Kort efter att hon, med hänvisning till den pågående blockaden mot Berns, nekat att närvara på Bemanningsföretagens gala attackerades Josefin Brink av Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare. Rankka talar om ”hot om våld” och ”utpressning” och skriver i en debattartikel i SvD att ”Brink legitimerar en maffialiknande aktion genom att likna det med en vanlig arbetsmarknadskonflikt.”
Den tidigare Timbrochefen krävde att vänsterpartisten skulle ta avstånd från SAC, och Brink svarade något oväntat med att göra henne till viljes.
”Låt mig vara fullkomligt tydlig på den punkten: Jag sympatiserar inte med Syndikalisterna och Vänsterpartiet försvarar inte de metoder de använt i samband med blockaden,” skriver hon i sin replik.
Det finns två uppenbara sätt att tolka detta. Antingen har Brink accepterat den version som arbetsköparna och deras allierade försöker sälja – att syndikalisterna verkligen är kriminella bråkstakar. Eller, mer sannolikt, så handlar det om ett försök att positionera sig politiskt. Brink anses – tillsammans med bland andra Lars Ohly – tillhöra den del av Vänsterpartiet som är mest intresserad av att liera sig med LO, vars medlemsförbund Hotell- och Restaurangfacket redan ställt sig på Berns sida.
Oavsett Brinks motiv har hon onekligen gjort arbetsköparna en tjänst. Berns med flera arbetar aktivt för att göra syndikalisterna till några man talar om, inte med. Det handlar om att vinna tolkningsföreträde, och om att miskreditera SAC som en legitim aktör i det offentliga samtalet.
Med Svenskt Näringslivs pengar i ryggen och PR-byråer till hjälp har de nått framgångar: SAC, som av Rankka anklagades för grova brott, nekades replik av SvD. (Först efter att en mejlkampanj organiserats backade tidningen från det publicistiskt mycket tveksamma beslutet.)
Vinna kommer de dock inte göra förrän fler följer Brinks exempel och tar avstånd från den ena parten i en konflikt utifrån den andra, starkare, partens beskyllningar.
