Sverige skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi utger oss för att hjälpa. Det är dags att göra upp med myten om Sverige som biståndsland, skriver Elias Efvergren i en debattartikel för Arbetaren.
“Sverige förblir ett av världens mest generösa biståndsländer även med den här sänkningen”, säger den nye biståndsministern Benjamin Dousa (M) under en presskonferens den 17 september. Det är dock inte bara Dousa som har en bild av Sverige som generös biståndsgivare – Sverige som biståndsland, kanske det mest generösa av alla – är en del av den svenska självbilden.
Kolonialismen är ju över. Tiden då väst formellt ägde hela världen och använde kolonierna som resursbank för sitt eget ekonomiska välstånd har passerat. Visst, det är väl belagt att utsugningen av Indien var helt nödvändig för att stötta brittisk utveckling. Och visst, det är väl belagt att slaveriet var helt nödvändigt för att få i gång amerikansk kapitalism. Men nu. Nu består ju relationen med dessa länder av att vi i västvärlden ger bistånd och gör allt i vår makt för att de gamla kolonierna ska komma på fötter och lyckas få ordning på sina länder. Det kan vi väl ändå vara överens om?
Det svenska exemplet: H&M i Bangladesh
En som kanske lite ofrivilligt har förklarat hur relationen mellan väst och de forna kolonierna ser ut är Stephen Roach, före detta chef för storbanken Morgan Stanley’s Asian operations. Han menar att det centrala är att ”byta ut högavlönade arbetare här hemma mot likvärdig, lågavlönad arbetskraft utomlands”.
Roach fortsätter: “Företag måste vara obevekliga i sitt sökande efter effektiviseringar. Inte oväntat så är det primära fokuset för sådana insatser riktade mot arbete, som representerar huvuddelen av produktionskostnaderna i den utvecklade världen. Följaktligen har outsourcing som extraherar produkter från relativt sett lågavlönade arbetare i utvecklingsländer blivit en alltmer pressande överlevnadstaktik för företag i de utvecklade ekonomierna.”
Egentligen inget nytt, men avskalat och tydligt. Det handlar alltså om att ”extrahera produkter” (egentligen värde) från dåligt betalda arbetare i fattiga länder för att kunna klara konkurrensen mellan företag i väst.
Hur ser det ut i praktiken?
Ett konkret och svenskt exempel är H&M i Bangladesh. En undersökning av forskaren Tony Norfield, ”The China Price”, visar att av de 4,95 euro som är slutpriset för den skapade T-shirten så stannar 0,95 euro i Bangladesh, som sedan delas upp mellan fabriksägare, staten och arbetarna. Resten blir vinst för H&M (0,6 Euro per tröja) samt löner och skatter till det västland där varan säljs.
Som vår frispråkige vän Roach nämnde ovan: Vi byter ut arbetskraft i väst mot lågavlönade i ”utvecklingsländer” för att extrahera produkter och därmed värde. Utvecklingsländer hamnar inom citationstecken för att allt de får möjlighet att utveckla är sina metoder att erbjuda arbetskraft till så låga omkostnader som möjligt för företagen i väst.
Superexploatering
En studie av Jason Hickel med flera i tidskriften Global Environmental Change visar att det globala nord sög upp tio tusen miljarder dollar från syd varje år mellan 1990 och 2015. Det överstiger världens totala bistånd 30 gånger om.
Mycket av det ovan beskrivs ofta som superexploatering, det vill säga att arbetarna inte ens får tillräckligt mycket betalt för att reproducera sin arbetskraft, för att överleva.
En annan faktor som ytterligare spär på ett motsatt flöde av resurser jämfört med vad Dousa och en stor del av den västliga självbilden fantiserar om är något som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken kallar primary income flows. Det handlar delvis om vinster från finansiella tillgångar utomlands men också räntor på lån – lån som ofta har tagits av icke folkvalda ledare.
Summan för detta flöde, det vill säga primary income flows, var år 2019 likvärdigt med 14 procent av BNP för G7-länderna. Resterande länder i G20 (det vill säga BRICS och några fler) motsvarade en förlust av motsvarande upp till 235 miljarder årligen enligt en studie av Carchedi och Roberts i tidskriften Historical Materialism.
Deras sammanställning av de olika faktorerna av flöden från det som Roach kallade utvecklingsländer var mer än deras årliga BNP-tillväxt. Så, återigen, vi kan kalla dem “utvecklingsländer” men för den förkrossande majoriteten av dem så tar de ledande ekonomierna deras tillväxt och förvandlar det till vinst för sina företag, till skolor för deras ungar, till gränskontroller etcetera.
Dousas bild stämmer inte överens med verkligheten
Hur ser det ut för lilla Sverige då?
År 2023 hade Sverige enligt Världsbanken 22 miljarder dollar i net primary income flow. År 2021 var vi dessutom världsledande per capita i den kategorin. Detta är vad vi samlar in totalt, inte bara från utvecklingsländer. Men som nämnt ovan har bara de dominerade 13 länderna i G20 en årlig förlorad inkomst på över 200 miljarder dollar till G7-länderna. Så även om Sverige inte hämtar sina pengar direkt från till exempel Bangladesh (det gör vi ju bevisligen också) så kommer vårt inflöde av pengar från lån, räntor och utlandsägt kapital från de andra imperialistiska länderna som är mer av de direkta indrivarna från syd. Det är också symptomatiskt för Sveriges roll i världen. Vi står inte i frontlinjen av utsugningen utan rider på de riktigt tunga internationella spelarna. Vi är som den riktigt osköna mobbaren som står bakom gruppens ledare och fnissar. För att analogin ska stämma hela vägen så får vi också en ”bästa-kompisen”-utmärkelse på skolavslutningen (som den neutrala världshjälparen, en bild som Dousa och Tidöpolarna i och för sig håller på att montera ner).
Sammantaget visar det sig, om man faktiskt följer pengarna och hur de strömmar mellan länder, att Sverige och västvärlden fortfarande, långt efter att den formella kolonialismen tog slut, skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi nu ska sluta ”hjälpa”.
Dousas världsbild, liksom den svenska självbilden i stort, grundas i en känsla. Känslan av att vi i Sverige är generösa med hjälp- och bistånd. Den känslan stämmer inte överens med verkligheten.
I verkligheten är vi mobbarens kompis som tar emot sin del av den snodda veckopengen.
Elias Efvergren är statsvetare och debattör
