Maud Eduards, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, har tillsammans med fem andra feministiska forskare skrivit boken Motstånd och fantasi – historien om f (Studentlitteratur). Utifrån gemensamma erfarenheter av motstånd mot feministisk kunskap analyserar de hur könsordningen i samhället återskapas. Det hela började för sju år sedan som ett forskningsprojekt men övergick senare i ett bokprojekt.
Vem är f?
– Det är feminister, obenämnda feminister, alla som kallar sig feminister eller som ställer upp på de tankar och idéer som utgör feminismen. F är en konstruktion, en figur som skapas i rummet.
Kan du sammanfatta vad ni fått ut av att skriva boken?
– Det svåra men också fantastiska med projektet har varit att vi skrivit tillsammans, för det är ingen antologi utan vi har skrivit ihop. Texten har skickats runt mellan oss, varv på varv. Inom akademin är det så mycket ensamarbete och att skriva tillsammans har varit en enorm läroprocess. Om hur man ska argumentera för sin sak, kompromissa och lära sig förstå andra. Sedan tycker jag också att det är viktigt att översätta minnen och erfarenheter som är personliga till en diskussion om makt i organisatoriska och strukturella termer. Jag tror att det är viktigt att sätta in egna erfarenheter i någonting större. Det lilla måste relateras till det stora.
Varför är motståndet mot feministisk forskning intressant?
– I min egen forskning är begreppet motstånd helt centralt, främst för att den etablerade ordningens motstånd mot förändring säger någonting om hur samhällsordningen fungerar. Motståndet visar var gränserna går för vad som får sägas och inte, vad som är legitim kunskap och inte. Det visar även hur ordningen ser på förändring, via motståndet kan man avläsa vilken förändring som är möjlig att begära. Jag har tidigare skrivit en bok som heter Förbjuden handling där poängen är att genom att titta på hur kvinnor som organiserar sig blir bemötta så får man fram hur demokratin fungerar. Genom att undersöka vilka som inkluderas och exkluderas synliggörs hur den etablerade demokratin ser ut och vilka normer som gäller.
Hur borde akademin förändras för att bli mindre exkluderande?
– I grunden handlar det om att vetenskap måste bli ett mycket inkluderande projekt, som ställer nya kritiska frågor och tacklar nya problem. Jag tror absolut att feminismen även öppnar för en förståelse av andra maktordningar och just hur sammanvävda de kan vara. Kön är naturligtvis centralt i feminismen men kopplas mer och mer till andra maktordningar som klass, etnicitet och sexualitet. Framför allt är det viktigt att studera hur de samverkar i olika sammanhang, något vi också skriver om. Det visar att maktrelationer inte går att isolera och att uteslutning av grupper hänger ihop med makt. Man visar att akademin är en maktordning som exkluderar olika grupper.
Ser du ingen risk att ni, sex vita akademiska feminister, får ensamrätt att definiera feministisk kunskap och på det sättet deltar i ett exkluderande av andra kvinnors erfarenheter?
– Akademin är ju ett vitt, manligt medelklassfäste. Och vi problematiserar gemensamma erfarenheter av att verka i denna miljö – som vita medelklassfeminister. Det betyder naturligtvis inte att andra feminister inte kan ha andra erfarenheter. Men vi vill synliggöra och ta ansvar för våra positioner i maktordningen.
Varför exkluderas grupper som består av endast kvinnor?
– Därför att kvinnor som samverkar med andra kvinnor inte betraktas som lika legitima som grupper som också består av män. Men argumentet som ofta används är att kvinnor själva har valt exkludering eftersom de bara är kvinnor. Vi som skrivit Motstånd och fantasi – historien om f har i olika sammanhang fått frågan varför vi bara är kvinnor. Vi har alltså gjort någonting märkligt för att vi har inte har någon man med.
Finns det ett motstånd mot kvinnor i akademin eller är det mot det feministiska fältet specifikt?
– Visst finns det ett motstånd mot kvinnor i akademin också, hela diskussionen om att det nu skulle vara för många kvinnor i akademin pekar på det. Att det ses som oroväckande visar ju att det finns ett motstånd. Använder en kvinna dessutom teorier som sätter ord på de här maktrelationerna blir det dubbelt obehagligt; man är dels en person som betraktas som ett problem, dels sätter man ord på det. Det finns absolut ett specifikt motstånd mot feministisk forskning.
Har män som är feminister det lättare?
– Män kan säkert behandla män som är feminister på ett ojust sätt men jag tror å andra sidan att de kan få gehör på ett sätt som kvinnor inte får. Mannens kön försvårar inte projektet eftersom han inte ses som avvikande. Jag tror till och med att en man som är feminist kan bli välvilligt behandlad, speciellt av kvinnor, rent av lite gullad med.
I boken skildras situationer då män på höga akademiska positioner blir rädda för f. Vad blir de rädda för?
– För det första är det är hotfullt och provocerande att benämna maktrelationer. Många vill inte tänka i makt och strukturer utan kanske se problemen mer som en fråga om attityder och åsikter. För det andra är det naturligtvis provocerande att känna sig utpekad själv. Alla ingår ju i den här maktordningen på ett eller annat sätt och det värjer man sig mot. Män vill inte ingå i maktordningen som överordnade, som de som förtrycker eller diskriminerar kvinnor. Kvinnor vill inte bli beskrivna som exkluderade eller illa behandlade. Ingen vill vara överordnad och ingen vill vara underordnad. Då är det många som tycker att det blir obehagligt för att de tvingas ställa frågan: Hur agerar jag?
Är det bara på universiteten som feministisk kunskap är provocerande?
– Motståndet finns både inom och utom akademin men kan se olika ut. Akademin är på ett sätt en snävare arena eftersom det är här legitimt vetande skapas. Det akademiska motståndet handlar om en misstänksamhet mot den feministiska kunskapsbasen. Kön ses inte som en riktigt legitim dimension att studera. Utanför universiteten har vi ofta talat bland jämställdhetspolitiskt aktiva. De kan bli oroade av feminism därför att dessa tankar ifrågasätter det jämställdhetspolitiska harmoniprojektet. Jämställdhetspolitiken spinner ju mycket på att man och kvinna ska komplimentera varandra, inga konfrontationer och motsättningar ska förekomma. Feminister blir obehagliga för det jämställdhetspolitiska projektet eftersom de talar om maktstrukturer på ett sätt som uppfattas som bråkigt och provocerande.
Hur reagerar de som blir provocerade av f?
– Reaktionerna är lika i akademiska och icke akademiska sammanhang. Även mäns och kvinnors reaktioner kan vara lika. Det är uppenbart att kvinnor kan känna ett starkt motstånd mot feminism men det är fler män som visar motvilja och kommer med kommentarer som är menade att provocera. Vissa män blir klart irriterade och klarar inte av att ta ett motargument eller en diskussion. Det kan man ibland se direkt man kommer in i rummet, att här sitter en man som är arg, som kanske till och med kommit dit för att han var arg. Det svåra när kvinnor är motståndare är att då får de negativa männen stöd.
Hur bemöter man påhopp på bästa sätt?
– Vad vi säger i boken är att det i ögonblicket är svårt, ja nästan omöjligt, att benämna vad det är som händer. Vi står där och pratar om maktrelationer i samhället, i organisationer eller i politiken. Vi berättar om hur människor i dessa miljöer förhåller sig till varandra och så händer exakt samma sak i rummet! Samma saker som vi just har berättat om sker i rummet. För egen del har den bästa strategin varit att bolla tillbaka. Säga: Vad tycker du? Hur kan din kommentar tolkas? Det blir ett sätt att inte ta på sig hela ansvaret för situationen. Det är alldeles för lätt att tänka att är jag snäll och trevlig, inte en bråkig feminist, så blir allt bra. Men anpassning lönar sig inte.
Fakta / Kvinnor och män i akademin
Tre av fem studenter i grundutbildningen är enligt Högskoleverkets statistik kvinnor. Inom de flesta utbildningsområden är det fler kvinnor än män som avlägger examen men inom det tekniska området är det fortfarande en övervägande majoritet män som examineras. På forskarutbildningar finns det dock ungefär lika många män och kvinnor.
För alla utbildningsområden, utom Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), är det en större andel av männen än av kvinnorna som går vidare till forskarutbildning. De största skillnaderna finns inom naturvetenskap, humaniora och teologi.
Ju högre upp i den akademiska hierarkin man kommer desto tydligare blir mansdominansen. Bland professorerna är endast 18 procent kvinnor. De kvinnliga professorerna befinner sig i huvudsak inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.
