I december förra året fick de anställda på Heavy Industries and Construction, HHIC, en mindre angenäm julklapp då företaget meddelade att 400 av dem skulle tvingas gå. Skeppsindustrin hade drabbats hårt av krisen, hette det, och för att åter bli konkurrenskraftigt måste varvet i sydkoreanska Busan minska sina personalkostnader.
Enligt sydkoreansk lagstiftning har arbetsköparna ingen skyldighet att förhandla, och nedskärningen kom utan förvarning. Den lokala avdelningen av Koreanska metallarbetarförbundet, KMWU, svarade med att ta ut sina 5 400 medlemmar i strejk. HHIC kontrade i sin tur med att stoppa all produktion och stänga igen varvet.
Det stoppade inte Kim Jin-suk. Strax före gryningen den 6 januari tog hon sig olovligen in på varvsområdet. Den 52-åriga aktivisten hade ett på förhand bestämt mål, och när solen steg över den sydliga hamnstaden tillkännagav hon arbetsköparna – och världen – sina intentioner: Kim Jin-suk avsåg att stanna tills avskedandena drogs tillbaka.
Att hon valde just kran 85 var ingen slump. 2003 rasade en annan konflikt på varvet. Den gången hade HHIC sagt upp 600, och den 40-årige trebarnsfadern Kim Ju-ik hade barrikaderat sig i kontrollhytten på samma kran som nu återigen står i fokus. Han kom aldrig ned igen. Förutom att Kim Ju-Ik förlorat sitt levebröd hade arbetsköparen genom en domstol lyckats utverka att han bötfälldes med motsvarande 6 000 kronor för varje dag hans protest pågick.
Kim Ju-ik stannade i kranen 129 dagar. I oktober 2003 hängde han sig i kontrollhytten. På den lapp han lämnade efter sig stod skrivet: ”Detta är ett land där en arbetare måste riskera sitt liv för att få leva som en människa.”
På sätt och vis var hennes kranockupation en hemkomst. Det var på varvet i Hanjin som Kim Jin-suk hade sitt första jobb som svetsare, och det var där hon formades som facklig aktivist. Varvet var ökänt för sina undermåliga villkor och livsfarliga arbetsförhållanden, och Kim Jin-suk har sagt att så många av hennes kollegor miste livet att hon under första hälften av 1980-talet tvingades tillbringa större delen av sin fritid på begravningar.
Tillsammans med en annan svetsare tog hon sig 1986 för att organisera arbetsplatsen. Det ledde till avsked mindre än ett år senare. Men då hade en oberoende avdelning av metallarbetarförbundet, verksam än i dag, redan fått fäste på Hanjin.
Kim Jin-suk blev sedermera aktivist på heltid inom centralorganisationen Korean Confederation of Trade Unions, men kranprotesten är hennes privata initiativ.
Den kontrollhytt där hon nu tillbringar sina dagar ligger 40 meter ovan mark, på en tredjedel av den jättelika kranens höjd. Hennes kontakt med omvärlden går via en solcellsdriven mobiltelefon som hon flitigt twittrar från. Molniga dagar kan hon inte kommunicera annat än genom att vinka.
Under varma dagar stiger temperaturen i den fönsterlösa kontrollhytten till det outhärdliga. Bekvämligheterna är få. Kim Jin-suk har en filt och en handduk. Hon uträttar sina behov i en hink och har ingen möjlighet att duscha eller tvätta sig.
Hennes supportrar på marken tillåts att hissa upp mat i en korg, men inte förrän den genomsökts av företagets säkerhetsvakter. Samma säkerhetsvakter beslagtar enligt HHIC:s instruktioner allt utom det direkt livsnödvändiga, som böcker och tidningar. I juni stängdes elektriciteten i kontrollhytten av.
Även om Kim Jin-suks aktion innebar isolering har hon varit allt annat än ensam. På marken pågick strejken, och hundratals sympatisörer – från fackliga, ideella, och studentorganisationer – anslöt från hela landet. Busskaravaner till Busan anordnades, och den rörelse som formerades kring konflikten tog snabbt namnet ”Hoppets resenärer”.
Kim Jin-suk blev denna rörelses självklara symbol, och i takt med att hennes protest rönte allt större uppmärksamhet ansåg sig HHIC tvunget att agera. I slutet av juni erbjöd sig företaget att dra tillbaka uppsägningarna och istället erbjuda arbetarna att gå i förtida pension. 304 av de avskedade accepterade erbjudandet, fackledningen avblåste strejken och arbetet vid varvet återupptogs.
Men 96 av de avskedade vägrade, och Kim Jin-suk meddelade att hennes protest skulle fortgå tills dessa fått jobben åter:
– Det finns hundratals skäl till att jag inte kan överge dem, även om de fackliga ledarna tappade tron på mig i dag.
Vad HHIC sannolikt inte räknat med var att protesterna inte skulle dö ut, utan tvärtom eskalera, med uppgörelsen. 1997 beviljades det bankrutta Sydkorea nödlån från Internationella valutafonden. Därigenom kunde statsfinanserna räddas, men med lånet följde hårda krav på att ekonomin och arbetsmarknadspolitiken skulle reformeras enligt nyliberal modell. Sedan dess har landets av hävd radikala fackföreningar pressats tillbaka, och inkomstklyftorna vuxit avsevärt.
I någon mån tycks Kim Jin-suk ha blivit en symbol för den sydkoreanska arbetarklassens frustration över en situation där den inte tycks kunna påverka den ständigt nedåtgående spiralen av försämringar.
Hoppets resenärer har arrangerat flera massprotester – den senaste i lördags – som samlat uppemot 15 000 deltagare. Polisen har angripit samlingarna med vattenkanoner och pepparsprej, och under en protest den 30 juli angreps Hoppets resenärer av 300 medlemmar från Koreanska föräldraföreningen. Från fackligt håll anklagas nu arbetsköparen HHIC för att ha mobiliserat den högerradikala organisationen.
”Kran nummer 85 är som ett brinnande skepp mitt på havet lastat med ammunition”, har analytikern Lee Byong-chul på sydkoreanska tankesmedjan Institute for Peace and Cooperation skrivit i ett försöka att sätta ord på de känslor Kim Jin-suks aktion väckt. Och även det politiska etablissemanget tycks ha insett sprängkraften i protesten.
Efter att ha hållit sig undan i två månader tvingades HHIC:S styrelseordförande Cho Nam-ho inställa sig i huvudstaden Seoul för en parlamentarisk utfrågning. Väl där fick han stillatigande emotta svidande kritik, inte bara av oppositionen utan även av företrädare för det företagsvänliga regeringspartiet Grand National Party, GNP.
– Du har flytt landet för att undkomma utfrågningen. Du misslyckades också med att lösa tvisten medan du var i landet. Dina handlingarförvandlade situationen till en het politisk röra och gjorde folket skeptiskt till kapitalismen. Det är ett antisocialt agerande som urholkat den sociala sammanhållningen, mässade GNP:s Sohn Beom-kyu.
Cho Nam-ho bad upprepade gånger kommittén om ursäkt och försäkrade att företagets avsikt var att återanställa alla avskedade om orderingången skulle stiga. Bland Hoppets resenärer är det få som tror på dessa löften.
Under det senaste decenniet har HHIC trots miljardvinster gjort sig av med runt 3 000 anställda i Busan. Parallellt med detta har företaget kraftigt expanderat sin verksamhet i Filippinerna, där lönekostnaden är en tiondel av den i Sydkorea.
Samtidigt som det offentligt skäller ut skeppsvarvets styrelseordförande är GNP sannolikt intresserat av en snabb lösning. Kritiken som framförs mot Hanjin spiller även över på regeringspartiet, vars politik enligt kritiker har gynnat storföretagen och gjort de rika rikare.
Nyligen monterade polisen ett skyddsnät kring kran 85, vilket har tolkats som ett tecken på att ett försök att få ned Kim Jin-Suk med tvång är nära förestående.
Uppe i sin kran, 40 meter ovanför marken men samtidigt mitt i konflikten, tycks Kim Jin-suk ta det hela med jämnmod. I ett brev skriver hon att såväl GNP som företaget tycks tro att ”problemen med avskedandena löser sig bara jag kommer ned”.
Hon medger att den 238 dagar långa protesten har slagit mot hennes hälsa, och att hon ibland känner sig frestad att ge upp. Men förklarar också vad som får henne att fortsätta:
”Jag sitter på den plats där Ju-ik satt. Jag sover där Ju-ik sov och jag ser samma vy som Ju-ik såg innan sin bortgång. Och jag kommer att göra det som Ju-ik ville men till sist inte kunde: gå ned från kranen av min egen fria vilja.”
