Den franska sångerskan Edith Gassion, kallad Piaf, älskades inte bara av sin publik för sin fantastiska röst och uttryck, utan också för sitt gripande öde. Liten som en mygga framstod hon i sin enkla svarta klänning som obegripligt skör, och som om hon skulle flyga iväg om någon råkade öppna dörren. Fakta om hennes liv och karriär är motsägelsefulla; den stora biografin som skrevs av hennes väninna och eventuellt halvsyster Simone Berteaut utkom 1969 och listade alla de dramatiska händelser som kantade och ärrade Piafs liv: födelsen på gatan under en polisrock, den tvååriga dotterns död, raden av män, beskedet om pojkvännen och den stora kärleken, boxaren Marcel Cerdans död precis innan hon skulle upp på scen, och giftermålet med den unge Theophanis Lamboukas kort innan hon avled vid 47 års åldern, hårt sliten efter trafikolyckor, sjukdom och 15 års morfinmissbruk.
Bakhåll har nu på svenska gett ut Piafs egen version av sitt liv. I stort sett bekräftar hon detaljerna hon hunnit fram till när boken skrevs 1958, och man anar att hon gärna själv håller myterna vid liv, hon bjuder gärna på sin tragik – och vet att det säljer, men vad hon framför allt tillför är beskrivningen av en hårt arbetande och professionell artist som aldrig kompromissade.
Bokens titel är knappast ironisk, Piaf levde för kärleken och lyckan. Man hade gärna hört henne beskriva sitt febrila stöd till motståndsrörelsen i det ockuperade Frankrike under andra världskriget, där hon visste att utnyttja sin position som älskad symbol inte minst för att trotsa allt överförmynderi. Här finns ingenting av detta med, Piaf skryter inte, det är bara det att hon inte kan dölja sin integritet eller självklara känsla för solidarietet.
Dansat med lyckan
Edith Piaf, översättning: Ingar Gadd
Bakhåll
