Det var tallskogen, sjön och skönheten som fick Carol Ann och Laura Stutte att flytta från Oklahoma till det lilla samhället utanför Nashville för fem år sedan. Byn med sina 1000 invånare kändes som en trygg plats att slå rot på, och Carol Ann, som är inredningsarkitekt, lade timmar på att måla om, köpa textilier och renovera inne i det vita trähuset. Fina dagar kunde paret sitta med en kopp kaffe under taket på verandan och se ut över trädgården där hundarna sprang lösa.
Det enda som störde idyllen var kvinnan i grannhuset. Hon brukade vråla homofientliga budskap efter dem, och när hundarna vid ett tillfälle hade lämnats utan uppsikt visade de tecken på att ha blivit förgiftade.
– Vad är bättre än en död queer? Två döda queers, brukade grannfrun skrika.
Men det var aldrig någon som dog. Carol Ann och Laura Stutte hade åkt in till Nashville för att fira sin bröllopsdag då deras hem brann ned till grunden. När de väl hade hunnit tillbaka återstod bara kol och aska av huset, garaget stod ensamt kvar. På dess kortsida hade någon sprayat med svarta, spretiga bokstäver: ”Queers.”
Den lokala polisen tyckte aldrig att det var mödan värt att utreda vem som låg bakom. Det kunde ju lika gärna ha varit en olycka.
I USA är det främst upp till de lokala polismyndigheter att kategorisera en händelse som ett hatbrott och rapportera in det till FBI. Vore det inte för den stora medieuppmärksamhet som fallet fick så hade paret Stuttes öde antagligen aldrig nått den federala statistiken. Men de siffror som ändå kommer in varje år, talar sitt tydliga språk. Homosexuella är den grupp som löper överlägset störst risk att drabbas av hatbrott i USA i dag. När organisationen Southern Poverty Law Center, SPLC, gick igenom den nationella statistiken för åren 1995–2008 visade det sig att risken för att råka ut för ett hatbrott var 2,6 gånger högre för homosexuella jämfört med svarta, och 4,4 gånger högre än för muslimer som grupp.
Samtidigt hårdnar tonen i den offentliga debatten kring homosexuellas rättigheter, och polariseringen i frågan har ökat. SPLC, som mest är känt för sin kartläggning av hatgrupper i USA, valde därför i samband med uträkningen att också att föra upp 13 högerkristna organisationer på sin lista – organisationer som de anser går över gränsen från religionsutövning till att elda upp hat mot homosexuella.
Svaret lät inte vänta på sig.
– Ilskan var enorm. Family Research Council, som är en av de största grupperna som vi satte upp på listan, lyckades till och med få 22 kongressledamöter och tre guvernörer att ställa sig bakom en annonskampanj i tidningarna där vi attackerades, berättar Mark Potok från SPLC.
Den kampanjen var Family Research Councils kommunikationschef J.P. Duffy särskilt nöjd med. Han står i en monter på en mässa för kristna medier i Nashville och delar ut reklampennor till solariebruna tv-predikanter och vältaliga Israellobbyister, samtidigt som han pratar om hur religionsfriheten i USA är under attack från vänster.
– De försöker tysta och censurera oss, det är verkligen inget teoretiskt hot! säger han upprört och viftar med en folder som propagerar mot samkönade äktenskap.
– Det här är en av våra huvudfrågor i dag, och jag hoppas att vi kommer att vinna det slaget. Om det blir lagligt för homosexuella att gifta sig måste skolorna plötsligt undervisa om homoäktenskap i samhällskunskapen, och det vore ett grovt övergrepp på föräldrarnas rättigheter och tro, säger han.
Att Family Research Council pekas ut som en hatgrupp av SPLC tycker Duffy är ett perfekt exempel på hur vänstern försöker strypa debatten.
– De vill tysta och censurera oss genom att hävda att vi sprider hat. Men det är en fullständig lögn, allt vi gör är att utbilda allmänheten om att kärnfamiljen är det bästa för samhället, både ekonomiskt och moraliskt.
Mark Potok bara fnyser när han hör argumentationen och säger att inga organisationer pekas ut bara för att de är emot samkönade äktenskap, det hade blivit en betydligt längre lista. De 13 organisationerna hamnade i strålkastarljuset för att de medvetet sprider falska fakta som syftar till att smutskasta och demonisera homosexuella.
– Framför allt handlar det om påståenden om att homosexuella skulle begå övergrepp mot barn i större utsträckning än andra. Det har motbevisats vetenskapligt gång efter annan de senaste 15 åren, det finns inget som helst underlag för den sortens påståenden, och det vet de, säger Mark Potok.
Det lite ostämda pianot klingar ut och pastor Steven Anderson smäller ihop sin bibel. Han ser ut över församlingen som har rest sig från stolarna i den spartanska lokalen och sakta börjar gå mot utgången. De har just suttit igenom en timslång predikan om vikten av att gå i kyrkan ofta – ”Tro inte att Gud nöjer sig med ett halvhjärtat besök varannan söndag” – och flera planerar att avsluta söndagen med att äta pizza tillsammans med pastorsfamiljen på ett köpcenter i närheten.
Andersons lilla församling, Faithful Word Baptist Church i Arizona, står också den med på SPLC:s lista över hatgrupper. Pastorn själv blev rikskändis första gången för två år sedan efter att ha hållit en predikan där han bad för att president Obama skulle dö i hjärncancer. Ganska snart toppade han löpsedlarna igen, då för att ha propagerat för att USA borde införa dödsstraff för homosexuella. Han skrattar kluckande när han tänker tillbaka på hur de upprörda reportrarna trängdes i kyrkoentrén för att ställa honom till svars för uttalandet.
– Jag citerade 20:e versen i Tredje mosebokens 13:e kapitel för dem. Där står tydligt att om en man ligger med en annan man såsom han ligger med en kvinna ska de båda straffas med döden – blodskuld låder vid dem! Det är inte precis något som jag har hittat på själv, säger han och börjar packa in sina fem barn i bilen.
Anderson menar att om det är att predika hat att predika det som står i Bibeln, så gör han väl det då.
– Enligt liberalerna är ju hela Bibeln en hatbok, säger han och skrattar igen.
En stund senare sitter hela gänget utspritt på bänkarna i snabbköpet och Anderson hugger in på en rykande het pizzabit med ost och salami. En av döttrarna klänger på honom medan han berättar om hur en av hans farbröder förgrep sig på hans kusiner när de var barn.
– Det är därifrån mitt äckel inför homosexuella kommer. De är rovdjur, våldtäktsmän och pedofiler, det står i Bibeln och det stämmer väl överens med den verklighet jag ser, säger han.
Enligt pastor Anderson finns ”välkända fakta från hälsovårdsmyndigheter” som visar att 90 procent av landets homosexuella bär på otäcka sjukdomar. Han hänvisar också till ”statliga undersökningar” som skulle visa att homosexuella i snitt har 200 partners under sin livstid.
– De är en farsot i samhället, säger han, och tillägger att han för den skull aldrig uppmanar någon att ta lagen i egna händer.
– Men skulle jag gå hem och gråta floder om någon spöar skiten ur en homosexuell? Knappast, de förtjänar att dö, så de kommer ändå billigt undan.
Pastor Anderson hävdar ofta att han bara säger det som miljoner människor i landet tänker. Och den som studerar fallen bakom hatbrottsstatistiken och hör utspel från pastorns meningsfränder, kan lätt tro att det är sant.
Men ingenting är så enkelt i det mångbottnade USA. På samma sätt som här ryms individer som tror att hiv är guds straff mot homosexuella, är det också här som delar av den moderna HBT-rörelsen föddes. I dag betraktar 52 procent av amerikanerna homosexuella relationer som ”moraliskt acceptabla”, att jämföra med 38 procent för bara åtta år sedan. Och i mars i år ställde sig för första gången en majoritet av amerikanerna positiva till homoäktenskap i en nationell undersökning som beställts av Washington post.
Det känns nästan som en omöjlig ekvation att få ihop, men Daryl Presgraves på organisationen Gay, Lesbian and Straight Education Network, GLSEN, tycker egentligen inte det. Han ser ett samhälle där ungdomar kommer ut mycket tidigare i dag än de gjorde för ett par år sedan, och där det börjar bli svårt att hitta människor som inte har åtminstone en bi- eller homosexuell i släkten.
– Då blir det också svårare att hävda att homosexuella är dåliga människor, för de flesta ser att det inte är så. Det tvingar motståndarna att använda en hätskare retorik och fuska ännu mer med fakta, säger han.
Att döma utifrån den bristfälliga hatbrottsstatistiken verkar också förövarna i hatbrottsfall bli allt äldre.
– De vet att de håller på att förlora vilket gör dem desperata, jag tror att mycket av våldet är ett exempel på det. Men det skapar en farlig situation, säger Daryl Presgraves.
Kanske är det i staden Nashville i Tennessee som kampen mellan reaktion och motreaktion blottas i sin allra naknaste form. Det är en stad som sjuder av kreativitet, ett countryns Hollywood, dit musiker kommer från hela landet i hopp om att uppfylla sina drömmar. Men den ligger också mitt i det som har kallats bibelbältets spänne, där kyrkorna avlöser varandra och motorvägar kantas av stora, svarta skyltar som förkunnar att Gud väntar på dig efter döden. Det är svårt att veta om det ska tolkas som ett löfte eller ett hot.
Nyligen jublade Nashvilles HBT-community när staden röstade igenom en lag som förbjuder kontrakterade företag i stadsförvaltningen att diskriminera homosexuella. Lika fort togs dock initiativ på delstatsnivå som syftade till att radera ut initiativet.
Lisa Howe är en av dem som har fått känna på den dragkampen in på bara skinnet. För drygt ett år sedan hon fick sparken från sitt jobb som framgångsrik fotbollscoach på kristna Belmont University i Nashville. Orsaken var lika enkel som förlamande: hon väntade barn tillsammans med en kvinna.
Lisa Howe hade aldrig tidigare varit aktiv i HBT-rörelsen, utan fokuserade mest på att göra ett bra jobb och vara en god förebild för sina spelare, men nu hamnade hennes sexuella läggning plötsligt i centrum.
– Jag stod utan jobb för första gången på 17 år och blev plötsligt en symbol för någonting större än mig själv. Det var omtumlande och livsavgörande, säger hon och skakar leende på huvudet.
Det hade kunnat sluta där, men universitetsledningen hade inte räknat med studenterna. I samma ögonblick som Lisa tvingades lämna sitt jobb, slängde de böckerna och gick ut i protest mot beslutet. ”Jesus älskar coach Howe” stod det på ett av demonstrationsplakaten.
I dag har Lisa Howe gjort en ekonomisk överenskommelse med sin arbetsköpare, och universitetet har infört en regel som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning. Hon blir fortfarande lite skakig när hon tänker tillbaka på det.
– Det hade ingen väntat sig. Att ett kristet universitet inför en sådan regel är verkligen ett jättesteg, säger hon, och tillägger att hon inte kommer att gå tillbaka till fotbollen riktigt ännu.
– Nu ska jag först ge tillbaka lite till den rörelse som har hjälpt mig genom det här. Jag tror faktiskt att jag har hittat ett nytt kall i livet, säger hon.
Det är därför Lisa Howe sitter där som en glittrande paljett i den smutsfärgade korridoren, i Tennessees parlamentsbyggnad i centrala Nashville, tillsammans med Carol Ann som fick sitt hus nedbränt, Jaimee Fucette som tränar sig på att gå i klackar och ett trettiotal andra gayaktivister. Det är besöksdag för allmänheten och de har slutit upp för att träffa sina representanter i den lokala senaten. Huvudfokus ligger på att stoppa lagförslag 49 – det som också har kommit att kallas ”The don’t say gay bill”.
– Det är en helt vansinnig lag som går ut på att lärare ska förbjudas att informera om homosexualitet i undervisningen, berättar en kille vid namn Joseph Rhymer, medan han rotar igenom sina papper i jakt på salsnumret för nästa möte.
Lagförslaget har förts fram av senator Stacey Campfield från Knoxville, och väckt stort rabalder. Egentligen skulle det ha skett en omröstning i frågan om en stund, men den har i sista sekund strukits från listan och skjutits upp till en annan dag.
– Man kan undra varför? säger Joseph Rhymer spydigt, och ser ut över den stora gruppen vänner som har samlats för att ställa till med trubbel.
Carol Ann har redan träffat en av sina lokalpolitiker, och ler lite som svar på frågan hur det gick.
– Han var en snäll kille, men jag tror inte riktigt han fattade vad vi pratade om. Han lever liksom i en annan värld.
De flesta i korridoren tror inte att de kommer att nå några större framgångar i dag, det är för mycket republikaner i senaten just nu, men i det längre perspektivet är de hoppfulla. De blir allt fler, och både Lisa Howe och Carol Ann Stutte har fått se exempel på vilken kärlek som gror mitt bland intoleransen.
– Människor som vi inte ens kände har kommit för att trösta, hjälpt oss att få husrum, samlat ihop pengar till räkningar och ringt vårt försäkringsbolag för att trycka på… Det är som att vi har fått en ny, jättestor familj, säger Carol Ann.
Och Lisa Howe håller med. Efter att hon hade lett sina lag till stora framgångar fick spelarna en möjlighet att betala tillbaka, och det gjorde de flera gånger om. Hon säger att upplevelsen har gjort henne ännu mer övertygad om att ett rättvisare samhälle bara ligger en generation bort.
– Visst ligger södern efter i de här frågorna, men vi tar små steg hela tiden. Det är den äldre generationen som stretar emot, de unga har inte några problem med oss, säger hon, och börjar samla ihop sina saker för att gå in i nästa möte.
– Jag tror att de har förstått att det aldrig kommer något gott ut av att diskriminera människor.
Och statistiskt sett har hon antagligen rätt. Den äldre generationen har dock fortfarande en ganska lång bit kvar till samma insikt. Ett par månader senare har lagen som förbjuder lärare att prata om homosexualitet röstats igenom och Nashvilles antidiskrimineringslag har ogiltigförklarats på delstatsnivå. Vad gäller Carol Ann och Laura Stutte har ingen ännu dömts för mordbranden, och de står fortfarande utan ekonomisk ersättning.
Hur försäkringsbolaget motiverar det? De hävdar att det är kvinnornas eget fel att huset brann upp.
