Att politiker går från elitjobb i politiken till elitjobb i näringslivet är ju något en iakttagare av det parlamentariska systemet har fått inse hör till vanligheten. Men listan över politiker med kopplingar till företag som verkar inom den vinstdrivande välfärden är ändå förvånansvärt lång. Politiker, både borgerliga och socialdemokratiska, är ordentligt intrasslade i branschen, något som naturligtvis är helt i linje med välfärdsföretagens intresse.
Företagen har goda skäl att hålla sig på god fot med politikerna. I Caremas årsredovisning 2006 kan man läsa: ”Utöver normal affärsrisk finns en politisk risk eftersom vården i Sverige finansieras av offentliga medel. Finansiering och produktion av vård är helt beroende av politiska beslut […] Det innebär att Caremas tillväxtsmöjligheter väsentligt påverkas av opinionen och politikernas syn på ’outsourcing’ inom vården.”
Moderaterna, som sedan 80-talet förespråkat privata aktörer inom välfärden, har naturligtvis också ideologiska motiv att hålla sig på god fot med företag som Carema.
Hos Socialdemokraterna har tre av fyra arbetarekommuner tydligt tagit ställning för ett förbud mot vinstutdelning i välfärdssektorn, medan partiledningen velat driva frågan om totalförbud. De många sambanden mellan ledande socialdemokrater, med ekonomiska intressen i privat välfärd, väcker naturligtvis en undran om ledningens motvilja kan ha att göra med egenintresset.
I många OECD-länder finns redan regler för hur snabbt en politiker får flytta från politiken till näringslivet, men inte i Sverige. Landet har också fått kritik från Europarådet på denna punkt. Flödet mellan näringsliv och politik innebär att politiker plötsligt finner sig som chef för en verksamhet vars utrymme de själva strax innan haft makt över. Värre är det förstås när politikerna, samtidigt som sina politiska uppdrag, också leder eller äger vinstdrivande verksamhet där risken för korruption är uppenbar.
De många sambanden mellan privata välfärdsaktörer och politiker skapar en grå sörja av lojaliteter och egenintressen. Det finns säkert hederliga politiker som strävar efter att hålla sina egenintressen utanför sin professionella roll. Men att aktivt motarbeta sina egna intressen kräver en idealistisk resning som få människor i historien kunnat bibehålla, om de någonsin haft den.
Om inte Moderaterna frångår den borgerliga ideologin och socialdemokraterna upphör att sitta på dubbla stolar krävs det förmodligen betydligt värre vårdskandaler för att något förbud skulle bli verklighet. Förutsatt att det politiska klimatet inte tar en oväntad gir åt vänster, förstås.

