Så vad gör vi åt det faktum att vårt samhälle påminner allt mer om den Weimarrepublik som förtärdes av nazismen? Med en svagare parlamentarism, hänsynslösare borgerlighet, högerextremism på frammarsch, massarbetslöshet och en allt mer splittrad arbetarklass.
I en av essäerna i boken En gång talade man om staden diskuterar författaren och arkitekten Bosse Bergman just den politiska situationen i allmänhet och arbetarklassens organisering i synnerhet under Wiemarrepubliken. Om hur hur arbetarna splittras i en socialdemokratisk och en kommunistisk del. Om hur kommunister kritiserar socialdemokrater som svarar med att inte agera när kommunister avskedas i massor från arbetsplatserna. Om hur kommunisterna blir ett parti till stor del bestående av arbetslösa och som inte lyckas hitta någon ny utgångspunkt för sin organisering och därmed förlorar sin möjlighet att påverka den mycket tragiska samhällsutvecklingen. Men vad kunde de gjort i stället för att organisera sig på arbetsplatserna? Bergman nämner områden som bostäder, kommunikationer och offentliga anläggningar och institutioner och metoder som hyreskamp, betalningsvägran och ockupationer. Men varken SPD eller KPD insåg dessa möjligheter, troligen på grund av tröghet, traditioner och skepsis mot nya initiativ.
Om det är bättre idag? Knappast. Samhällsutvecklingen ser likadan ut och de flesta organisationer är lika tröga. Jag menar inte att vi ska sluta organisera kampen på arbetsplatserna. Tvärtom. Bara att vi också måste hitta flera arenor att bedriva klasskamp på. Att vi bör komplettera den fackliga kampen med organiserad vägran att betala oskäliga hyror, för resor till och från jobbet, oskäliga elräkningar, oskäliga räkningar för telekommunikation. Eller varför inte bygga egna nätverk? Att vi genom krav eller ockupationer tillgodoser behov av gemensamma lokaler, mötesplatser, bostäder för alla och offentliga miljöer befriade från vulgär privatisering. Att vi vidgar vårt inflytande i kraft att vi är många och finns överallt, inte bara på de lönearbetsplatser där allt färre befinner sig. Men det är bråttom. Det stor en stor jäkla varg på lut bakom vårat nästa hörn också.
