Jag har tänkt att jag borde flytta hemifrån. Börjar bli lite gammal och det är trångt hemma. Av olika anledningar har det inte blivit av, förutom en kort tid i andra hand.
Att bo hemma har sina fördelar som lagad mat och mer pengar över. Men likt många djur börjar man bråka för mycket med sina föräldrar till slut. Det är naturens sätt att säga: dags att skaffa en egen lya.
Av någon anledning kan jag inte få en studentlägenhet eftersom jag inte studerar på universitet. Studier som studier, men inte hos bostadsförmedlingen. I stället har jag anmält intresse för en ungdomslägenhet – den enda lägenhetsformen som är tillgänglig för mig i dagsläget.
Denna gång har de valt att erbjuda en etta i Hökarängen till 22-åringar. Det finns dock alldeles för många 22-åringar i Stockholm har jag upptäckt, så jag kommer knappast att bli kallad till visning. Men det var ju också kul att trycka på knappen.
Andra hand finns så klart. Det är kanske det jag får nöja sig med. Men det var inte heller så lätt som jag trodde. Det verkar råda besatthet av att vara djurfri bland folk som hyr ut.
Och man ska vara så jävla skötsam. Sen efter ett halvår är man tillbaka på ruta ett igen.
Min syster har en fyraåring och förutom en massa filmer om bilar går det att se gamla klassiker med honom ibland, som Pippi Långstrump. I Lukas Modyssons film Tillsammans anklagas Pippi för att vara kapitalist. Det kanske är hippiefasoner men jag kan ändå förstå poängen. Pippi bor faktiskt alldeles själv med en exotisk apa och en häst, och alla vet att hästar är svindyra.
Det är inte rätt. När det finns så många bostadslösa är det fruktansvärt själviskt att ha villor för sig själv. Min brevbärarkompis delar ut brev till rika som äger hela kvarter där ingen bor. Det kanske är skönt för dem att veta att de kan gå ut i trapphuset när som helst utan att behöva hälsa på en granne.
Vi borde dela med oss och bo kollektivt. Äga saker tillsammans, en borrmaskin för alla. Precis som Snövit och de sju dvärgarna som har fest och dans hela natten lång.
Kan inte någon hitta mig, vilsen och ensam i betongdjungeln och erbjuda mig ett hem?
Jag kan baka äppelkaka och har ofta klänning, precis som Snövit.
Jag har hört talas om dem, de med förstahandskontrakt. Det är också många som får hjälp av sina föräldrar att betala sin bostadsrätt. Alliansen berättade för inte så länge sedan om hur deras bostadssatsning ser ut. Hela 400 fler lägenheter per år blir det. Med tanke på alla unga hemlösa kommer det att ta runt 620 år innan alla fått bostad. Tålamod är en dygd har jag hört.
