Om oss själva vet vi att vi är mycket ensamma. Konsumtion kan inte ersätta mänskliga relationer, och mänskliga relationer är svåra. Omöjliga nästan. Vem förstår den andre? Går det ens att göra det? Kommer vi någonsin bli jämlika? Nja. Se där, samtiden sammanfattad. I detta nja står vi och frågan är vad vi gör nu.
Ja, jag vet väl inte. Jag vänder mig till litteraturen. Den vet inte heller, men den kan åtminstone beskriva hur det känns.
Den amerikanske författaren David Foster Wallace begick självmord för snart fyra år sedan, hösten 2008. Trots är det först nu som hans böcker egentligen börjar uppmärksammas i Sverige. Nyligen gav Natur & Kultur ut två av dem: debuten Systemets sopkvast och den oavslutade Blek kung, utgiven postumt och ambitiöst redigerad av hans förläggare Michael Pietsch. I ett nervöst förord förklarar han mycket noggrant hur han har gått tillväga för att pussla ihop manuskriptet så respektfullt som möjligt. Varför det ändå var rätt att göra det, trots att upphovsmannen är död.
Alla dessa människor som kan dö, och som gör det. Människor med en annan genetik, en annan uppväxt, en annan social situation än min. Hur närmar man sig dem? Hur, för att låna ett exempel av den franske författaren Jean Genet, rinner man ut ur sina ögon och in genom deras? Jag vänder mig återigen till litteraturen.
Litteratur har, som bekant, med språk att göra. Språk kännetecknas av sin otillräcklighet. Orden är aldrig identiska med det betecknade. Med jämna mellanrum vill litteraturen alltså ”göra uppror” mot språket. Så sägs det åtminstone, särskilt om författare som använder modernistiska stilgrepp.
Påståendet har något desperat över sig. Kanske för att det uttrycker en slags implicit önskan om att uppror ens är möjligt. Men språket är allt vi har. Eller rättare sagt, i brist på smidigare instrument för kommunikation tvingas vi förhålla oss till att orden aldrig uttrycker exakt det vi vill säga.
Om målsättningen är att peka på att det här glappet finns, inte på hur det fungerar eller hur man överskrider det någon millimeter, landar man numera som bäst i ett magert jaha. Var det någon som inte visste det? Att göra uppror mot språket, med språket, blir i själva verket att uttrycka sin frustration över att det är omöjligt.
En underkastelse förklädd i sin motsats. Det finns en bekant tomhet i det resultatet.
Tidigare i år tog författaren och Financial Times-krönikören Harry Eyres sitt samhällsansvar och gick ned till ockupanterna som tältade bredvid Sankt Pauls-katedralen. Han hade hört att vissa dömde ut dem som haschrökande posörer. Men de var faktiskt ganska rena, och förresten hade de poänger. Ojämlikhet finns ju! ”Vi får höra att det finns en brist på efterfrågan i ekonomin”, skriver Eyres, ”men man behöver bara ta en kort promenad i vilket innerstadsområde som helst i världen för att se vad ekonomen Joseph Stiglitz kallar för ’enorma otillfredsställda behov’”.
Nu är det förmodligen inte Eyres som är ansvarig för vad som skrivs i den tidningen i övrigt (visst är det alltid så?). Men är inte detta på alla sätt slående för var vi för närvarande befinner oss? Dels det yrvakna: men jösses, enorma otillfredsställda behov! Som om klassamhället behövde döpas i formalin innan man kunde titta på det. Och dels: det mogna omfamnandet av Engagemanget.
Vi vet ju sedan gammalt att den liberala demokratin kräver ett visst mått av opposition för att tillfredsställa sin självbild. Ockupation på Brunkebergstorg i Stockholm? Härligt med yttrandefrihet! Arga debattinlägg från strejkande sjuksköterskor? Kul, här tillåter vi alla åsikter! Rösta i EU-valet allihop! Högst reella krav ignoreras till förmån för ett upphöjande av protesten som sådan. På så sätt kan man tillmötesgå kravet på uppmärksamhet samtidigt som man ger fan i vad som egentligen alls har sagts.
Men vadå, säger någon. Ska vi sluta engagera oss nu helt plötsligt? Är det inte bättre att de ockuperar än att de inte gör det?
Tja, det är det här jag menar. Vi är som fastlåsta i två skenbart olika positioner. Antingen ockuperar man Brunkebergstorg (revolutionärt, bra) eller så gör man det inte (konservativt, dåligt). På ett privatmoraliskt plan är det naturligtvis förståeligt: folk är arga, vill bidra, vill känna att de gör något. Men det handlar fortfarande om just privatmoral, inte om vad som faktiskt sker. Politik går från att vara en fråga om förändring till att handla om individens rätt att känna indignation. De ”olika” positionerna är i själva verket två sidor av samma idealism. Faller bankerna? Nej, men…
Åter till litteraturen och till Reger, huvudpersonen i den österrikiske författaren Thomas Bernhards Gamla mästare. Reger är 82 år och sitter varannan dag framför samma målning av Tintoretto på Konsthistoriska museet i Wien. Genom hans vän Atzbacher får vi höra honom raljera över bland annat Heidegger, Österrike, lärare, Bruckner och katolicismen på 250 sidor. Sedan hustruns bortgång, berättar Reger, har särskilt de stora konstnärernas otillräcklighet varit extra påtaglig: ”Vi tror alltid att vad som än händer kan vi i avgörande ögonblick, alltså i livsavgörande ögonblick, förlita oss på dessa så kallade betydande och stora, men det är en villfarelse, just i livsavgörande ögonblick är vi lämnade åt oss själva av dessa betydande och stora och som man säger odödliga, de har inte mer att ge oss i ett sådant livsavgörande ögonblick än faktumet att vi är ensamma också mitt ibland dem, är utlämnade åt oss själva i en fullkomligt fruktansvärd mening”.
Vreden, sorgen, vanmakten, självföraktet. Den bottenlösa besvikelsen över att resultatet inte motsvarar uppsåtet. Men det är inte uppsåtet det är fel på; det är just resultatet. Det är att vad vi än tycks göra så står världen där med sina kedjor, med orättvisor, missförstånd, rasism, utsläppsrättshandel, dålig konst, Gud vet allt skit som finns, världen står kvar hur som helst och den vägrar röra sig. Den verkliga indignationen bottnar i just denna orörlighet. I att Shakespeare och Kant, för att ta Regers exempel, inte ens kan göra något så enkelt som att erbjuda en människa tröst.
I denna skenhelighet göms också förnedringen när någon vägrar tala om för en hur saker verkligen ligger till. När det utlovas revolution, jämt och ständigt, av demonstranter och författare. När det sägs att både kapitalismen och språket nu äntligen är på väg att vittra bort, nu blir det humlor, honungsfontäner, barnjoller, älvor, myrra, antivalar, vi kommer aldrig mer vara ensamma och allt ska bli gott. Livet en fruktträdgård. Om den gamla metafysiken var dålig, ja, då skapar vi en ny!
Men det nya, det är bara reaktionen som koagulerar. Vi är fast.
I David Foster Wallaces genombrottsverk Infinite Jest har kalendersystemet privatiserats. Hur lång tid som egentligen passerar under The Year of the Depend Adult Undergarment, året då boken i alla fall tycks utspela sig, är svårt att säga. Människorna och platserna rör sig genom berättelsen som i en sockrig trögflytande röra. Ingenting händer, och det som händer är föga spektakulärt i bemärkelsen att ingen egentligen tycks reagera på det.
Själva Infinite Jest är en film som James O Incandenza, pappa till en av pojkarna på den elittennisskola som utgör en av bokens fasta punkter, avslutade strax innan han dog. Enligt instruktionerna skulle materialet brännas upp, men så blev det inte; filmen dyker upp hos en man i Boston och visar sig vara av en sådan natur att de som tittar på den helt enkelt inte kan sluta. Så de sitter där och tittar. Också koagulerande. Också fast.
David Foster Wallace gör inte uppror. Han sätter sig ned och sprider ut post it-lapparna över köksbordet. Vrider och vänder, flyttar runt och lägger till. Tidningsurklipp, förhör, referat, dialoger, monologer, hela samtiden, hela den postmodernistiska verktygslådan. Han säger: här är det vi har. Livet, samtiden, politiken. Barndomen, tingen, ensamheten. Låt oss göra det överskådligt.
Och på något sätt – Infinite Jest är på 1 079 sidor – blir det, ja, jag vet inte om det blir överskådligt. Men jo, det blir det faktiskt, för det får med allt. Det hela. Det innesluter. Det måste väl ändå vara ett kriterium för att något ska vara överskådligt, att det äger tillräckligt mycket stofflighet för att behovet över huvud taget ska uppstå. Mer än något annat blir det sant. I just den här bristen på uppror råder en slags total ärlighet. Ingenting ska förenklas, det finns ingen agenda annat än att göra tillvaron rättvisa.
Här, liksom i David Foster Wallaces författarskap i övrigt, är just kommunikationen och dess otillräcklighet det bärande temat. Ingen når någonsin riktigt fram till någon annan. Allra mest hjärtskärande är en episod med en pappa som får ett smärre sammanbrott när han drillar sin tennisspelande son. Liksom de bärande texterna i novellsamlingen Brief Interviews with Hideous Men fungerar just den här delen som en monolog, då den andre partens repliker är avklippta. Det är ett enkelt, men fascinerande effektivt drag; det är som att befinna sig i sitt eget huvud och ständigt överröstas av den ofrivilliga solipsismen. Hur man än säger blir det ändå inte helt rätt.
Men ändå. 1 079 sidor. Jag kan inte tänka mig en tydligare och mer kongenial manifestation av varför det ändå är just det otillräckliga språket som måste bevaras. Göra språket till vårt i stället för att förkasta det, om så bara av rent pragmatiska skäl.
Fanns det inget enklare sätt att säga det på, kan man undra. Poängen med David Foster Wallace, och med många andra författare också för den delen, är att det faktiskt inte gör det. Man vill inte dra en dramaturgiskt välkomponerad historia där trovärdiga karaktärer är trovärdiga och moraliska tvistemål moraliska. Man vill – jag vet inte hur jag ska uttrycka det annars – frammana liv. Kanske är det först så man kan träda ut ur ensamheten. Litteraturen måste vara komplex, eftersom livet är det.
Konsten räcker aldrig, påstår Reger. Litteraturens uppgift är att få oss att känna oss lite mindre ensamma, svarar David Foster Wallace.
