”Solidaransvaret inträder så snart arbetstagarens lön inte betalas ut som den ska. Arbetstagaren kan då rikta lönekravet mot valfri leverantör uppåt i kedjan. Inte minst utländska arbetstagare kommer nu vara säkrare på att få ut den lön de har rätt till när lönekravet alltid kan riktas mot en uppdragsgivare här i Norge. Det ger dessutom en stark motivation för uppdragsgivaren att välja en uppdragstagare som driver seriös verksamhet och följer norsk lag”, skriver den ansvarige statssekreteraren och socialdemokraten Jan-Erik Støstad till Arbetaren.
De norska Kristdemokraterna, ett högerparti i opposition, står bakom regeringen.
”Vi stödjer de bifallna bestämmelserna om solidaransvar. De ska se till att arbetstagare, också de utländska, får de löne- och arbetsvillkor de har rätt till och vi förväntar oss att de verkar enligt den avsikten”, skriver Kari Husøy, kanslichef för Kristdemokraterna i det norska Stortinget.
Geir Pollestad, centerpartistisk ledamot i arbetsutskottet, ser inte att partiet hade kunnat ha en annan uppfattning även om det inte hade bildat regering med det socialistiska blocket.
– Nej, det fanns ett behov av dessa åtgärder. Vi upplever framför allt att den nya lagen har haft en preventiv verkan, säger Pollestad.
Venstre, motsvarande Folkpartiet, som röstade nej till införande vill inte längre avskaffa solidaransvaret. De återstående högerpartierna Høyre, motsvarande Moderaterna, och populistiska Fremskrittspartiet sätter sitt hopp till att EFTA-domstolen – en frihandelsdomstol för de länder som inte är med i EU men ingår i frihandelsavtalet – ska ogiltigförklara den nya lagen.
FAKTA SOLIDARITETSANSVAR
• Sedan januari 2010 är norska verksamheter som lägger ut ett uppdrag på entreprenad eller hyr in personal ”solidariskt ansvariga” i branscher med ”allmängjorda” löner.
• Solidaransvaret innebär att en arbetare som blivit lurad på lönen av en underentreprenör har tre månader på sig att kräva ut branschens minimilön från ett beställande företag högre upp i entreprenörsledet. Beställaren ifråga har då tre veckor på sig att betala ut minimilönen. Mer än minimilönen kan dock inte utkrävas från beställaren.
• Allmängöringslagen ger mandat åt Tariffnemnda, en nämnd bestående av tjänstemän från arbetsmarknadens parter, att besluta om minimilöner i de branscher där nämnden finner behov av detta.
• Lagen infördes redan 1993, men det dröjde tio år innan nämnden började använda den. Jordbrukssektorn (2009) och byggsektorn (2006) är i dag de största branscherna med minimilönsbeslut. Parterna är nu överens om att även städbranschen måste inkluderas.