Louis och Claudia blev förälskade vid en mobil metadonklinik i Lissabon. Tre veckor senare slutade Claudia med heroinet. För Louis kom avgörandet ett år tidigare.
Det är sen eftermiddag i förorten Maravilas och slutet på arbetspasset för en av de mobila gatugrupper som åker runt till utsatta områden, byter ut sprutor och försöker stödja och uppmuntra missbrukarna att söka vård. Louis och Claudia har precis klivit in i den husbil som tillhör gatugruppen och hälsat igenkännande på socialarbetaren Priscila Pilthin och psykologen Hamessaline Silva. Priscila häller upp sött kaffe i två stora plastglas medan Louis börjar prata.
– Ni måste blicka framåt och inte hänga upp er på det lilla, säger hon, efter att Louis har utbrutit i en lång harang om hur svårt det är att hitta jobb som missbrukare.
– Men ni ser ändå ut att må bra, tillägger Hamessaline och ler brett.
Claudia och Louis berättar stolt om en stor nyhet. Äntligen har de fått plats på en metadonklinik i närheten av där de bor. Det innebär att de slipper planka på tåget eller gå kilometervis varje dag för att ta sig till kliniken i centrala Lissabon. Dessutom anses båda vara så pass stabila att de får ta med sig metadonet hem. Hem, berättar Claudia, är ett övergivet hus som de har rustat upp och inrett bara ett stenkast från där gatugruppens bil parkerat.
– Det är ett riktigt hem fast utan vatten, elektricitet eller kontrakt, tillägger Louis.
– Men du har inrett det väldigt, väldigt fint, säger Priscila och tittar på Claudia som rodnar lätt och vänder sig bort.
Louis ser på henne och nickar instämmande.
På andra sidan staden, högt upp i ett stort kontorskomplex med utsikt över ett soldränkt Lissabon sitter João Goulão, chef för det nationella institutet för narkotikaberoende, IDT i Portugal. Han anser att anledningen till att de flesta av landets heroinister tillhör hans egen generation är att de upplevde revolutionen som unga. Fram tills att diktaturen föll 1974 hade landet i princip varit isolerat från omvärlden och de enda resorna som tilläts var till krigen i kolonierna. När en oblodig revolution till sist avsatte den fascistiska regeringen formligen exploderade landet i eufori.
– Revolutionen skedde i april och redan i augusti var jag i Amsterdam. För första gången såg jag en kille med en fix i armen och folk som rökte på.
– Alla experimenterade med droger och ingen hade någon aning om vad de höll på med, berättar João Goulão.
Men eftersom landet aldrig hade drabbats av något problematiskt drogmissbruk tidigare så fanns där heller ingen struktur som kunde handskas med de nya problemen. Missbrukarna blev bara fler och fler och myndigheterna stod handfallna.
Mot slutet av 1990-talet hade Portugal Europas högsta andel HIV-smittade sprutnarkomaner och runt 100 000 portugiser klassificerades som tunga missbrukare.
– Varje år byggde vi nya kliniker men ingenting hjälpte, säger João Goulão, som vid tidpunkten var ansvarig för landets beroendecentrum.
Som en följd av hård press från både den nationella opinionen och EU kallade regeringen 1999 ihop en grupp med nio experter där João Goulão kom att ingå.
Direktiven var enkla. De skulle komma med en lösning på vad som började likna en nationell katastrof.
– Vi lade fram en strategi som byggde helt på att missbrukaren var en person som behövde hjälp och inte någon som skulle straffas. Därför avkriminaliserade vi användandet av alla droger samtidigt som vi föreslog ett helt paket av ökade vårdinsatser och skademinskande åtgärder.
Det kontroversiella förslaget godtogs av parlamentet och resulterade i ett flertal nya lagar som trädde i kraft i juni och september 2001. Det blev politiskt ramaskri både nationellt och internationellt.
Oppositionspolitiker hävdade att det skulle komma flyglaster med heroinister från hela världen och det ifrågasattes om lagen verkligen följde FN:s konvention om narkotika.
– Men bland människorna på gatan var acceptansen och förståelsen stor. Alla hade någon familjemedlem eller bekant som var drabbad. De visste att deras Manuel eller Joaquim inte var någon kriminell utan någon som behövde hjälp, berättar João Goulão.
Det kom heller aldrig några flyglaster av heroinister och landet blev aldrig det drogparadis som kritikerna varnade för.
Tio år senare visar tvärtom både nationella och internationella undersökningar att dess politik har lyckats. HIV-epidemin har hejdats och antalet i problematiskt heroinbruk har sjunkit dramatiskt.
– Jag har tagit emot delegationer från hela världen och har själv varit iväg och pratat med min motsvarighet inom Obamaadministrationen.
Men João Goulão poängterar att det egentligen inte är avkriminaliseringen som är den viktigaste komponenten i den nya narkotikapolitiken.
– Det är bara en del i ett stort paket av stora vårdinsatser och reformer.
Det viktigaste med avkriminaliseringen, menar João Goulão, var att alla ärenden gällande drogkonsumtion fördes över från justitiedepartementet till hälsodepartamentet.
Det innebar att någon som blir påkommen med vad som räknas som narkotika för eget bruk aldrig kan arresteras, få fängelsestraff eller hamna i straffregistret. Däremot måste den inom 72 timmar inställa sig inför särskilda tribunaler som består av en jurist, en socialarbetare och någon från hälsovården.
Tribunalen kan remittera till behandlingshem om personen bedöms vara missbrukare och i andra fall till att besöka en kurator. I ovanligare fall kan man dömas till böter eller samhällstjänst.
– När det gäller missbrukare döms de aldrig till böter. Ibland döms de till samhällstjänst men det är också ovanligt. Vi vill ha in dem till behandlingshem men utan tvång. De måste vilja själva om det ska ge resultat, säger João Goulão.
I förorten Maravilas håller det på att mörkna. Det söta kaffet är uppdrucket och de genomskinliga plastmuggarna slängda.
Hamessaline och Priscila ska snart återvända och skriva journaler innan kvällspasset tar över. Men Louis och Claudia dröjer sig kvar.
– De har inte hjälpt oss ens 10 procent av det som ni har gjort, säger Louis och beklagar sig över ett socialt center som kyrkan driver i närheten.
– Det ska ni veta. De har mer än tolv anställda men jag vet inte vad de gör, säger han.
– Hör du, jag tror vi har mer än 80 anställda som gör allt från att laga mat till att städa, skämtar Hamessaline.
Men Louis är upprörd och vill inte smittas av hans skämtsamma ton.
– Det ni gör är verkligen helt otroligt. Ni gör det som min far hade gjort. Han stödde mig i allt, säger han med hes röst.
Priscila försöker bryta in och frågar om det är något fel.
Louis svarar nej, nej och höjer rösten.
– Är det något särskilt med det här datumet? försöker Priscila.
– Nej, nej, säger Louis, men han kan inte hindra att tårarna bryter ut.
– I dag är det två år sedan pappa dog, säger han.
Innan någon hinner reagera springer Priscila upp och slänger sig om hans hals.
Hon flyttar sig närmre och säger:
– Du är inte ensam, häng inte upp dig på det som har hänt. Tänk på framtiden.
