I slutet av oktober förra året röstade 123 av FN:s medlemsländer för att förhandlingar om ett totalt förbud mot kärnvapen ska inledas våren 2017.

38 länder, däribland kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Israel och Natoalliansens 28 medlemsländer – med undantag för Nederländerna som lade ner sin röst – röstade mot resolutionen. Intressant nog avstod kärnvapenländerna Kina, Indien och Pakistan från att rösta – och kärnvapenlandet Nordkorea röstade till och med för förhandlingar!

Sverige röstade för förhandlingarna, men skulle det ha varit självklart eller ens troligt om vi liksom våra nordiska grannländer Danmark och Norge tillhört Nato? Sverige motiverade sitt bifall med att det försämrade säkerhetsläget i världen har gjort kärnvapennedrustning till en brådskande och allt viktigare fråga för världssamfundet, men betonade att förhandlingar om ett totalt kärnvapenförbud inte får riskera att Icke-spridningsavtalet, som fortfarande är hörnstenen i processen mot en kärnvapenfri värld, desavoueras.

Det var i december 2014 som den österrikiska regeringen lade fram ett förslag om lagstiftning om ett totalt förbud mot kärnvapen. Under översynskonferensen om icke-spridningsavtalet i FN i New York våren 2015 stöttade många länder det österrikiska initiativet som döptes till ”Humanitarian Pledge” och så småningom förvandlades det till den nu antagna FN-resolutionen L.41.

Shannon N. Kile och Hans M. Kristensen, båda forskare vid SIPRI, skriver i forskningsinstitutets årsbok 2016 att det sammanlagda antalet kärnvapen i världen fortsätter att minska – men samtidigt är ingen av de nio officiella kärnvapenstaterna inställda på att ge upp sitt kärnvapeninnehav inom överskådlig framtid. Ryssland och USA har tillsammans mer än 14 290 av det totala antalet 15 395 kärnvapen i världen (siffrorna är daterade januari 2016 och approximativa, betonar forskarna) och de båda ledande kärnvapenmakterna är i full gång med att modernisera sina kärnvapenarsenaler.

”Den 18 juli 2016 röstade det brittiska parlamentet med stor majoritet igenom att fyra nya atomdrivna ubåtar, bestyckade med en ny generation kärnvapenmissiler, ska byggas.”

Det gör även kärnvapenmakten Storbritannien. Den 18 juli 2016 röstade det brittiska parlamentet med stor majoritet (472 röster mot 117 i underhuset) igenom att fyra nya atomdrivna ubåtar, bestyckade med en ny generation kärnvapenmissiler, ska byggas. Beslutet betyder att Storbritannien, som enligt SIPRI-forskarna idag innehar uppskattningsvis 215 kärnvapen, därmed investerarar i kärnvapen för de närmaste 50 åren.

Samma dag som omröstningen skedde deklarerade också den brittiske försvarsministern Michael Fallon att Storbritannien kommer att behöva sin förmåga till kärnvapenavskräckning i framtiden och nämnde som exempel på farliga fiender IS och andra terroristgrupper.

I dag lagras Storbritanniens kärnvapenstridspetsar avsedda för Tridenubåtarna i en depå nära byn Coulport vid Loch Long i Argyll i Skottland. 13 kilometer därifrån ligger flottbasen Faslane där de fyra ubåtar som ska ersättas är stationerade. Anläggningarna i Coulport och Faslane utgör en stor del av ekonomin i kommunerna Argyll, Bute och West Dunbartonshire.

När skottarna i september 2014 folkomröstade om självständighet från Storbritannien var Tridentubåtarnas framtid en viktig stridsfråga. Den skotska regeringen, som är mot kärnvapen, ville konvertera anläggningen till en vanlig flottbas med bibehållet antal anställda. Den brittiska regeringen lovade då skottarna att skapa fler jobb på Faslane genom att göra den till hemmabas för samtliga ubåtar i Royal Navy inklusive den nya generationens kärnvapenbestyckade ubåtar, bara de röstade nej till självständighet.

Under 1980-talet lät britterna USA deponera kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler på RAF Greenham Common and RAF Molesworth, vilka försvann när INF-avtalet från 1987 implementerades. Men USA kan även i framtiden komma att utplacera kärnvapen på brittiskt territorium.

I dag är det fem andra Natoländer som sammanlagt härbärgerar cirka 240 amerikanska kärnvapen på sina territorier till följd av den kärnvapendoktrin som alliansens medlemmar enats om. De amerikanska kärnvapnen finns på följande flygbaser: İncirliks flygbas i Turkiet (cirka 90), inte långt från gränsen till Syrien, på Avianos flygbas (cirka 50) och Ghedi Torres flygbas (cirka 40), båda belägna i norra Italien, på Kleine Brogels flygbas i Belgien (cirka 20 ), på Volkels flygbas i Nederländerna (cirka 20) och slutligen på Büchels flygbas i Tyskland (cirka 20). Källa: www.icanw.org/the-facts/nuclear-arsenals/

I svenska medier skrivs det i stort sett ensidigt om Rysslands militära upprustning, moderniseringen av de ryska kärnvapnen och den ökade ryska aktiviteten i Östersjön, medan USA:s och Storbritanniens och därmed Natos stora satsningar på nya kärnvapen förbigås med tystnad.

”I verkligheten är det en ny kärnvapenkapprustning som pågår.”

I verkligheten är det en ny kärnvapenkapprustning som pågår och påminner en gammal fredsaktivist om det ångestfyllda 1980-talet, där världen flera gånger balanserade på randen till ett kärnvapenkrig. I efterhand har det framgått att det kanske är lyckosamma tillfälligheter som gjorde att vi klarade oss den gången. Donald Trump och Vladimir Putin som ledare för de båda största kärnvapenmakterna inger väl inte precis någon känsla av att säkerheten och stabiliteten kommer att öka under de närmaste åren.

Det som är kusligt annorlunda i dag är det civila samhällets tystnad. Under hela 1980-talet fanns det en stor, bred och brokig fredsrörelse i Europa och USA. Hundratusentals människor ur alla samhällsskikt deltog i demonstrationerna. Fredsläger slogs upp vid de europeiska kärnvapenbaserna för att åskådliggöra att hotet om utplåning var verkligt. Olika yrkesgrupper organiserade sig utifrån sina professionella kunskaper och uppgifter.

I dag gör sig ingen folklig opinion hörd vare sig på gator och torg eller i media. Det är sorgligt och farligt, för demokratierna behöver en upplyst allmänhet som utövar konstant press på politikerna i en sådan viktig fråga för mänsklighetens överlevnad som kärnvapnens vara eller inte vara är.

Tack och lov är tystnaden inte kompakt. I april 2007 grundades International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, förkortat till ICAN, i Melbourne, på initiativ från International Physicians for the Prevention of Nuclear War (Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen), som för övrigt belönades med Nobels fredspris 1985.

I juni 2016 hade 440 organisationer i 98 länder anslutit sig till ICAN, som fokuserat på att mobilisera de civila samhällena runtom i världen att bilda folklig opinion för förhandlingar i FN om ett totalt förbud mot kärnvapen. Den viktiga uppgiften nu är att dessa förhandlingar om ”a legally binding instrument to prohibit nuclear weapons, leading towards their total elimination” får konkret stöd av medborgarna och medial uppmärksamhet.

Förhandlingarna kommer att äga rum i FN i New York 27 till 31 mars och 15 juni till 7 juli 2017. Det civila samhället kommer också att vara representerat och följande svenska organisationer ingår i ICAN:s nätverk: Folkkampanjen mot Kärnkraft – Kärnvapen, Greenpeace Sweden, ICAN Sweden, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Kvinnor för fred, Läkare mot kärnvapen, Lärare för fred, Ofog, Palme Center, Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen, Svenska Fredskommittén, Svenska Soka Gakkai International samt Feministiskt Initiativ.

”Fakta om den pågående kärnvapenupprustningen saknas inte för den som vill veta mer.”

Fakta om den pågående kärnvapenupprustningen saknas inte för den som vill veta mer. I Bulletin of the Atomic Scientists har, alltsedan tidskriftens start hösten 1945 kort tid efter att USA fällt atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, världsledande forskare kontinuerligt publicerat fakta om och analyser av utvecklingen på kärnvapenområdet. Tidskriften riktar sig inte till en sluten krets av experter utan strävar också efter att nå den vanliga intresserade medborgaren. Därför fungerar den som en unik kunskapsbas för alla som vill bilda opinion i en av mänsklighetens ödesfrågor.

Sedan 2015 står den ikoniska Domedagsklockan i Bulletin of the Atomic Scientists på tre minuter i midnatt, samma tid som 1984, när utplaceringen av de nya medeldistanskärnvapnen just inletts i Västeuropa! Planetens framtid står på spel.

”If everyone was so smart, why didn’t they see this coming?” frågar sig en av överlevarna efter ett kärnvapenkrig i filmen On the Beach, baserad på Nevil Shutes roman med samma namn.

Just det.

I en tidigare version av debattartikeln hävdades felaktigt att Kina röstade mot FN-resolutionen – i själva verkade lade landet, i likhet med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, ned sin röst, vilket också är det som står i denna version av artikeln.