“Artister som Peps växer inte på träd. Storheten var att han till skillnad från många andra aldrig tillät sig själv att bli en halvdann imitatör.” Arbetarens Johan Apel Röstlund minns Peps Persson.
Det är en alldeles fantastiskt vacker söndagseftermiddag i slutet av juni och någonstans bakom trädtopparna på andra sidan cykelvägen mullrar åskan på avstånd. Regnet hänger i luften och den klibbiga värmen känns nästan tropisk. Radion står på i trädgården när jag hör nyheten om att Peps Persson gått bort, 74 år gammal, och jag kastas genast tillbaka i tiden.
Till ett fullsatt Malmö Folkets Park och en annan stålande högsommardag för snart 20 år sedan. Marken vibrerar och publiken exploderar. Peps och hans Blodsband går på som en ångvält och förvandlar under någon timme världen till ett mindre paradis innan de till sist lämnar den lilla utomhusscenen och efteråt står jag kvar och undrar vafan det var som hände.
Nu är han borta och allt känns lite fattigare. Musiken däremot kommer att leva för alltid men det är nått stort som gått förlorat. Den där befriande integriteten och känslan av att man faktiskt inte måste anpassa sig.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få tillgång till hela appen
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få tillgång till hela appen
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vardag
✓ Få tillgång till hela appen
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill
♡ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad
Inga bindningstider – säg upp när du vill
