecklingen. Han begår heller inte misstaget att tro att de filmer som bäst visar på denna värld per automatik förmedlar en kritik av dagens ekonomiska och politiska system.
I jämförelse med Shaviro, som redan sedan början på 1990-talet publicerat filmteori, är Dan Hassler-Forest ett närmast okänt namn. Den unge forskaren vid universitet i Amsterdam har skrivit en bok om superhjältar som inte alls har samma litterära kvaliteter som Shaviros. Men även Capitalist Superheroes lyckas måla en fascinerande bild av samtiden genom analyser av några av de över 50 filmer om superhjältar som hade premiär mellan 2002 och 2012. För Hassler-Forest var terrorattackerna mot World Trade Center en vattendelare efter vilken en ideologi av neoliberal politik kombinerad med neokonservativa värden satte tonen i väst. Superhjältarna blev i detta klimat mytologiska uttryck för den nya tidsandan, som också förkroppsligade drömmen om att överkomma kriserna som definierar senkapitalismen. I filmerna blev kriserna ett uttryck för tillfälligt avbrott i ordningen, snarare än produkter av det kapitalistiska systemet. Superhjälten kallas in för att återställa läget och blir till det (maskerade) mänskliga ansiktet för kapitalismen. Filmerna har, enligt författaren, internaliserat neoliberalismens refräng om att ”det finns inga alternativ”.
Politiken står i centrum för båda verken. Shaviro utforskar vad han kallar paradoxen i den nyliberala globaliseringen: att det gränslösa kapitalet kan kännas så ”kvävande nära och intimt” samtidigt som det är så ”extremt abstrakt”. Gamla modeller för att skapa mening fungerar inte längre. Shaviro använder det filosofiska begreppet ”platt ontologi” (en värld utan hierarkier) för att beskriva samtidens förvirrande bildflöde med en myriad budskap på lika många medier, ett flöde som speglar kapitalets föränderlighet och närvaro. Precis som kapitalismen nu är fokuserad på att ändra våra sinnestillstånd försöker film påverka affekt snarare än livsåskådning.
I Hassler-Forests analys av superhjältegenren framträder en enklare bild. Med ”rätt” avkodning av handlingen friläggs ett ideologisk avtryck. Politiken som pådyvlas är visserligen paradoxal, liberal och konservativ på en och samma gång, men dess främsta effekt är att minska våra imaginärer. Bilder äger förmågan att forma vår verklighetsuppfattning. Om det i dessa bilder inte finns något alternativ till den kapitalistiska ordningen är detta den ideologiska effekten. I Batmans värld är således kriminalitet och social disintegration en effekt av kapitalismens misstag, snarare än att vara helt naturliga konsekvenser av dess ”framgång”.
Shaviro kommer inte i närheten av Hassler-Forests kritik av samtiden, även om hans analys på många sätt är mer djuplodande. Skillnaden mellan de två är att Shaviro följer en tradition där mediet i sig självt är studieobjektet. Detta var en viktig del i tidig medieteori, som i Marshall McLuhans kända ”mediet är budskapet”. Hassler-Forest fokuserar uteslutande på innehållet och följer en psykoanalytisk tradition inom filmvetenskap som delvis ändrat riktning och åter fått relevans (efter storhetstiden under 1970-talet) med den slovenske filosofen Slavoj Žižeks utforskningar av Hollywood. McLuhans klassiska oförmåga att formulera något som otvivelaktigt uppfattas som ett kritiskt budskap återspeglas i Shaviros bok, medan Žižeks ständiga ideologikritik har satt djup prägel på Hassler-Forest.
Mediet speglar samhällets verkligheter. Shaviro är följsam och försöker inte förkasta den nya fragmenterade filmen som övergett all klassik kontinuitet. Men risken med denna spegel är att underskatta samhällets förändringspotential. Verkligheten, den prekära postfordiska ordningen av gränsöverskridande kapital kan framstå som allt för monumental vilket leder till samma svårigheter att ”se alternativen” som Hassler-Forest varnar för. Hassler-Forest, å andra sidan, löper en lika stor risk att bli dogmatisk i sin ideologikritik, något som psykoanalytisk teoribildning ibland visar tendenser till. För att använda psykoanalysens egen jargong kan ett lätt neurotiskt sökande efter dolda budskap göra det svårt att i större drag förklara filmmediets utveckling.
Shaviro och Hassler-Forest sammanstrålar dock i sina diskussioner om övervakningssamhället. Det är ingen slump. I övervakningens kameror och digitala algoritmer närmar sig mediet budskapet, speciellt i dag, när övervakningens avsändare ofta är desamma som dess mottagare. Kort sagt: vi övervakas och hjälper till att övervaka varandra i den nya digitala tidsåldern. Hassler-Forests diskussion om superhjältarnas övervakningskrafter (röntgenblick, superhörsel) glider vidare in en analys av hur övervakning i dagens samhälle har börjat övergå från principen om de få som övervakar massan till hur massan övervakar de få, som när vi ser på dokusåpor. Superhjältarna måste nu röra sig i en värld där alla i princip kan övervaka varandra.
I sin beskrivning av filmen Southland Tales, en film som till stora delar utgörs av övervakningssamhällets bild- och ljudflöde, använder Shaviro (efter Jamais Cascio) liknelsen ”en participativ panoptikon”. En panoptikon användes tidigare i disciplinära inrättningar som fängelser och betydde i korthet att det fanns en punkt i en byggnad från vilken samtliga intagna kunde övervakas.
I dagens Facebooksamhälle bidrar vi alla, frivilligt, till att göra denna övervakning möjlig. Detta nya övervakningssamhälle organiserar sig spontant, utan illvilliga byråkratiska strukturer. I överförd bemärkelse har detta, enligt Shaviro, inneburit att den klassiska filmens levererande av bilder ”från ovan” ersatts med en ny typ av film i vilka fragmentariska bilder i olika format framträder i en förvillande organisk modulation. I snabba internetföden kan något uppenbara sig för att sedan försvinna utan större mening eller mål. Det är vi själva som kastar ord och bilder in i den kollektiva övervakningsmaskinen.
För att ta populärkulturen på allvar i dag behöver vi diskutera den digitala teknologin och internets effekt både på olika medier och på deras innehåll. I digitaliseringen delar nu filmer, böcker och musik en och samma plattform. Samtidigt blandas vad som tidigare ansågs som ”högkultur” med populärkulturen. Det blir svårare och svårare att i sitta i olika elfenbenstorn, vare sig de tillhör litteratur- eller filmvetenskapen. Frågor om form och innehåll möts frekvent i det digitala medieutbudet. Shaviro och Hassler-Forest visar på två spännande riktningar för att fortsätta diskussionen på arenor som inte inskränker sig till de akademiska. Det finns mycket kvar att göra i arbetet med att analysera senkapitalismens påverkan på kulturen. Utan modet att beröra frågorna som har att göra med teknologi och politik riskerar vi som konsumenter att bli redskap för kulturindustrin, passivt översköljda av ständigt nya vågor av budskap och trender.
