De flesta tycks vara överens om att Donald Trumps seger var en protest från de breda amerikanska folklagren mot det vi har kommit att kalla globalisering. De som röstade på Trump är i stor utsträckning ”globaliseringens förlorare”, människor som sett mer eller mindre all tillväxt gå till den rikaste procenten, medan deras egna reallöner under samma period har stagnerat eller till och med sjunkit.

Forskning från Economic Policy Institute visar till exempel att 85,1 procent av samtliga inkomstökningar i USA mellan 2009 och 2013 gick till den rikaste procentandelen av befolkningen, samt att hälften av all inkomstökning gått till denna enstaka procent sedan 70-talet. Samtidigt har det främsta argumentet för Hillary Clintons presidentskap ofta varit att hon som kvinna skulle krossa ”det största glastaket” genom att bryta den mansdominans som präglat ämbetet – en klen tröst för alla de både män och kvinnor som tvingats jobba dubbla skift för att kunna sätta mat på bordet.

Vi har hört detta om och om igen från Trump själv. Han har lovat att ta tillbaka industrier till USA genom att höja importskatten på varor från de länder som övertagit amerikanska industrijobb. Detta är en tydlig antiglobaliseringsplan. Det är också en tämligen dålig plan som, om den genomförs, med största sannolikhet kommer att resultera i ökade priser på en hel del varor snarare än industriell återväxt; att konkurrera med kinesiska fabriksarbetare kräver trots allt mer än höjda importskatter. Men hans plan har talat direkt till en bred amerikansk erfarenhet. Delar av hans så kallade ”populism” består helt enkelt i att han gett denna erfarenhet en politisk form.

Att se Trumps vinst som en protest sprungen enbart ur ekonomisk knapphet är dock att reducera den till en fråga om misslyckad Washingtonpolitik, och inget mer. Trumps kritik har inte bara riktats mot ett antal misslyckade frihandelsavtal utformade av ett i övrigt välfungerande demokratiskt system. Den har riktats mot ett politiskt system försatt i demokratisk konkurs.

Är det en slump att Trumps folkliga mobilisering på en och samma gång har riktat sig mot globaliseringen och mot det ”politiska etablissemanget”?

Den svåra frågan gäller denna djupare kritik: har Trump rätt även här? För att besvara den frågan måste vi förstå hur globalisering förhåller sig till demokrati. Är det en slump att Trumps folkliga mobilisering på en och samma gång har riktat sig mot globaliseringen och mot det ”politiska etablissemanget”?

Jag vill försöka besvara den frågan från ett annorlunda perspektiv. Filosofen Slavoj Žižek har hävdat att ”det eviga äktenskapet mellan kapitalism och demokrati” bör betraktas som en gång för alla upplöst i och med den ekonomiska framgång som globaliseringen har inneburit för totalitära stater som Kina och Singapore, något han (en smula ironiskt) kallar ”kapitalism med asiatiska värderingar”. Trumps ständiga löfte att ta tillbaka amerikanska jobb från Asien tycks peka, om än förvirrat, i en liknande riktning: en röst på honom var både en röst för demokrati och mot globalisering. Men vad, exakt, är bakgrunden till denna skilsmässa? Jag har kollat närmre på Singapores politiska och ekonomiska historia för att komma åt ett svar på den frågan.

Singapore är en ung och till ytan mycket liten nation. 1965, efter en kort union med grannlandet Malaysia, fick landet full självständighet. Redan tidigare hade dock planer börjat dras upp för den enormt snabba och sedermera framgångsrika industrialisering som skulle ske här. Singapore hade vid tiden för självständighet i mer än hundra år varit en viktig global hamnstad där en mängd varor stannade på väg till och från väst. För att låna en samtida singaporiansk historikers ord var Singapore sedan länge ”för Malaysia vad New York är för USA: en kommersiell, konstnärlig och kulturell huvudstad”.

Den dragningskraft som Singapore utövade på människor i Malaya (nuvarande Malaysia) och södra Kina ledde dock till kraftig överbefolkning, och för att lösa detta skickade FN år 1960 en kommitté till Singapore i syfte att undersöka möjligheterna för ”ekonomisk utveckling”. Kommittén leddes av holländaren Albert Winsemius, och efter några månader i landet kom de till slutsatsen att Singapores enda chans vad gäller att skapa jobb åt den snabbt växande befolkningen var att koordinera ett aggressivt och väsentligen statslett industrialiseringsprogram. Gruppen presenterade således en 10-årsplan (1961–71) där de beskrev vilka industrier som Singapore bör satsa på, vilka nya statliga myndigheter som bör skapas för att hantera detta projekt, samt vilka industriella relationer som bör råda i den lilla stadsstaten.

Det ”ekonomiska mirakel” som Singapore sedermera kom att genomgå har inom majoriteten av konventionell historieskrivning förklarats som ett resultat av god ekonomisk policy. Singapores ledare valde att prioritera pragmatiska och rationella lösningar framför den typ av idealistiska och ideologiska program som präglat många andra postkoloniala nationer. Vad som ofta inte nämns är de politiska förutsättningarna för en sådan ”ekonomisk pragmatism”.

När Winsemius kom till Singapore kom han till ett land som fortfarande befann sig under delvist kolonialt styre, vars befolkning drömde om ökad självständighet och värdighet. Den antikoloniala rörelsen fann sin politiska form i de många radikala fackföreningar som organiserade den då lågutbildade och i stora delar illitterata arbetarklassen; det var också denna rörelse låg till grund för landets första självständiga regeringsparti, People’s Action Party (PAP), som redan var vid makten när Winsemius dök upp. De radikala krafterna inom och utanför partiet kämpade för socialism och antikolonialism, något de såg som oundvikligen en och samma kamp då kapitalism och kolonialism sågs som två sidor av samma mynt.

”Du kan slänga dem i fängelse, slänga ut dem ur landet, du kan till och med döda dem.”

Konfronterad med denna industriella situation förklarade Winsemius för landets dåvarande premiärminister, Lee Kuan Yew, att Singapores enda chans till ekonomisk utveckling är att ”eliminera kommunisterna”, med vilket han menade just dessa radikala fackföreningsledare som nu också utgjorde stora delar av PAP. ”Som ekonom”, sa han, ”är jag inte intresserad av vad du gör med dem. Du kan slänga dem i fängelse, slänga ut dem ur landet, du kan till och med döda dem. Det intresserar mig inte som ekonom, men jag måste säga dig att om du inte eliminerar dem i regeringen, i fackföreningarna, på gatorna – glöm ekonomisk utveckling”.

Det har senare framkommit att inte ens den brittiska underrättelsetjänsten köpte en sådan kalla kriget-retorik – de beskrev i stället fackledarna som ”vänsterorienterade socialdemokrater” i interna dokument – men FN-ekonomen Winsemius var bestämd.

I den rapport som Winsemius grupp producerade gavs detta upphävande av demokrati dess ekonomiska klädedräkt:

”I ett litet land med en stor befolkning som måste leva på export är det på lång sikt inte regeringen som bestämmer arbetstimmar och förhållanden, inte fackföreningarna och arbetsgivarna som kan bestämma löner och löneförmåner, utan i stället den utländska kunden […] Kapitalet kan gå till andra länder, som det redan har gjort. Företag kan lägga ner eller fly, som det har gjort de senaste åren. Arbetarna har inga flyktmöjligheter. De behöver anställning här och har ingen tid att vänta.”

Arbetarklassen har inga flyktmöjligheter, alltså, men kapitalet har det. Därför måste fackföreningsrörelsen – den breda rörelse som gav uttryck för folkviljan – elimineras, åtminstone i dess radikala, ”kommunistiska” skepnad.

Lee tog Winsemius råd, och tre år senare lät han fängsla majoriteten av de radikala fackföreningsledarna, som vid den tidpunkten hade brutit sig ur PAP och format Barisan Sosialis (Socialistiska Fronten). Detta är i mångt och mycket den politiska skapelseakt som legat till grund för den politiska och ekonomiska utveckling som därefter kommit att ta plats i Singapore, nu hyllad av många som den ”globala staden” par excellence

I och med denna massarrest stod landet utan opposition både inom parlamentet och fackföreningsrörelsen – och den ”industriella fred” som Winsemius grupp hade framhållit som avgörande för ekonomisk utveckling kunde etableras.

Singapore är inte förvånande ett av världens mest ojämlika länder, med världens högsta arbetstidssiffror.

I dag, drygt femtio år senare, finns inga självständiga fackföreningar i Singapore. I stället är alla fackföreningar knutna till National Trade Union Congress, vars kopplingar till styrande PAP är många och starka. Dessutom har fackens förhandlingsrättigheter under åren begränsats kraftigt, och har nu främst att göra med frågor rörande diskriminering (baserat på kön, etnicitet och ålder). Bestämmanderätten gällande sådant som löner, löneförmåner, arbetstid och anställningstrygghet, å andra sidan, har lagts helt i händerna på olika statliga myndigheter och arbetsgivare. Singapore är inte förvånande ett av världens mest ojämlika länder, med världens högsta arbetstidssiffror.

Det är viktigt att minnas att det vi i dag kallar för globalisering hade sin början i platser som Singapore, och i de medvetna elimineringar av demokratiska rörelser som utspelades där. Vad som är oroande vid läsningen av det dokument som Winsemius producerade åt Singapores regering är att hans slutsatser både är så bekanta och så svåra att motsätta sig på rent ekonomiska grunder.

En av de viktigaste politiska konsekvenserna av kapitalets globalisering – inte bara i Singapore utan mer eller mindre överallt, inklusive USA – är att strejkrätten alltmer har kommit att fungera som kapitalägares maktmedel över arbetarklassen, snarare än tvärtom. Det var just detta Winsemius menade när han sa att ”kapitalet kan gå till andra länder … arbetarna har inga flyktmöjligheter”: kapitalet kan strejka (flytta produktionen) så fort arbetarklassen börjar ställa krav. Det chockerarande – men på sätt och vis också hedervärda – är att Winsemius så ogenerat accepterade de politiska konsekvenserna av dessa ekonomiska slutsatser.

De gemensamma livsvillkoren bestäms ju huvudsakligen av marknadskrafter vars kontroll ligger utom räckhåll för den nationella demokratins makt.

För låt oss konfrontera Winsemius sanna politiska insikt utan omsvep: i en global marknadsekonomi baserad på konkurrens länder emellan är det svårt att se hur en exportberoende ekonomi överhuvudtaget ska kunna praktisera genuin demokrati. De gemensamma livsvillkoren – föremålet för varje meningsfullt demokratiskt övervägande – bestäms ju huvudsakligen av marknadskrafter vars kontroll ligger utom räckhåll för den nationella demokratins makt. Folket, tycks det, kan bara välja ”rätt” eller välja ”fel” – och i slutändan, som Winsemius uttryckte saken, bestämmer den utländske konsumenten.

Detta betyder dock på intet sätt att staters makt över ekonomin har gått förlorad, utan enbart att staters ekonomiska makt i allt lägre utsträckning är demokratisk – det vill säga, allt mindre delegeras från folket till deras demokratiska representanter. När statschefer beslutar kring den globala ekonomins framtid (under förhandlingar kring frihandelsavtal såsom TTIP och TPP) tycks de inte göra detta i egenskap av representanter för folkets demokratiska makt. I stället gör de detta bakom stängda dörrar, utom räckhåll för demokratiskt inflytande, och av allt att döma med avsikt att begränsa sina respektive befolkningars politiska och ekonomiska rättigheter.

Det är förstås oklart när eller hur makten att inskränka folkets politiska och ekonomiska rättigheter delegerades till dessa ”demokratiska representanter” – troligtvis var denna maktöverföring lika lite baserad på demokratiska principer som Winsemius råd till Lee Kuan Yew att ”eliminera kommunisterna”. För att citera vår egen EU-kommissionär Cecilia Malmström angående hennes arbete med just TTIP: ”Jag tar inte mitt mandat från Europas folk”.

Allt detta har motiverat vissa forskare (mig själv inkluderad) att prata om globaliseringens politiska ekonomi i termer av företagsstatens framväxande. Vår grundläggande hypotes är att staters ekonomiska makt i dag allt mindre baseras på folklig suveränitet och alltmer på taktiska överenskommelser stater och företag emellan. ”Företagsstaten” är ett begrepp vars syfte är att benämna denna mer porösa, relationella och i traditionell mening antidemokratiska makt som utövas över den globala ekonomin genom bland annat frihandelsavtal som tilltänkta TTIP och TPP.

Globaliseringen, menar vi följaktligen, bör inte förstås som en slutgiltig triumf för marknadens makt över staten, utan i stället som ett uttryck för statens förändrade maktanspråk. Vanligtvis när vi pratar om stater som demokratiska är det eftersom vi anser att deras makt begränsas av och sammanfaller med en viss befolkning och ett visst territorium. Vi säger till exempel att Sverige är ett demokratiskt land eftersom den svenska statens makt ”utgår från” det svenska folket (och därmed begränsas av de senare).

I motsats till detta menar vi att företagsstaten – detta framväxande nätverk av stater som agerar som företag, och företag som agerar som stater – utövar en makt vars gränser inte sammanfaller med nationsgränser, och som därför inte heller begränsas av de demokratiska anspråk som utövas av nationella befolkningar inom dessa gränser. Globaliseringen, med andra ord, har stärkt företagsstaten på bekostnad av nationalstaten.

Trump själv är ju tämligen besatt av nationell suveränitet och nationella gränser.

Donald Trumps seger, tror jag, bör i mångt och mycket förstås en protest mot denna nya ”löskoppling” mellan nation och stat – nationalstatens upplösning – som företagsstaten iscensätter. Trump själv är ju tämligen besatt av nationell suveränitet och nationella gränser, vilka i hans mening är hotade av just det ”politiska etablissemang” som har glömt bort sitt demokratiska uppdrag till förmån för Wall Street och multinationella företag – till förmån, alltså, för globaliseringens krafter. För honom tycks denna besatthet översättas i lika delar besatthet vid etniska gränser som vid nationella/ekonomiska; hans kanske mest kända reformförslag, att bygga en mur mot Mexiko, ska ju inte bara skydda mot skadlig konkurrens från mexikansk arbetarklass utan även mot rasifierade knarklangare, ”bad people”.

I detta är han såklart varken ny eller unik. Att se storkapitalets destruktiva tendens som ett uttryck för rasblandning är typiskt för den sortens populism (för att inte säga fascism) han representerar. Vidare är ju Trump i mångt och mycket en intensifiering av företagsstaten, snarare än dess faktiska motståndare. Den underminering av demokrati som storföretagens ekonomiska och politiska hegemoni har inneburit i USA ska enligt Trump åtgärdas genom att han själv är så rik att han inte kan köpas – en ”integritet” som om något tar oss ett steg längre in i företagsstatens politiska logik. Vad som gjorde honom till USAs nästa president var att han pratade och betedde sig på ett sätt som tveklöst särskilde honom från det ”politiska etablissemang” som så många amerikaner slutat tro på, samtidigt som han erbjöd en legitim kritik av den globalisering som de förra orkestrerat.

Tyvärr kan hans protektionistiska ansats, även om den vore sprungen ur en genuin vilja att hjälpa arbetarklassen (vilket den troligtvis inte är), omöjligen lösa den grundläggande konflikten. Inga stater kan i dag ställa sig utanför den globala ekonomin utan att detta får allvarliga och negativa konsekvenser för den nationella ekonomin. Samtidigt tycks denna globala arena bit för bit och i tysthet underminera allt vad folklig demokrati heter – en tendens som den politiska teoretikern Sheldon Wolin har kallat ”inverterad totalitarism”. Den verkligt svåra frågan, som sällan besvaras av alla de som kritiserar Trump för hans protektionism, är huruvida detta betyder att vi en gång för alla måste välja mellan globalisering och demokrati.

Sådant var i mångt och mycket valet mellan Clinton och Trump. Och till dess att vi utvecklar demokratiska institutioner som kan fungera på ett meningsfullt vis även inom en globaliserad ekonomi kommer vi med all säkerhet att ställas inför detta sorgliga val fler gånger.

 

Jacob Hjortsberg är doktorand i socialantropologi vid Universitetet i Bergen.