Allt färdas framåt, ett oumkullkasteligt faktum, alla vi känner inklusive oss själva – lönnfeta där i badrumsspegeln – försvinner in i döden. Döden, detta ständiga bekymmer, denna tusen miljoners grubblandens urkund.
Och som om detta inte räcker dör även djuren! Knall och fall ligger de med brustna kärl och stirrar dött upp i luften, aldrig mer gnagandes på en morot eller gosandes i soffan. De blir senila, de får tumörsjukdomar och de får allenhanda infektioner, hur det är med lepra och syfilis vet jag inte – finns det leprakolonnier för marsvin? Finns det sanitorium där taxar och mopsar kan odla sina syfilistiska vansinnen?
Vanligast är att vi tar dem själva ur tiden – eller själva, vi tar de små lurviga ovetande liven till veterinären och låter dem sköta det lite smutsiga.
Det undgår mig inte att detta är en pikant fördel vi har när det gäller våra relationer med djuren. Att vi har fullmakten att avgöra när de ska ned i lådan eller in i krematorielden. Ansvaret tar vi gärna för beslutet men inte själva handlingen, för det orkas inte med när djuren är lurvigt sällskap och ska fortsätta vara det!
Nog för att det inte är så kul att ta den lilla favoriten, kanin eller katt, hund eller undulat till veterinären för ett slutgiltigt besök, och nog för att vi gärna undviker det besöket och aldrig att jag skulle avliva mina egna djur. Men separationen från naturens fortgång och slutgiltighet är väl värd att diskutera. Vi håller oss borta från skog och mark men har gärna djur hemma. Vi äter kött men vill helst inte veta hur det hamnade på tallriken.
En blodspyende, sjuk, magrande hund är inte människans bästa vän, den är vår minst insmickrande spegelbild; en påminnelse om den korta tiden vi lever och att vi kanske dör lika vedervärdigt med cancertumörer byggandes bon i alla tillgängliga organ.
När det gäller oss själva har vi dock ansvaret att vara vid liv på smärtstillande med behandlingar som inte längre är terapeutiska och tvingade att åtminstone småle, sjukvården håller oss vid liv och när vi väl dör av ålderdomens krämpor pustar samhällsekonomin lite lätt ut med en stillsam förhoppning om att man snart ska kunna köra sina gamla till veterinären för en spruta i nacken. Och säg – vore det inte att föredra? Den sjuka hamsterns snabba död snarare än Caremaboendets utdragna, med ljummen mat i kantiner och personal som inte har tid att vända dig i hårt skrynkliga lakan med blossande liggsår som skaver in i skelettet, och Fredrik Reinfeldt som lieman flygandes över en nattsvart svensk himmel hoandes blasfemiskt om valfrihet och vårdköer.
