Matfattigdom i semesterparadiset

Penzance är den sista tågstationen i Cornwall, Englands mest södra region. På ena sidan staden ligger den historiskt viktiga fiskehamnen och byn Newlyn och därefter Mousehole, som överväldigande består av semesterboenden.

De många palmträden vittnar om regionens mikroklimat, som tack vare golfströmmen är varmare än resten av England. Kustlandskapet är dramatiskt och inåt landet breder hedar och skogar ut sig. Ett scenario som taget från brittiska myter om Kung Arthur. 

Det är alltså inte konstigt att Cornwall är ett semesterparadis. Hit åker såväl britter som utländska turister. De besöker turistattraktioner, kvarlämningar av gruvnäringen och pittoreska fiskebyar. Vandrare går Cornwalls berömda kustled och regionen är en av Europas mest populära destinationer för vågsurf. 

Men det turisterna inte ser är fattigdomen. Med ett BNP på 68 procent av EU-genomsnittet är regionen den näst fattigaste i norra Europa. I Cornwall, där 80 procent av alla företag är beroende av turism, har pandemin redan satt djupa spår. Efter en drygt tre månader lång nationell lockdown för att minska spridningen av Covid-19, kom turistnäringen igång i början av juli. Men för många i Cornwall är det redan för sent.

Foto: Maria Lundin OsvaldsEn av CTIPA:s volontärer i full fart med att packa matpaket.
Foto: Maria Lundin Osvalds
En av CTIPA:s volontärer i full fart med att packa matpaket.

Enligt OECD kan Storbritannien bli det land i Europa som drabbas hårdast ekonomiskt av coronakrisen. Det märks redan nu. Runt om i Storbritannien ökade matbankerna, som förser hushåll i finansiell kris med mat, sin utdelning av matpaket i maj med 175 procent. Detta är en aldrig tidigare skådad ökning.

– Innan corona delade vi ut två dussin paket i veckan. Men efter mars fördubblades antalet ransoneringar snabbt, säger Christine Glendell. 

Hon är ordförande för matbanken CTIPA i Penzance, som drivs av flera olika kyrkor i närområdet. De förser människor i tillfällig kris med matpaket.

Foto: Maria Lundin OsvaldsDe nya rutinerna funkar bäst när det är fint väder. Då kan CTIPA sätta ut bord utanför sina lokaler. Här placeras matpaketen som därefter hämtas upp av volontärer som kör ut leveranser till utsattas hem.
Foto: Maria Lundin Osvalds
De nya rutinerna funkar bäst när det är fint väder. Då kan CTIPA sätta ut bord utanför sina lokaler. Här placeras matpaketen som därefter hämtas upp av volontärer som kör ut leveranser till utsattas hem.

Matbanker är ett nationellt fenomen i Storbritannien. De har ökat som ett resultat av att regeringen minskat socialförsäkringsutgifter och reducerat bostadsförmåner. 2010 förändrades även Universal Credits, systemet för socialbidrag. Från att ha betalats ut veckovis, sker nu utbetalningarna varje månad. Många av de som kommer till matbankerna lider av de nya bidragssystemen. 

– Därför kan det ta upp till sex veckor innan ett ärende är handlagt och ett beslut fattat. Mångas sparkapital räcker endast en månad utan inkomst, säger Christine Gendell. 

Som hos andra matbanker krävs en matkupong, ett intyg från en myndighet. Varje ny kupong kräver ett nytt besök och en ny utvärdering. 

– I Penzance finns det cirka 50 olika aktörer, som socialarbetare eller skolpersonal, som gör den typen av utvärdering, säger Christine Gendall.

Foto: Maria Lundin OsvaldsChristine Gendell är ordförande för CTIPA i Penzance.
Foto: Maria Lundin Osvalds
Christine Gendell är ordförande för CTIPA i Penzance.

Runt om i Cornwall återspeglar utsatta socioekonomiska områden en nedgång i tidigare industrier: kuststäder som Penzance levde tidigare på fiske, med Camborne och Redruth i centrala Cornwall var beroende av gruvdrift. 

– Idag har många säsongsbetonade jobb med låg lön eller timkontrakt. Turistsäsongen startar i april och sträcker sig till oktober och under sommaren tjänar många sitt uppehälle för vintern, säger Christine Gendell. 

De med säsongsarbeten har drabbats hårt av pandemin, trots att den brittiska regeringen introducerat flera ekonomiska stödpaket till företag och deras redan anställda personal.

– Vi har hjälpt personer som precis skulle börja sitt säsongsjobb när pandemin inträffade och som därför inte blev permitterade, säger Christine Gendell. 

CTIPA håller till i två små garage som ligger i området Treneere, en så kallad council estate, socialbostäder. Bostäderna är öronmärkta för låginkomsttagare, som betalar hyror under marknadspris. Treneere är Cornwalls mest socioekonomiskt utsatta område och tillhör de tre procent mest utsatta i landet. 

Foto: Maria Lundin OsvaldsCTIPA:s lokaler ligger i Treneere. De håller till i två garage.
Foto: Maria Lundin Osvalds
CTIPA:s lokaler ligger i Treneere. De håller till i två garage.
Maria Lundin OsvaldsLorna Prowse är permitterad från sitt jobb och hjälper till med att köra leveranser för matbanken.
Maria Lundin Osvalds
Lorna Prowse är permitterad från sitt jobb och hjälper till med att köra leveranser för matbanken.

CTIPA delar ut matpaket som räcker för sju dagar och består av framförallt konserver och torkade basvaror. I alla matvarubutiker står donationslådor där allmänheten skänker mat med lång hållbarhet.

– Vi vill ge en balanserad och näringsrik diet. Tack vare ekonomiska donationer från allmänheten kan vi köpa mjölkvaror, färska grönsaker och frukt, säger Christine Gendall.

Tidigare kom personer och hämtade sin mat varje torsdag. Efter införandet av social distansering levereras matpaketen hem till behövande.

– De flesta av våra 30 volontärer är pensionärer och därför isolerade. Men vi har fått hjälp från boende i regionen som kör leveranser, säger Christine Gendall.

Även myndigheternas arbete har förändrats. Många jobbar hemifrån och det är därför svårare för de människor som befinner sig i kris att få en kontaktperson och matkuponger.

– Därför har vi gjort det enklare att nå oss genom att starta en hemsida och ett direktnummer för de som behöver hjälp, säger Christine Gendell.

Sedan den 23 mars har vi varje vecka delat ut matpaket för sju dagar till 50-60 familjer, en fördubbling från innan krisen.

Mo Williams, volontär i föreningen Food for families

Men även under normala omständigheter kan det vara svårt att få matkuponger. Det är ofta en extra barriär för de redan utsatta. Framförallt i en liten stad som Penzance, där alla känner till alla. Därför startade Julia Tucker 2017 organisationen Food for Families. De är en förening som arbetar mot matfattigdom i området Penwith, och delar också ut matpaket till människor i kris. Till skillnad från CTIPA kräver de inte en matkupong.

Föreningen håller till i en liten källarlokal i Treneere. Det är lågt tak och alltid trångt. Men det är bättre än tidigare, då Julia Tucker arbetade hemifrån. För ett drygt år sedan fick organisationen ett ekonomiskt stöd från Penzance stadsråd för att renovera lokalen och köpa in hyllor och frysar. 

Foto: Maria Lundin OsvaldsTreneere är ett av de mest socioekonomiskt utsatta områdena i Cornwall.
Foto: Maria Lundin Osvalds
Treneere är ett av de mest socioekonomiskt utsatta områdena i Cornwall.

– Sedan den 23 mars har vi varje vecka delat ut matpaket för sju dagar till 50-60 familjer, en fördubbling från innan krisen. Vissa veckor är lugnare, när barnfamiljer får bidrag för skolmat, säger Mo Williams som driver organisationen tillsammans med Julia Tucker. 

De tvingades, likt CTIPA, att förändra sina rutiner. Bland annat stängde de sin bäst före butik, där besökare varje fredag kom för att hämta snart utgången mat utan att betala. Om de hade möjlighet lämnade de någon form av donation, till exempel gamla tekniska prylar.

Foto: Maria Lundin OsvaldsMo Williams (t.h) och Julia Tucker (t.v) utanför organisationen Food For Families källarlokal.
Foto: Maria Lundin Osvalds
Mo Williams (t.h) och Julia Tucker (t.v) utanför organisationen Food For Families källarlokal.

– Dessutom har jag, med hjälp av min man, kört levererat matpaket till de som isolerar sig, säger Mo Williams. 

– Vi är helt beroende av donationer. Bland annat får vi fryst mat från organisationen the Hive, som gör storkok av matavfall från matvarubutiker. I senaste leveransen kom allt från kikärtscurry till bananbröd, säger Julia Tucker och fortsätter: 

– Utöver mat ger vi ut hygienprodukter men även hundmat till de som har hund, säger Julia Tucker. 

Många av de som behöver hjälp har stora familjer, med många munnar att mätta. 

Mo Williams, volontär i Food for Families

Många familjer drar sig för att kontakta föreningen. Det är stolthet, berättar Mo Williams.

– De flesta tillhör arbetarklassen. De känner skam inför att fråga oss om hjälp. Många av de som behöver hjälp har stora familjer, med många munnar att mätta. 

– Att inte kunna ge sina barn mat är fruktansvärt. Jag var i den situationen tidigare, när jag frågade vänner om pengar till hyran. Det var efter den perioden som jag bestämde mig för att starta Food for Families, säger Julia Tucker. 

De har märkt ett något mindre behöv sedan besöksnäringen öppnade i början av juli. 

– Nu förbereder vi oss på en andra våg och försöker bunkra med varor med långa bäst före datum, säger Mo Williams. 

Sedan coronapandemins start har Food for Families fått besök av flera nya familjer. En av dem är Amanda Coram. 

Amanda Coram är 49 år gammal och bor tillsammans med sin man Mike och sina två yngsta döttrar – 21 år och 23 år –  i Treneere. För familjen har coronapandemin slagit hårt. För första gången har de tvingats besöka Food for Families.

– Att ens familj går hungrig är förfärligt. Det känns som att hjärtat slits itu. Vi har alltid arbetat, betalat vår hyra och haft mat på bordet. Tills allt plötsligt brakade samman.

Foto: Maria Lundin OsvaldsPå grund av coronakrisen har Amanda Coram tvingats besöka Food for Families.
Foto: Maria Lundin Osvalds
På grund av coronakrisen har Amanda Coram tvingats besöka Food for Families.

Amanda Coram är utbildad kock. Fram till för tre år sedan arbetade hon mer än heltid. Men efter en arbetsolycka fick hon problem med tidigare mental ohälsa. I kombination med att hennes 23-åriga dotter för ett år sedan fick en allvarlig diagnos, blev det en självklarhet att gå ner i arbetstid. 

– Jag hjälper henne att lära sig att leva med sin diagnos.

Varje sommarsäsong arbetar Amanda Coram på en restaurang i grannstaden St Ives. Men lockdown innebar att hon varken började eller blev permitterad. Familjen förlorade en inkomst de planerat inför.

– Min man arbetar som säkerhetsvakt nattetid och har jobbat under pandemin. För drygt 50 timmar i veckan får han 400 pund innan skatter, säger Amanda Coram och fortsätter: 

– Mike har en lungsjukdom och borde egentligen isolera sig. Men när vår 21-åriga dotter blev permitterad från sin lärlingsposition som kock, med en lön på 4.15 pund per timme, bestämde sig Mike för att fortsätta jobba.

Krisen är ett exempel på hur det krävs en långsiktig förändring genom att betala en lön som går att leva på – inte minimilön.

Amanda Coram, boende i Treneere

Trots lön, inkomst från permittering och 23-åringens socialbidrag insåg familjen snart att deras inkomst inte räckte till. När deras bil, som Mike behöver för att kunna ta sig till jobbet nattetid, gick sönder och krävde reparation var familjen redan skuldsatt. Amanda Coram kontaktade Julia Tucker. 

– Jag var förnedrad och ledsen. Det är hemskt att oroa sig över pengar till nästa mål mat, eller att flickorna har mens och behöver hygienprodukter, säger Amanda Coram och fortsätter: 

– Som kock förstår jag vikten av näringsrik mat. En dieselbil fungerar inte med bensin, och vi människor måste ha rätt näring för att orka.

- Det är hemskt att oroa sig över pengar till nästa mål mat, eller att flickorna har mens och behöver hygienprodukter, säger Amanda Coram.oto: Maria Lundin Osvalds
– Det är hemskt att oroa sig över pengar till nästa mål mat, eller att flickorna har mens och behöver hygienprodukter, säger Amanda Coram.
oto: Maria Lundin Osvalds

Amanda Corams jobb är fortfarande stängt. Sedan mitten av juli jobbar hennes 21-åriga dotter på en restaurang i grannstaden St Ives. Men höga transportkostnader äter upp en stor del av hennes minimilön. Det kommer ta tid innan familjen återhämtat sig ekonomiskt. 

– Krisen är ett exempel på hur det krävs en långsiktig förändring genom att betala en lön som går att leva på – inte minimilön, säger Amanda Coram.

Penzance stadsråd, med borgmästare i spetsen, är ett av de största och mest ekonomiskt starka stadsråden i Cornwall. Rådet väljs vart fjärde år. Till skillnad från Cornwall Council, den regionala myndighet som ansvarar för lagstiftade uppdrag, som barnomsorg, kan stadsrådet agera snabbt. Redan dagen efter Storbritanniens nedstängning, bestämde sig stadsrådet för att stötta lokala samhällsprojekt under coronakrisen. De gav bland annat 1 250 pund till Food for Families. 

– Vi saknar kompetensen som de lokala organisationerna har. Men vi kan ge ett ekonomiskt stöd, säger borgmästare Nicole Broadhurst. 

Pengarna kom från deras “Social Actions Fund”, som inrättades i början av 2019. Fonden startades för att tackla problem som fattigdom, hemlöshet och alkoholmissbruk. 

– Tidigare hanterades detta endast av polisen. Fonden, som har en årlig budget på 25 000 pund, stödjer lokala projekt som hjälper utsatta grupper.

Men Nicole Broadhurst poängterar, likt Amanda Coram, vikten av att långsiktigt förändra de strukturer som gör att människor hamnar i finansiell kris. Ett av de största problemen i Cornwall är obalansen mellan inkomst och levnadskostnad.

– Vi arbetar med att få företag i Penzance att betala 9,30 pund i timmen. Det motsvarar en så kallad levnadslön, en inkomst som är tillräckligt hög för att upprätthålla en normal levnadsstandard, säger Nicole Broadhurst.

Foto: Maria Lundin OsvaldsNicole Broadhurst är borgmästare i Penzance.
Foto: Maria Lundin Osvalds
Nicole Broadhurst är borgmästare i Penzance.


Trots att Treneree bara ligger två kilometer från Penzance strandpromenad, är verkligheten långt ifrån de semesterfirande som njuter av sol, hav och vacker omgivning. De redan existerande socioekonomiska skillnaderna är extra tydliga i coronakrisens spår, när allt fler hushåll måste vända sig till matbanker för att inte gå hungriga. 

Men trots det ökade trycket på matbankerna finns det ljus i tunneln – medmänsklighet kommer ibland från oväntade håll. 

I Food for Families lilla källarlokalen skriker Mo Williams plötsligt till. 

– En kvinna från Sussex har skickat en check på 5 000 pund! Hon ringde i lördags och sa att hon hört talas om oss och gärna skulle göra en donation. Jag trodde donationen skulle bli 50 pund. 

– Jag kan inte fatta att det händer, säger Julia Tucker, chockad och lycklig, och fortsätter:

– Vi har aldrig fått så här mycket pengar. Det kommer att hjälpa så mycket. Vi måste direkt ringa och säga tack. 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
6 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad