Solidärer – avsnitt 12

Spanien, vår och sommar 1938. Klara! Efter Teruel vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag ställer mig som träden och placerar mina armar längs grenarna. Ändå blir jag ingen riktig människa. Jag går åt olika håll men kommer ingenstans. Det är inte det att vägarna är särskilt mörka utan att de inte leder […]

Spanien, vår och sommar 1938.

Klara!

Efter Teruel vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag ställer mig som träden och placerar mina armar längs grenarna. Ändå blir jag ingen riktig människa. Jag går åt olika håll men kommer ingenstans. Det är inte det att vägarna är särskilt mörka utan att de inte leder någonstans. Börjar man skrapa på ytan finns bara förvirring kvar, slingriga underjordiska gångar, som katakomberna i Paris, det var Torsten som berättat om dem – eller om det var Verner Holm. Kilome- terlånga högar av lösryckta kranier, benknotor, öden.

Francos trupper har nått fram till Medelhavet vid Vinaroz. Vad säger det dig? Varje gång vi skjuter ner en fiende jublar vi. Det är krigets inrättning som är sådan, men jag undrar om inte livet följer samma princip. Den där jävla Hellgren hatar jag och om han stått här framför mig hade jag dödat honom på fläcken. Fienden måste röjas undan. Det har blivit grymmare och råare även inom de egna leden. I går arkebuserades Häkkinen för att han varit full när han höll vakt. Vi blev tvungna att titta på när han sköts. Minsta lilla ifrågasättande leder till bestraffning. Einar säger att disciplinen nog är nödvändig om vi vill vinna det här kriget. Han har ändrat uppfattning och säger att revolutionen måste vänta. Fascisterna först. Men hur vinner vi över fascisterna om vi ska ingå i samma hjärndöda disciplin som dem?

Jag kan längta efter att slippa vara vuxen men det är en ihålig längtan, barn är inte så idiotiskt genomsyrade av aningslöshet som vi vill tro. De tvingas uppleva sådant som de inte står ut med, men de kanske har ett större, mer genuint behov att leva? Jag vet inte. Men jag skulle vilja vara uppriktig, Klara. När du tapetserade mina väggar med dina bilder i drömmen, blev jag rädd. Rädd för att det bara var du som förändrades. Jag behöver skriva till dig för när jag gör det kan jag se mig själv på gatorna i Gävle. Inte vet jag om du vill ha mig där, men jag behöver inte vara i ditt rum, behöver inte ligga i din säng och längta efter att du ska hålla om mig, det räcker gott om vi hälsar på varandra på gatan, det räcker långt om vi vet att den andre finns. För mig betyder det i varje fall mycket.

 

*

 

Ett datum, här får ni ett datum för er statistik: sextonde mars. Kan vara en härlig dag i Katalonien. Magnolians knoppar svullnar och de blanka, gröna bladen försöker skydda knop- parna som systrar – och så hörs larmet, genomborrande, det hotfulla surret av propellrar, bomberna är stora blanka stenar, men vad de stenarna har inombords. De faller, enligt prästerna, som ett omen.

Den sjuttonde mars bombades Gran Vía de les Corts Catalanes, den vackraste gatan i Barcelona. I Medelhavet simmar färggrann fisk och agaven har växt sig hög intill den vackra aleppopinjen. Ni får era datum, kungar och presidenter, men kan vi få resten, ni får siffrorna, och vi får livet.

I Poble Sec, på Nou de la Rambla, hackade Conxa bergsmassiven till en tunnel, den grävdes i sicksack för att granatsplittret inte skulle nå in. Den var avsedd att hysa tvåtusen människor och försågs med tre ingångar, eldstad, barnrum, sjukvårdsrum, sanitetsrum. Trotsigt vita lakan och republikens flaggor hängde ut från balkongerna på andra sidan gatan men revolution var ett gammalt ord, staden hade uppstått för att inte utplånas. Marcos skulle peka på kratrar och skotthål och hon skulle ljuga. Inte berätta att två italienska bomber fallit vid Sant Felip Neri, den första dödade de barn som fått skydd i kyrkan, den andra dödade de människor som sedan försökte hjälpa de skadade. Inte säga att Durrutis ideal multnade precis som hans kropp, precis som Ascasos och Ferrers. De livsviktiga utopierna, uppslukade av jorden.

Varför säger du så, Conxa?

Pappans tunga hand på hennes axel. Han var ung, påminde om Poeten – att hon inte sett det förut. Det hängivna, som kunde slå om i en frånvaro som inga flickhänder kunde rå på.

Jag har inte sagt något, pappa.

Hennes envisa flickblick behövde något mer än hans överseende leende.

De döda kan läsa tankar vet du. Han var mörk runt ögonen, hon hade inte tänkt sig honom så utmärglad.

Det var väl ovanligt högtravande sagt, också för att komma från dig? Vem skulle tjäna på det, de döda eller de levande?

Jag har alltid kunnat läsa dina tankar, Conxa.

Och trott att det är kärlek? När du kanske har läst dem fel hela tiden?

Han rörde mjukare vid hennes arm. Himlen var fylld av drakar och eld, det var ingen himmel för ett barn, men det fanns kanske inga barn kvar i Spanien?

Titta Conxa, sa pappan och satte sig på huk bredvid henne, pekade. Nu kommer de, stridsvagnarna, nerför kullarna. Kan du se dem?

Vi har mycket att göra, pappa, vi har inte tid att lyssna på alla som kommer och vill saker.

Det är bra, min flicka. Arbetet tar aldrig slut. Han strök henne över flätorna.

Men när de kommit fram, pappa – åt vilket håll ska jag springa?

Du ska inte springa, Conxa, du ska stanna och slåss. Men om jag inte orkar?

Då är du inte längre min flicka.

Himlen fylldes igen av odjuren. Miguel ropade och Rosa drog in henne i tunneln. Hon tänkte på Marcos, tänkte att hon höll om honom, att han kände hennes armar runt sin kropp.

 

*

 

Kära mamma.

Jag har aldrig varit i något krig förut men det är inte så svårt som man kan tro. Själen underordnar sig kroppen och kroppen har förlorat kontrollen – någon annan bestämmer att tanksen ska dåna, kulsprutorna smattra, vet du ens vad skyttegravsmörsare är, hur grova kanoner låter? Kommer du ihåg att du jämt sa att jag skulle vara mig själv? Men i ett krig finns inget jag. Det är när du tror att du är viktig som paniken kommer. Vi undviker att se varandra i ögonen. När adrenalinet går ur kroppen har vi förhoppningsvis somnat.

Om vi inte somnar blir vi galna. Vi vaknar, dricker vin och gör oss redo. Vi sjunger Internationalen, men orden spricker. Trädljungen bär ljusröda klasar, steneken gummiblad. Det måste fortfarande finnas mycket kvar att älska.

Vad gör du, Ingemar? Du måste komma nu.

Det var Einar som ropade, de skulle bytas av vid vakten. Ja ja, om en minut.

Ingemar försökte igen:

Kära mamma! Nu ska du få höra något fantastiskt. Kom nu, Bäckström!

Ingemar bytte plats och blick med Einar. Det var länge sedan de sa något till varandra. De var fast i Aragonien, någonstans mellan de vita bergen. De var så långt in i kriget att det inte var säkert att de skulle hitta ut.

Kära mamma.

Jag sitter vid elden och försöker minnas vad som hänt i dag. Jag tror det var i morse som vi sprang mot fienden och fick order om att fortsätta fast vi var i underläge, och jag vet inte hur många som dog runt omkring mig när jag sprang och tog skydd och sprang… Ammunitionen tog slut men vi fick order om att avancera.

Spring då era jävla slöfockar!

Arbetarfolket, det bärande, springande, krigande, dödande, dödade folket. Adrenalinet pumpade långsamt ur kroppen, och det var bra. Det var ett under att han överlevt. Det, åtminstone, kunde han skriva:

Kära mamma!

Det är ett under att jag överlevt! Jag sprang rätt genom helvetet, vilken tur att jag hade hjälm, men vet du vad mam- ma, det är inte längre någon skillnad på att leva och överleva och snart är det ingen skillnad på att överleva och dö.

Eivor Bäckström försökte att inte se besviken ut men hon kunde inte sträcka ut armarna mot honom, kunde inte le. Det var taggtråd utanför stenmuren och sandsäckar innanför. Det var gluggar, fyrkantiga, genom vilka bergen och vägarna tycktes så små. Han satt utanför lägret på den andra, plana sidan, och skulle hålla elden vid liv fram till solen gick upp. Det skulle bli dag igen och då skulle några fler dödas, det var lika omöjligt att förhindra som att mörkret skingrades. Några fler skulle begravas men inga gropar blev tillräckligt djupa och inga begravningar tillräckligt långa för att hinna… vad? Eivor hade inte trott honom när han sa att han hört hennes röst långt innan han föddes, att han sett henne redan i de överväldigande ångorna på fabriken. Hon tyckte om berättelsen, men förstod inte att den var sann. När ljuset kom släckte han elden och väckte de andra.

Minnet förändras med omgivningen. Bland stegsnokar och skorpioner minns man en sak, men om den skygga Provencesångaren i mörk fjäderdräkt sjunger minns man något annat. Det gör skillnad om det luktar nybakat bröd eller färskt blod. Minnet anpassar sig efter landskapet. Den tröstande solen får ett minne att brinna som tidigare kapslats in. Och när ett nytt minne snuddar vid ett gammalt kan ett av dem upplösas.

Det kunde inte finnas ett vackrare landskap än det spanska. På andra sidan taggtråden tycktes det orört och gränslöst. Konstigt hur fiender kunde hitta varandra när det fanns så mycket terräng att gömma sig i. Men de skulle ju inte gömma sig, de skulle avancera och ta mark av varandra, de skulle gå dit där det var som farligast. Fast ibland var det bara att vänta och försöka förutspå vad som skulle hända. Ibland hände ingenting. De drack vin på kullar med vidunderlig utsikt, lämnade skyttegravarna och provade att stå oskyddade i solen. Ingemar lutade sig mot ett träd och blundade. Han såg Eivor. Hon stod vid dörren, på väg ut. Vände sig om mot honom. Han försökte minnas om hon såg ledsen ut, nu var det hon som berättade för honom:

När du låg i min mage, Ingemar, blev jag förälskad i en yngre man som nyss börjat arbeta på fabriken. Det var inte att jag var missnöjd med mitt liv, men tillsammans med honom fick jag syn på någon annan inuti mig, som jag tyckte om. Hon var ung och levande, jag visste inte innan att hon fanns. Du sparkade så hårt att jag var tvungen att vila mycket, du växte åt fel håll så läkaren måste vrida dig rätt. Jag kunde inte gå till arbetet och när du föddes hade jag inte platsen kvar.

Hon satte sig på huk i tamburen och sträckte ut armarna och han sprang in i dem. Det var när hon höll om honom som han växte.

Under den värmande solen i Alcubierre mindes han olika män hemma i det lilla rummet på Arbetshusgatan. Pappan var i hamnen och han fick gå ut och leka men ibland behövde han gå in för att hämta något eller för att han fått snö innanför kängskaften, och då såg han dem, männen, de tog över hela rummet. Det såg ut som om de skulle äta upp henne.

Han stod lutad mot stammen, rädd för att bli upptäckt, gömde sitt ansikte.

Mindes när de gick till tivolit, han och mamman, de skulle ha en härlig dag, sa Eivor, i minnet gick det tigrar på gatorna och mamman hade svart spets längst ut på ärmarna. Andra kvinnor tisslade när hon passerade. Vad går hon så rak i ryggen för? Han åkte en karusell, den snurrade för fort, hon skrattade och förstod inte att han ville hoppa av. Hon kunde ändå inte stanna farten. Hade han trott det? Hon köpte sockervadd och hans läppar kändes som klister. Hon höll om honom.

Jag tänkte jag skulle lämna er. Men jag kunde inte.

Hon var vanligtvis inte dramatisk. Det fanns mycket hon kunnat berätta. Fått det ur sig.

Jag vet att du förstår, Ingemar, sa hon. Du förstår bättre än någon annan. Hon släppte honom. Sa att det var dags att gå hem. Han gick bredvid henne. Men egentligen stod han kvar. Som om hon tappat bort honom. Stod kvar vid entrén till tivolit: Jag förstår inte alls, mamma. Jag är för liten för det. Han såg henne försvinna längre och längre in i den södra delen av staden. Det jag förstår är att du lyfter upp mig för att du behöver det. Du stryker mig över håret och bestämmer att jag ska växa, och bli modig. Eivor fortsatte prata – ropade! eftersom hon var så långt framför – fast han inte ville höra. Pratade om en mans vackra ögon. Om hon haft ett fotografi skulle hon visa, sa hon. Tänk att en ung, vacker man vill ha mig. Hon såg annorlunda ut, lyste. Sedan mörknade hon, och han kände inte igen henne då heller.

Jag vill inte att det här ska vara mitt liv. En berättelse som tar om. Varje dag. Börjar på samma ställe, slutar på samma ställe.

Hennes kinder blossade och hon gick fortare. Han försökte hänga med.

Men det är inte sant, mamma, ville han säga. Jag ansträng- er mig hela tiden för att berätta nya saker. Vänder ut och in på mig själv. Det är aldrig samma! Han stod bland tigrarna och hon var långt fram, vevade med armarna medan hon pratade. Han kunde inte minnas hur gammal han var. Var hon sjuk redan då? När han kom fram till rummet på Arbetshusgatan väntade hon på honom på innergården, vid vedboden, omgärdad av slokande syrener, hon plockade sönder de vita klasarna, när han kom närmare sträckte hon ut armarna, det var som vanligt. Hon älskade honom. Han växte.

Jag vill inte gå in än, sa hon. Inte jag heller, sa han.

Tänk att det är sommar, sa hon. Jag trodde inte det skulle bli det igen.

Syrensmulorna regnade ur hennes händer, hon ville inte vara där, hon ville vara någon annanstans.

Jag minns när du var liten, sa Ingemar.

Minns du trädgården med alla äppelträd? Hon drog honom närmare igen.

Det är klart jag gör. Du brukade klättra upp i dem, fast de var höga och gamla och grenarna kunde gå av. Du gjorde det när din mamma inte såg.

Men ägarna till trädgården såg?

Ja, men de sa inget, de tittade på dig genom fönstret och lät dig hållas. För de var fästa vid dig.

Nej, sa Eivor och släppte honom. Det var de inte alls. De kom ut och var arga och jag blev rädd att mamma skulle få sparken på grund av mig men jag fortsatte ändå. Jag kunde inte låta bli de där äpplena.

De hade väl så det räckte, försökte Ingemar. Eivor spände blicken i honom:

Jag vet då ingen människa som har så det räcker.

Allt det här, varje ord, mindes han, när han stod fullt synlig under en simpel, gles trädkrona. Den blommade inte. Bar inga skott, inga frukter. Var inget särskilt.

Conxa, Klara, Ragnar, Einar, Klas, Verner, Torsten, Nils, Peixos, bröderna Rojas, Agustin, Meister, Mordt – ansikte efter ansikte lystes upp. Människor som växt omkring honom, de skulle ända in i framtiden. Spröda, hukande i vinden, vårdslöst upprivna ur jorden, ivägskickade utan riktning. Minnena skulle forma dem fel eller annorlunda mot vilka de egentligen varit, och det gjorde inget. Det var först efter hundra namn – och han äntligen kände sömnen komma – som han tänkte på Eivor. Hon kom efter ett helt kompani och hade den dödssvarta klänningen på, hela livet framför sig. Hon var på väg in till fabriken och tvålmassan och innan hon stängde porten efter sig vände hon sig om, som om hon väntade på någon.

Han drömde om en katt med röda tassar och röda ögon. Den hade varit bortsprungen och när den kom hem var den förändrad. Den var vuxen när den försvann men kattunge när den kom tillbaka, låg hopkrupen i ett hörn och skämdes. Ingemar var besviken på katten och blev elak, sparkade på den, ville inte ha den när den var så främmande och skör, och ful med de där skamsna, röda ögonen. Det var inte direkt en mardröm men det kändes olustigt när han vaknade.

Det gick inte att andas i tältet. Ändå ville han inte vakna och gå upp. Så var det väl för alla. De stod och svajade på gränsen mellan natt och gryning. Att vakna långsamt och sträcka på sig fanns inte, ingen ville heller det. Drömmarna fick ingen möjlighet att mjukna och tunna ur. De knuffade på varandra. Grymtade. Rev på sig byxor och gevär. Klädde ut sig till monster. När Ingemar kröp ur tältet låg kattens röda framtassar lindade om hans hals.

Ingemar mindes när Conxa och Luna stått på arenan i Albacete och frågat: Varför är vi här? Och de hade svarat med en röst: För att slå ner fascisterna! Nu kunde svaret låta hur som helst: För att anarkisterna inte ska få stjälpa allt över ända med sin fixering vid kollektiviseringen. För att stalinkommunisterna inte ska få ta över med sin maktfullkomlighet. För att krossa POUM, de trotskistfascistiska förrädarna.

De ryckte uppför Ebrodalen mot Zaragoza och reserverna kom för sent. De som dog skulle sörjas, men det räckte inte med ordet sorg. För de närmast sörjande var sorgen outhärdlig och skulle gås igenom som en skräcktunnel. Hålet som sorgen lämnat efter sig blev en del av kroppen.

De sprang med tunna sulor på högslätten. Det var bara att springa förbi explosionerna. Det var bara att springa emellan. Det fanns ingen tur, ingen slump, ingen skicklighet, inget öde, inget val, inget värde. De sprang mot en by. Tävlade mot fascisterna. Små ryska uppnosiga jaktplan försökte sätta sig upp mot Junkermaskinerna. Ingemar sjönk ner vid fasaden till en tegelbyggnad. Han behövde bara blunda en minut. Han såg framför sig fängelsemuren i Salt Lake City när Joel Hägglund arkebuserades. Han tryckte sig mot väggen när han hörde skotten. Ett, två, tre, fyra… Gryningshimlen sprack långsamt upp. Han såg Joels vänner som gick för att fråga efter kroppen. De hade blivit lovade att ta den med sig. De försökte prata med varandra men hakade upp sig på ord som fri och utan smärta. Han hade inte varit sjuk. Det kunde inte göras om till tröst att han inte fanns mer.

Bara en minut till vid tegelväggen. Bara blunda. Han såg rök, ruiner. Världen var full av byar och städer som en gång sett annorlunda ut. Världen var full av människor som ville leva.

Sexton år efter Joel Hägglunds död bar Ingemar sin mammas kista till stadskyrkogården i Gävle. Pappan bar också, och kyrkvaktmästaren och Verner Holm. Änglastatyerna vände sig om efter begravningståget, det gjorde de alltid, vred sina sorgsna ansikten men kunde inte sträcka ut stenvingarna för att skydda någon. Ingemar tittade ner i avgrunden, började gråta men pappan räckte honom genast sin näsduk, underligt torr, se så Ingemar, och tårarna vreds av som vattenflödet i en kran. Nu räcker det. Med en harkling. Stel, sansad, finklädd. Han släppte ner en ros. Hålet slöts med jord och döden försvann. Ingemar skämdes för sina tårar. Sträckte på ryggen. Ville inte störta mot den nedsänkta kistan, värdigheten var en lättnad, så tung som den var höll den honom upprätt – ett lod genom en gänglig och ensam kropp.

Ingemar öppnade ögonen. Byn låg öppen och utsträckt, under andra omständigheter skulle det ha varit vackert med de låga tegelhusen i förgrunden och fälten i bakgrunden, men nu blev det farligt. Kroppar låg på overkligt räta rader på bytorget. Ingemar frågade om byns namn men byborna ryckte på axlarna. Alla han frågade pekade åt samma håll, han försökte få hjälp av Agustin att fråga vad de menade: fiender? skydd? Men de skakade på huvudena med en stor, synkroniserad kropp. Ingen bröt ut, ingen föll på knä och skrek. Bakom kulissen av död och ödslighet fanns en marknad där varor synades, persikorna var fina så här års, saften rann över hakan. En flicka ruskade en annan flickas kropp. Blodig mun, blodig blus. De hade lekt, och hon som levde ville fortsätta leka.

Ingemar, var är vi egentligen? Ragnar kom i fatt honom. Jag blundade till och somnade. Fast jag gick. Jag trodde först att jag var hemma.

Det är vi också, sa Ingemar och hörde hur dryg han lät.

En cykel stod lutad mot en ihålig vägg, en äldre man med käpp satt vid en låda apelsiner som kriget inte rört. Flickan försökte fortfarande väcka sin vän eller om det var hennes syster, Ingemar mindes sina armar skaka en kropp på samma sätt, samma krav på en annan människa att göra det omöjliga: Ställ dig upp! Se på mig! När Ragnar tog tag i hans axel skakade han bort handen.

Klara.

Gränsen mot Frankrike är stängd igen. Där vi är nu består frontarbetet bara av propaganda. Vi ropar genom grammofontrattar att vinet och flickorna finns hos oss. Vi ljuger. Förut kom många över, men inte längre. Vi skjuter på varandra som av leda.

Ingemar svävade med pennan i luften – den blev ett litet flygplan, fram och tillbaka över bokstäverna, spetsen neråt, gjorde plump efter plump på papperet. Orden blev kletiga. Vissa brev, som han ändå tyckte berättade något, hade han sparat och vikt ihop i sin ryggsäck, men andra, som detta – som inte ens hade ett slut, knölade han ihop och slängde på elden. Minnet av Klara lyste genom kroppen som en fyrbåk: den morgonen när hon kommit till honom, nej, hon hade inte gråtit, inte hukat, hon var plågsamt rak i ryggen och tittade på honom med en främmande blick. Hon hade sagt att hon inte ville ha honom längre. Sagt med en hårdhet som inte var lik henne, att det var meningslöst att fortsätta eftersom hon inte kom åt honom. Som om det var hans fel, som om det var hans fel om hon kände sig ensam.

Han ville ändå skriva ett sista brev: Klara.

Kärleken räddar oss inte, den överfaller oss, därför blir försvaret av den en stridsåtgärd. Vi försvarar den här sista bastionen, fast den är en provokation, ett meningslöst hopp.

Allt fanns inuti honom och han var skitbra på att berätta, men han kände inte för det mer. I det första brevet hon inte fick (den där sommargryningen i Gävle) hade han skrivit att han måste fara iväg någonstans – som Joel Hägglund – och göra något av sitt liv. Hon hade kränkt honom och skulle inte få att han sprang efter henne. Aldrig skulle han skrapa sina knän mot marken, inte för någon. Han kunde ändå inte förändra det andra människor bestämt. Ginstens svarta frökapslar sprack med en smäll och spred ut sina frön. Fanns det inget annat att slåss för längre skulle han slåss för buskarna och träden.

Han vek ihop de sista ofullständiga raderna och lade dem i ryggsäcken.

Han såg en grupp småpojkar lyfta sina trävärjor i leken. Några var fascister och några skulle dö. De provade denna mardröm och fascisterna kände hur makten kändes och ville inte byta roller fast de bestämt det innan, halva tiden var. Annars vinner vi istället, sa en liten pojke (han låg ner på marken). Men fascisterna var fler. Aldrig, sa en av dem. Aldrig att ni vinner.

Fascisterna hade intagit ett boningshus vid bron och republikanerna var tvungna att blåsa ur huset om de skulle komma vidare. Ragnar och Ingemar fick i uppgift att kasta in hand- granater genom fönstret, om fascisterna sprang ut skulle de skjutas. Överraskningen var planerad till natten och Ragnar var beredd med den första granaten. Om den inte tog, eller tog fel, skulle Ingemar kasta in sin. Det var onödigt att slösa.

De låg i skydd av en buske på den vita marken, den tycktes ritad av krita.

Nu? frågade Ragnar. Nu, sa Ingemar.

Explosionen blev inte så kraftig som de föreställt sig den. De väntade på utspringande, skrikande fascister. Ingemar gjorde sig redo att kasta sin granat men då öppnades dörren och där stod en kvinna med ett barn i famnen. Barnets armar och ben hängde stilla, växande röd fläck på nattsärken. Bak- om kvinnan skymtade en flicka med blodigt ansikte. Mamman skrek men barnen var tysta. Ingemar rusade fram men mamman skrek bort honom. När skottlossningen började, från andra sidan bron, försökte han få med sig mamman och det levande barnet till kritstrecksbuskaget. Men hon kastade sig över sina barn på marken, kulorna ven. I ögonvrån såg han Ragnar rusa iväg.

Gryningen tog över himlen med sepiafärgade stråk. Skottlossningen avstannade. Ingemar kröp mot mamman och barnen. Hon fortsatte skrika åt honom, hennes ögon lyste. Han tog av sig sin jacka och tryckte tafatt tyget mot såret i flickans huvud. Mammans hårda händer på hans rygg. Marken under dem färgades röd. Det började regna och regnet tog bort ytskiktet, resten trängde djupare in. Flickans ögon var inte uppspärrade av skräck, det var mer som om blicken släckts.

Det lilla barnet begravdes. Såret i storasysterns huvud var sytt. Mamman lät Ingemar närvara vid begravningen, men Ragnar var försvunnen. Ingemar ville berätta för Eivor att begravningen var värdig, trots små medel, och att de hjälpt till att laga huset, det var inte jag som kastade granaten, mamma, inte jag som dödade barnet. Ingemar hade levt på mammans kärlek som på en enorm matsäck. Den var tänkt att räcka för evigt men evigt sprack sönder i grusliknande bitar. Hela byn hade väckts men inte av granaten, sa de avlägsna grannarna, utan av ett skrik. Det var mammans skrik, sa Ingemar, men de skakade på huvudena, sa att det låtit som ett djur, ett odjur.

Ingemar under filten i tältet försökte memorera butiker- na från Rådhustorget till sista butikslokalen på söder, fick börja om när han kom av sig: Oscaria, frukthandeln, glas- mästaren, modemagasinet, tvålhuset på andra sidan. Fyran förstås. Hur många gånger hade han inte gått den vägen? Förbi Navigationsparken och pojkskolan, porslinsfabriken, macken och kyrkan och fattigvårdsinrättningen på högra sidan, på vänstra sidan Klara. När han kom fram väntade han som vanligt att se fru Holmströms vita ansikte i fönstret och få beskedet att Klara minsann inte var hemma, men Holmström syntes inte till och han tog förvånat tag om det blanka trappräcket. Han borde skynda sig men gick så långsamt han kunde, räknade trappstegen, såg sig själv smyga in. För en gångs skull ville han ha blommor med sig… blåklint famnen full… lägga dem på bordet och smyga fram till sängen, krypa ner bredvid henne. Han ryckte och ryckte i dörrhandtaget men dörren var låst. Skulle han ha satt sig för att vänta slutade det väl med att det var Hellgren som kom, i sina lackskor och sin fjantiga mustasch – han skulle smila upp sig när han såg Ingemar, inte för att han hade övertaget, utan för att han var en smilfink, och för att det var han som hade nyckeln till Klaras dörr.

Nej, Ingemar gick till Nedre Bergsgatan 28 istället, den breda betsade porten. Knackade på, träet knakade, regeln slogs runt och porten öppnades, långsamt, gnekande, efter- som den varit stängd så länge.

Så du kommer äntligen, sa Joel och knöt halsduken. Vart tycker du vi ska gå?

Ingemar ryckte på axlarna.

Då går vi mot Brynäs då, slumkvarteren, men det är inget mot hur det ser ut i Amerika, jag lovar dig, fast jag säger inte att det inte är illa nog ändå.

Så de gick mot Brynäs, Ingemar och Joel, förbi fabrikerna som bredde ut sin rök. Förbi barackerna och misären.

Joel huttrade till.

Jag önskar jag aldrig rest till Amerika, sa han. Jag önskar att jag aldrig dött.

De gick förbi tvålfabriken på Första tvärgatan och där stod Eivor. Ingemar vinkade men hon såg honom inte. Hon pratade med en man, han sa inget till Joel om hur det stang till i honom.

Det finns ingen stad i hela världen som luktar så gott som Gävle, sa Joel.

När de kom till hamnen gick han före mot kranen.

Vad skulle du ha gjort om du fått fortsätta leva? frågade Ingemar.

Du vill kanske att jag ska svara underverk, sa Joel, men det är bara när man går mot vinden, när det är trögt och man vill vända, som det går att göra något man inte trodde sig själv om. Det enda det går att veta är vilken sorts människa man vill vara. Och apropå vinden, fortsatte Joel med ett leende, slog ut med ena armen, och just då kom en stark vind över Stora holmen, ruskade trädens grenar –

Nu sprids fröna över hela jävla staden, skrattade Joel, åt norr och åt söder. Titta de har fastnat på din kavaj också.

Ingemar lyfte stickiga frön från kavajslaget, de bar vita svansar, de flög bra och fastnade ännu bättre.

Dagen efter begravningen fortsatte ändå kriget. Ingemar skymtade sin spegelbild i ett fönster, fulla uniformen på – ingen overall längre, inget hopkok som de kunde skratta åt och låtsas skämmas över. Det hade aldrig varit romantiskt men nu var det bara dumt. En anarkist i en Sovjetkommunistisk armé. Fascism och stalinism fröade också av sig. Ingemar skulle resa hem och glömma det här. På Södra Kungsgatan behövde ingen vara rädd, tänkte han, eftersom han tänkte på Klara, men han visste att det var ljug, skulle Joel ha hört honom skulle han ha skrattat igen.

Ingemar låg ensam vid kanonen med en träpinne i käften som skydd för trumhinnorna och stirrade upp i skyn. Han såg haubitsgranaternas svartglänsande femtoncentimeter- kroppar falla från himlen, nedslungade i jorden så kraftfullt att kroppen frös till is även när den var beredd. En granat träffade ett träd och slet upp det med rötterna. Civila träd, tänkte han dumt. Ville skratta men träpinnen hindrade honom. Överallt skrik och gevären som aldrig tystnade. Mamma, mamma! Rök, lera, explosioner. Släpa sig tillbaka till skyttegraven, trampa på lik, inte kunna fortsätta, fortsätta, hellre vilja dö än att åka hem. Förstår att himmelen är lika överallt på jorden och att vi en gång haft ungefär samma drömmar men nu kommer du aldrig mer att veta hur det känns i mig.

En av tyskarna, Schmidt, låg där borta och kunde inte röra sig. Han skrek så han var fortfarande vid liv. Dagen gled iväg, utan förvarning och utan skymning. Ingemar låg still och räknade sina fingrar, om och om igen. De satt kvar. Han kunde röra dem. Tummetott, slickepott. Han tänkte att allt fingrarna var fantastiskt. Lederna, huden som anpas- sade sig efter rörelsen, sträcktes ut och krympte. Det tycktes enkelt. Naglarna som växte var långa som gamklor. Schmidt skrek inte längre. De kunde inte hämta honom ens mitt i natten eftersom han låg mittemellan deras och fascisternas skyttegravar. Ingemar tänkte: de, vi. Vi, de. Han skrattade till. Skulle han gå ut till Schmidt skulle ingen kalla honom hjälte utan idiot.

Han kunde se stjärnorna, makten och ensamheten. Och i allting låg motsatsen: utslocknandet, maktlösheten, gemenskapen. Allting låg huller om buller. Inga rätsidor. Inget att enkelt smeka handen över. Han såg de döda kropparna och annars såg han skadorna. Smärtan förlamade och tryckte ner. Inget uppror i det som tillfogats djup skada. Han såg bara hål. Hål i trädstammarna. De skulle förblöda. Han såg körsbärsträdet på Joels gård – det var inte hans gård, utan Catarinas. Hon och Joels pappa hade köpt huset och hyrt ut de flesta rummen, men på platsen där körsbärsträdet skulle stå stod en stor, grön mangel. Kvinnorna for dit med tvätten och sina svettiga kroppar. Det var sorgligt att han inte kunde skilja dem åt. Eivor stod också där, i kön till mangeln. De hade slagit plaggen mot klappbryggorna och sett män glida förbi i sina båtar med ansikten som ingenting. De visste inget om Joe Hill och än mindre om körsbärsträdet som skulle planteras. Det var inte säkert att det var enkelt, att jorden var öppen och beredvillig. Först fick de väck mangeln, därefter stenarna i jorden. Körsbärsträdets unga osäkerhet, sedan allt mer självsäkert upp mot himlen. Det lärde sig att det tappade sina löv, att det inte var farligt. Det är som det är med lövträd, att de dör och flammar upp, dör och flammar upp, lever i hemlighet, på insidan. Ingemar skymtade sin spegelbild en höstdag i Gävle, det var hundra år sedan, och han hade varit ung och inte förstått det, han hade levt men inte riktigt känt det – inte som det kändes nu, och han önskade att människor var träd och inte kunde blöda eller skrika. Han såg Joe Hills körsbärsträd bland fruktträden i dalen. Hur hade det kommit dit? Visste det inte hur farligt det var? Om träd ändå kunde slåss, då skulle vi vinna det här jävla kriget.

I sex dagar och sju nätter låg Schmidt i ingenmansland, mellan fiendens och den egna skyttegraven. Om dagarna hade han spelat död, om nätterna hade han rört sig några centimeter närmare säkerheten. Ingen såg det. Det hände om natten att han levde.

Kolla, sa Einar. Inte låg Schmidt där i går.

Sa så varje morgon. Och de trodde honom inte. Förrän slaget var över. Och Schmidt definitivt var död.

Vallvidrera. Sarria. Bellesguar. Collserola. Pedralbes.

De var så nära Barcelona att han kunde känna hennes doft.

Klink klonk lät spadarna. Pittjii pittji lät kvällsfåglarna.

Aftonsolen sjönk.

De höll sig nära varandra i den kilometerlånga olivlunden, han och Torsten Vikman, slängde sig ner när de hörde kanonerna vissla. Marken var översållad med kroppar. Leran fastnade på kulsprutorna. Han tittade på Torsten och kunde inte minnas att han sett det ansiktet förut: små rynkor och gropar, koppärriga tinningar, hakan inbäddad i skägg. De hörde det prassla till i skogssnåret och lade an gevären. Vapnet var inte tungt längre, han hade fullständig kontroll.

När ska vi få hjälp? kom det ur Torsten.

Lönlösa ord. Liksom ord som fred och samarbete. Lyckan i en mugg med hett kaffe. Så såg de republikens plan och det gick inte att säga lättnad. Men va fan skulle de säga då?

Han hade sett ögon slitas ur sina hålor. Det tog en stund innan skriket tystnade eftersom rösten sitter så djupt i kroppen att inte ens en sprängd käke kan stoppa den. Torsten tittade på honom med ett uttryck han inte tyckte om för det var kletigt och osäkert som om han fått en smäll i huvudet. Pupillerna flöt ut i det blå omkring och det blå ut i det vita, blev en smet.

Försök hålla blicken fokuserad, sa Ingemar. Koncentrera dig!

Men vad ska jag titta på? sa Torsten.

Fienden, sa Ingemar, hjärtat slog hårt, skotten lyste och lät överallt omkring dem.

Men jag förstår inte det här, sa Torsten och lät geväret sjunka. Jag vet inte vart vi är på väg.

Det var Verner Holm som stod framför honom med rädsla i blicken. Ingemar ville skratta åt honom. Så som han jämt skrattat åt Ingemar. Nu tar de dig. Nu tar strömmen dig. Hade kunnat sträcka ut handen för att hjälpa honom men skrattet var i vägen. Han hörde det prassla igen.

Ner för fan, sa han och lade sig platt bakom en buske.

Torsten tittade på honom med blick som ett rådjur. Det var från skogssnåret som skotten kom och penetrerade Torstens bröst.

Joel Hägglund hade försvarat sig med en kvast, och vakten som bänt skaftet ur hans händer sa att det var ovärdigt. Joel svarade att ingen kunde hålla det emot honom att han slogs för sitt liv. Vakten sa att han önskade Joel en gudstro, det hade gjort det enklare för honom att skiljas från livet. Han knöt ögonbindeln och förde ut Joel på gården. Läka- ren hastade fram med stetoskop för att lokalisera hjärtat och fäste en papperslapp däröver. Fem män i olika åldrar stod beredda med gevären genom hålen i lakanet. Utanför fängelsemuren i Salt Lake City stod Joels kamrater och fick inte komma in fast de fått löfte om det (den dödsdömde skulle få ha någon hos sig i slutögonblicket). Jag ger mig av nu pojkar, ropade Joel, fick inget svar och ropade igen: Farväl pojkar! Då lade exekutionsplutonen an – på angiven order – och svaret kom i form av fem skott, varav ett löst (det var bestämt så, vem som helst kunde vara oskyldig) och Joels kropp sjönk ihop.

Ingemar såg det framför sig: Fyra kulor i bröstet och papperet färgades mörkrött. Vännerna hämtade den ännu varma kroppen för att be- grava den långt ifrån Utah. Men först togs han till den lokala begravningsbyrån för att kläs i finkostym. Öppen kista för allmänhetens farväl. Två dagars resa i förseglad transportkista, till Florencekapellet i Chicago. Trettiotusen människor följde begravningståget på Thanksgiving Day till tonerna av Chopins sorgmarsch och Workers of the world awaken. Kroppen kremerades och askan fördelades på sexton kuvert att spridas över världen.

På vägen från Batea mot Ebro rådde kaos. Flygplanen kom plötsligt, var tionde minut fick de slänga sig på marken. Döda barn på rad i ett dike. På andra sidan floden Ebro låg Aut, den låga katalanska bergskedjan som inte fick kall- las berg. Det var dit de skulle. Från Medelhavet fraktades roddbåtar som sattes i floden längs en front på tvåhundra kilometer. Uppsnittandet av republiken skulle förhindras.

Det var första kvällen som det varken fanns vin eller bröd.

Det var första kvällen Torsten inte satt med dem. De åt som vanligt kokta svarta linser och Ingemar kände det krampa i magen. Himlen var eldröd och han såg en äldre kvinna längre bort vid floden. Hon liknade Eivor. Hade famnen full av blommor, som en brud. Han tänkte att det kanske skulle hållas fest eller bröllop i en närliggande by. Han ville säga åt henne att gå därifrån, men med vilken rätt? Hon kände väl till de farliga platserna bättre än han. Blommorna skulle vara vackra ett par dagar men sedan skulle kronbladen blekna och torka och stjälkarna förlora sin spänst. Hon gick vidare längs floden och Ingemar tänkte att han ropade efter henne:

Jag har varit här förut!

Hon vände sig om och log mot honom. Det är klart du har, pojken min.

 

*

I ett gult hus i utkanten av staden (i närheten av Tibidabo) torterades trotskister av stalinister. Husets fönster vände sig mot bambun som växte hög därutanför, värdet på ett liv minskade för varje dag. Conxa kunde höra kvidanden därinifrån – eller om det var huset som kved. Slottets tinnar och torn syntes på långt håll och såg oskadda ut. Rummet hon klev in i var mörkt och stank av urin, hon kunde inte minnas att det var så sist hon var där. Marcos rörde inte en min när han såg henne. Han satt på golvet, så mager, hon hade aldrig kunnat föreställa sig att han inte skulle känna igen henne.

Välkommen, sa kvinnan som tog emot henne, presenterade sig som Ana-María. Leve republiken.

Det fanns en nervositet i hennes unga rörelser, hon var själv ett barn, men inga flätor med rosetter i republikens färger.

Han säger inte mycket, sa hon, men han är snäll och duktig, aldrig elak mot någon.

Fanns det anklagelse i rösten? Marcos lekte med den där flickan Doria, de höll i varsin stirrande docka med munnar fulla av små tänder. Ana-María rörde vid Marcos hår, han tittade inte upp.

Vart tänker ni ta vägen? frågade hon och de unga brösten hävde sig under skjortan, fick Conxa att tänka på Luna. Hon hade inte med det att göra och Conxa tryckte ur sig att pojken skulle till sin moster utanför Valencia. De skulle dit båda två. Det börjar ta slut på säkra platser, sa hon med oväntat bräcklig röst. Vi måste slåss där det fortfarande finns människor att slåss tillsammans med. Fick för sig att höja näven men lät bli.

Annars måste vi slåss där vi är, sa den unga kvinnan och lät precis som pappan. Två lite äldre, utmärglade flickor, kom fram till Conxa, drog i hennes byxor, undrade vem hon var.

Jag är Marcos mamma, svarade hon. Vid sitt namn såg hon pojken rycka till.

Då får vi tacka för den här tiden och önska dig lycka till, Marcos Hernandez.

Ana-María tog Marcos hand och drog upp honom från golvet. Snabbt var han med på noterna och bugade sig för Doria. Så onödigt formellt, tänkte Conxa, samtidigt svämmade hjärtat över av stolthet.

Nu har din mamma äntligen kommit, fortsatte kvinnan och hennes leende var till för att försöka få honom att röra sig i Conxas riktning, men han stod kvar. Marcos som är så duktig, sa hon, gå till mamma nu.

Men han stod kvar, och Doria – med kort spretigt hår (om hon inte haft klänning skulle Conxas trott att hon var pojke) – ställde sig emellan dem.

Så ja Doria, gå och lek nu.

Ingen av barnen rörde sig ur fläcken men Doria tog Mar- cos hand.

Men Marcos, sa Ana-María och försökte låta mild men irritationen drog igenom orden som en kall vind – allting var på väg att förloras: Du ska gå med din mamma. Du ska få komma hem.

Conxa satte sig på huk och sträckte ut armarna: det kändes som om hon sträckte ut dem brett och välkomnande, som en riktig mamma. Marcos tittade från henne till Ana-María – som nickade. Han tittade på Doria som stirrade på Conxa med hat i blicken (fast hon måste ha varit för liten för en sådan känsla). Ana-María böjde sig fram och viskade: Men han har haft utbrott ibland. Och så har han ljugit. Det blir bra nu när han får komma till ett riktigt hem. Barn längtar efter sina föräldrar.

Conxa gick fram till pojken och lyfte upp honom. Han stretade inte emot. Han var lätt som en fågel och höll hennes hjärta i sin hand. Du har väl inget hjärta, Conxa. Hon ville dra in lukten av honom, var på väg att börja vyssja eller sjunga men hejdade sig.

Vägen genom den stora salen var kantad av allvarliga, dömande ansikten – hon vägrade titta på dem. Pappan stod där, det visste hon, men inte Ingemar. Om han såg henne, om han var i närheten, skulle han rusa fram och hålla om henne nu när det svindlade. Hon bar pojken nerför backarna och om det inte varit för hans vilt pickande hjärta hade hon trott att hon bar på ett skelett.

Först gick de till sjukhuset, men där ville de inte ta emot henne. Hon förklarade att hon var orolig för pojkens hälsa, men sköterskan fnös åt henne.

Vi har nog att göra här, du får själv se efter din röda oäkting.

De tog tåget till mostern och där fick han ägg som han åt glupskt och glömde en stund att vara ängslig. Amalia stod bakom hans lilla kropp som en skugga. Hon bar likadana svarta kläder (kjol, blus och sjal) som mostern som satt i soffan och betraktade pojken med tillfredsställelse. Bytte nöjda ögonkast med sin syster, som om de vunnit, som om det var deras futtiga krig: att ena den lilla familjen som inte på något vis liknade de stora, myllrande familjerna på landsbygden. De ville inte tänka på vad som skulle hända när pojken ätit klart. De ville inte fråga, och Conxa ville inte berätta.

Jag kan inte stanna här. Kriget fortsätter och pojken är inte trygg. Nu rasar till och med slotten. Jag måste ta honom med mig, bort från allt det här.

Portalen av besvikna ansikten runt henne. Pappans bly- tunga hand på axeln men hon tänkte inte vända sig om, tänkte inte lyssna på honom när han sa:

Det här är det enda du har.

Som om han visste minsta lilla om vad det var att stanna.

 

*

 

Han kunde inte somna, Ingemar, för tusen syrsor spelade utanför tältet och fullmånen lyste nästan som en sol. När han snuddade vid sömnen snuddade han samtidigt vid en kropp och han makade sig närmare, ville att den andra kroppen skulle lägga sig bakom honom och hålla om, stryka honom över panna, ögonlock, kinder. Täcket var mjukt och deras kroppar sjönk djupt ner i madrassens fjädring. Så skulle han somna och vakna. Det fanns inget som tvingade ut honom på gatorna. Det behövdes inga fanor, inga gevär, inte ett stängt bröst med hjärtat som gisslan, inte ens en rak rygg. Ingenting skulle de behöva slåss för. Men det var hon som inte ville ha honom och han ryckte till, frysande mitt i sommarnatten. Gick upp och ut ur tältet, såg floden som var blankare om natten än om dagen, försökte minnas sig själv, vem han var, varifrån han kom. Bakom honom sträckte de bördiga kullarna ut sig, paradisdalar med persikoträd och apelsiner. Han mindes att han gått över åkrar, under blommande träd, med en kvinna, det spelade ingen roll vem hon var, han lin- dade sin arm runt hennes midja och tyckte om henne. Runt omkring dem gick fler människor och flöt in i varandra, in i grönskan, jorden, vattnet… Inte alls som liken i floden skulle flyta in i varandra med avskavda, ruttnande hudar.

Står du här? hörde han Einar. Fan jag kunde inte somna jag heller.

Det drar ihop sig, sa Ingemar.

Jo. Men du borde inte stå så där öppet.

Äh, sa Ingemar. De där kräken. De sover som små barn. Einar skakade på huvudet, sparkade i marken.

Vet du vad jag längtar mest efter? Vattnet hemifrån, klart och kallt, direkt från källorna. Törsten är fan värst.

Och uselheten, sa Ingemar och ville sträcka sin hand mot Einar, ta tag i honom. Vi vet inte vad som kommer att hända, vi kalkylerar, men det kommer från ett annat håll.

Du menar att det är vi som blir överraskade?

Vi har ingen jävla aning.

Desto större anledning att du hukar dig, Bäckström.

Jag är säker på att jag varit här förut, sa Ingemar, fast då såg det helt annorlunda ut.

På vilket sätt? Det lät som om Einar verkligen ville veta. Ingemar ryckte på axlarna fast han såg allt tydligt framför sig. För det var så det var, allt mindes han, varje tid, varje

plats, varje människa.

Äh fan, sa han, nu går vi och lägger oss.

Jägarsoldater tog sig över floden och dödade Francos vaktposter. Samtidigt upprättades repförbindelser för stormbåtar och pontonbroar. Flodbädden fylldes av soldater. Yrvakna, kontrollerade. Dagen hade inte grytt och kall dimma täckte dem när de klättrade ner till båtarna som låg med roddarna färdiga. Vattenståndet var lågt och det var möjligt att vada. Francos styrkor överrumplades. Fångar och utrustning togs. Hela första dagen var lyckosam. Ebro kunde bli vändpunkten, det var inte över. De fick in radiosändningar med nya förhoppningar. De hörde arbetare och antifascister runt om hela världen jubla, men det var något med de där rösterna som inte stämde.

Vad är det som inte stämmer, Bäckström?

Han kunde höra Verners röst. Han kände hans grepp om nacken.

Det är för sent, viskade Ingemar, och vreden slog fram genom orden.

Alla vet, men ingen orkar veta, sa Verner.

Är det nåt konstigt då, sa Ingemar, att det omöjliga inte går att veta?

Motoffensiv, artillerield, de metallgrå djävulsfåglarna med röda kors över vingarna. Ingemar på pontonbron, halvvägs över, hörde en röst bakom sig: Skjut mot planen, Bäckström! Nu! För fan, Ingemar, lyft geväret!

Nej, inte mindes han det här – det här hade inte hänt: inte blodet, metallsplittret, den svarta strömmen. Inte drömmen om Conxa, som om den drömmen var ljus och sval som en vårmorgon i Gävle, då när allt vaknar fast man inte trodde det var möjligt för något att leva igen. På några sekunder har vintern försvunnit.

Det hörs en fågel.

Va fan, inte har den väl kommit redan?

Fast allting har byggts upp för dess återkomst.

Och de går genom blomregnet, ingen kan tro att någonting hemskt ska hända.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
3 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad