Det är lite med AP-fondernas oetiska aktieplaceringar som det är med poliser som begår brott i tjänsten. Oavsett hur ofta det händer finns det alltid en vilja att avskriva det som enskilda fall.
Sedan 2007 har AP-fonderna en gemensam instans för att hantera denna typ av frågor i det så kallade Etikrådet. Dess egen beskrivning av sin verksamhet är på många sätt talande: ”Syftet med rådet är att gemensamt driva en positiv förändring i utländska bolag som kopplas till kränkningar av internationella konventioner för miljö och mänskliga rättigheter.”
AP-fonderna ska alltså inte i första hand sälja sina innehav om oegentligheter uppdagas, utan istället utnyttja ägandet för att påverka. Alldeles oavsett vad man anser om denna strategi är den ett bevis på att fonderna inte själva anser sig arbeta med enskilda fall.
Den lilla diskussion som i dag finns om pensionssystemet handlar i huvudsak om stabiliteten och – den för tillfället negativa – kapitalutvecklingen i detsamma. Relevant? Självfallet, det är allas vår framtida ekonomiska trygghet det handlar om. Men vad som gått förlorat är den kritik som framfördes från vänsterhåll när premiepensionssystemet inrättades för tio år sedan: att en del av alla arbetande medborgares inkomst används för spekulation. Samtidigt är det här den som vill ha en förklaring till de många enskilda fallen av oetiska placeringar bör börja sitt letande.
De företag AP-fonderna investerar i existerar för att generera vinst åt ägarna. Denna vinst ska erövras i konkurrens med andra företag inom samma gebit. Ibland kan den genereras genom expansion på nya marknader, men vardagen för världens storföretag är ett slags permanent krigstillstånd där den starke äter den svage. Den som inte kan konkurrera slås ut, och i ett slags utslag av överlevnadsinstinkt skär företag ned på sina mjuka kostnader – människor och miljö – för att slippa gå under. Eller, för den delen, för att stärka sin position i näringslivets näringskedja.
Denna logik är inbyggd i kapitalismen. Etikrådet och termer som ”corporate social responsibility” är inget annat än erkännanden av dessa, för att tala med nyliberalerna, ”systemimperfektioner”.
Allt detta accelereras under ekonomiska kriser. När det är ont om föda blir konkurrensen om den hårdare.
Vad ska då den skattebetalare som inte vill ha del i detta göra, placera i en av de så kallade ”etiska fonder” som erbjuds inom premiepensionssystemet?
Begreppet är intressant. Inte främst för att det väcker frågan varför inte alla fonder strävar efter att vara etiska, utan istället för att det genom sin undantagsstatus – som förvaltarna vill ladda med ett positivt värde – synliggör regeln. De fonder som inte är etiska måste ju rimligtvis vara mindre etiska.
Och då bör man komma ihåg att även de etiska fonderna frekvent beslås med klavertramp – nyligen uppmärksammades exempelvis att SEB:s etikfond investerat i ett energibolag som anklagades för att utnyttja burmesiska tvångsarbetare.
Det var självfallet ett enskilt fall. Men de enskilda fallen är sedan länge så många att spekulationens konsekvenser enbart går att ignorera om man blundar.
