Inkomstklyftorna i Sverige blir allt vidare. Visserligen har hushållens ekonomiska standard höjts stadigt sedan 1995, totalt med 33 procent fram till år 2006; bara under förra året höjdes standarden med 3 procentenheter. Men samtidigt växer ojämlikheten, rapporterar nu Statistiska centralbyrån, SCB. Den tiondel av svenska hushåll som ligger i toppen av inkomstligan rycker ifrån, medan tiondelen i botten sjunker allt djupare. Avståndet mellan de båda tiondelarna ”har aldrig varit större än 2006”, skriver SCB.
Samtidigt kommer LO-ekonomerna med sin analys av höstens ekonomiska utsikter. De är svagt självkritiska till hur lönekraven ställts i förhållande till löneutrymmet under de senaste avtalsrörelserna. Strategin att lämna en del av utrymmet åt företagen, i tron att de använder det till att anställa fler, har visat sig meningslös, kommer LO-ekonomerna fram till. I stället har det löneutrymme som LO inte tagit i anspråk ätits upp av tjänstemännens stigande löner.
LO-ekonomen Lars Ernsäter ser dock inget samband mellan de nya uppgifterna om växande inkomstklyftor och LO:s återhållsamhet i lönekraven.
– Det som skapat klyftorna är inte framför allt tjänstemännens ökade inkomster från lön, utan ökade kapitalinkomster. Å andra sidan har vi grupper som helt står utanför arbetsmarknaden, bland annat genom arbetslöshet.
Bilden bekräftas av SCB:s statistik. ”Stigande fastighetspriser och en mycket god prisutveckling på börsen har medfört att hushållen har realiserat stora kapitalvinster. Vinsterna är mycket ojämnt fördelade och starkt koncentrerade till toppen av inkomstfördelningen, vilket sprider på inkomstspridningen”, skriver SCB, som förklarar den exceptionella ökningen i ojämlikhet under förra året med just aktieutdelning. LO-ekonomernas analys är att man inte kan komma åt, och omfördela, sådan rikedom med hjälp av lönekrav.
– Inte heller kan lönebildningen klara av att driva upp inkomsterna hos dem som exempelvis lever på a-kassa. Det är en politisk fråga, och där är våra lönekrav av mindre betydelse än de försämringar som regeringen genomför. I så måtto är det politiska arbetet viktigare än lönekampen för att förhindra ännu större inkomstklyftor.
Men vad har LO för strategi för att komma åt de vinster som kapitalet badar i?
– Strategin är naturligtvis att ta ut högsta möjliga löner, säger Lars Ernsäter till Arbetaren.
