Leif G W Perssons resa startar i mitten av 40-talet då Per Albin Hanssons folkhem förverkligas och Fattigsverige ska utplånas. Familjen bor på Gärdet i Stockholm. Pappan är timmerman och grovarbetare med händer stora som dasslock och ett hjärta av guld, mamman extraarbetande hemmafru. Lille Leif är pappas pojke, Gustavs grabb. Familjen är inte rik, men det är ordning och reda och mat finns alltid på bordet. Utvecklingen för dem liksom för samhället i stort går framåt och uppåt, ingen tvekan om saken. Mellan 1930 och 1980 tiodubblas antalet svenskar med akademisk examen. Hundratusentals arbetarklassungdomar tar sig vidare till universitetet. Leif G W Persson är en av dem.
Knappt fyrtio år senare i Rosengård, Malmö, växer Zlatan Ibrahimović upp. Sverige är sig inte riktigt likt. Ett mångkulturellt land i en globaliserad värld, ett individualistiskt samhälle som blivit mer jämlikt med diffusare klasskillnader, men utan samma framtidstro som på 50-talet, på vissa sätt ett mer segregerat samhälle. Zlatan hinner fylla sjutton innan han är inne i Malmö centrum och först som tjugoåring ser han en svensk film! Hans föräldrar kommer från forna Jugoslavien, pappan är fastighetsskötare, mamman städerska. De skiljer sig när Zlatan är två år gammal och han flyttar så småningom till sin pappa där kylskåpet ofta är tomt. Zlatan får klara sig själv. Man kan enkelt konstatera att han har långt sämre förutsättningar än G W. Medan lille Leifs föräldrar har planer för honom, att han ska kostas på, får Zlatan inget stöd hemifrån, pappan är frånvarande ända tills det börjar gå bra för sonen, då dyker han upp vid planen och blir som besatt av honom – eller är det hans karriär?
Som bekant går det bra för bägge föremålen för biografierna, den ene blir professor i kriminologi, framgångsrik författare samt folkkär programledare på teve. Den andre en av världens främsta och dyraste fotbollsspelare. Båda har de mer pengar än vad deras föräldrar någonsin kunnat drömma om.
Det finns samhällsvetare som menar att klassamhället spelat ut sin roll, att begreppet hör till ett förgånget industrisamhälle, medan vi i dag lever i individualismens tidsålder. Och det finns politiker som, märkligt nog, vill beskriva klass som något valbart. ”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom”, som folkpartisten Martin Lundqvist, ordförande i äldrenämnden i Haninge, nyligen uttryckte saken. Men samtidigt diskuteras klass allt mer, på senaste tiden har det handlat om kungahuset, privatskolor som Lundsberg och överklassafari till Solsidan, för klass spelar roll i dagens Sverige. Levnadsförhållanden, inkomst, utbildning, livsstil, och politiska attityder följer fortfarande i mångt och mycket tydliga klassmönster, även om de nordiska länderna har den högsta sociala rörligheten i världen. Växer du upp i USA som son till en mycket fattig far är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att tillhöra de allra fattigaste som vuxen. I Sverige är motsvarande siffra 26 procent, visar Daniel Linds rapport Hur långt från trädet faller äpplet?, skriven på uppdrag av arbetarrörelsens ekonomiska råd 2009. Friheten att bli den man vill vara är större här i Sverige, det förlovade landet.
”Det här är berättelsen om en klassresa, min egen klassresa”, skriver Leif G W Persson. Hans resa är i mångt och mycket en bildningsresa, där läsandet är centralt (även om pengarna också verkar betyda mycket). Han lär sig läsa redan vid fem års ålder, vilket ger ett stort försprång, hela folkskolan och realskolan är han bäst i klassen, och det är också läsningen som leder honom in på den yrkesbana där han så småningom blir professor.
Zlatan gör aldrig bildningsresan, i alla fall inte att döma av vad som framgår i boken. Han pratar inte om politik, berör inte litteratur, han umgås fortfarande med polarna från Rosengård men har också skaffat andra vänner, spelar fortfarande Xbox, men går på samma middag som kungen, kan skicka efter sitt privata plan i stället för att vänta på ett försenat flyg. Ordet klassresa nämns inte i boken. Det är mer en skildring av en individuell kamp än en kollektiv resa. Ibrahimović ser sig som en self-made man.
Är det utmärkande för oss 80-talister som gjort en klassresa att se den som ett individuellt projekt, ett självförverkligande, det vill säga mer den amerikanska drömmen än folkhemsvisionen? Vi växte upp i ett mer jämlikt samhälle än 50-talets Sverige, men där förändringstakten mattats av. I skolan fanns inte bara en vilja att de duktigaste (som den blivande professorn Leif) skulle kunna ta sig fram, utan att alla skulle få uppfylla sin potential, också de som lärde långsamt. Zlatan hade en extralärare i skolan, jag med. Han såg det som ett hån och jag minns det som pinsamt, men nu, med vuxna ögon, kan jag se hur samhällets stödfunktioner hjälpt mig och många andra framåt. Så visst var det också för oss i många fall en kollektiv resa där vi hade samhället i ryggen, även om det för Zlatans del ofta kändes som hela världen var emot honom.
Ofta är det mannen som, liksom Zlatan och G W, kommer från intellektuellt och ekonomiskt skrala förhållanden men ändå lyckats ta sig upp som får stå modell för klassresenären. Han som bryter med sina gamla vänner och vanor, skaffar sig ny kunskap, nya värderingar och träder in i en delvis ny och ofta bättre värld. Det sägs att vad som utmärker klassresenären på samma gång är en hemlöshet som en utvecklad förmåga till anpassning, en kosmopolitisk läggning. Vissa menar att det inte handlar om att resa, utan om att emigrera, för som klassresenär lever du i exil. Du hör inte hemma där du kom ifrån och inte heller där du hamnat. En klassresenär spelar match på bortaplan i hela sitt liv, som Susanna Alakoski och Karin Nielsen uttrycker det i antologin Tala om klass.
Men klassresan kan förstås se ut på många olika sätt och den behöver inte vara särskilt dramatisk. Själv har jag varken blivit professor eller proffs och jag har aldrig behövt lära mig besticken, men jag anser mig ändå ha gjort en klassresa i och med att jag, till skillnad från mina föräldrar, läst på gymnasiet och universitetet. Som deltidsanställd kulturarbetare tjänar jag sämre än många av mina gamla kompisar som jobbat i stället för att utbilda sig. Det rör sig knappast om en resa från fattigdom till rikedom alltså, men många av oss som studerat lever ändå på många sätt ett mer privilegierat och mindre slitsamt liv än våra föräldrar.
Och det är kanske just dessa berättelser om de vardagliga klassresorna som bäst skildrar hur ett välfärdssamhälle som Sverige lyckas ta tillvara på människors kunskaper och förmågor. Möjligen hade både Leif G W Persson och Zlatan Ibrahimović gjort en klassresa också i USA, men färre av oss andra hade lyckats där. Den amerikanska drömmen är som bekant skandinavisk. Nu växer dock klassklyftorna i Sverige som blivit mer segregerat de senaste tjugo åren. Det är bara att hoppas att klassresan också i framtiden förblir en realitet och inte en dröm.
Not: Arbetarens recension av Jag är Zlatan Ibrahimovic kan du läsa här.
