– Tittar vi på 1980-talet betraktades drogmissbruk som ett utslag av en bredare social problematik, man sökte orsaken inom social exploatering, missförhållanden, fattigdom och klass. Avhjälpandet skulle ske genom sociala reformer, säger Filip Roumeliotis, som doktorerat med avhandlingen “Ideological Closure: Drug Prevention in a Post-political society”, vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet.
– På 90-talet började man i stället se missbruket som ett attitydproblem, att människor använder droger för att de var positivt inställda till droger. Metoderna, som i stor utsträckning importerades från USA, handlade nu om att förändra individens attityd. Bland annat inriktade man sig på att få föräldrar att sätta upp tydliga regler.
Det är klart att det inte bara är rationella beslut som påverkar var människor hamnar, lika lite som rationella beslut leder till att man hamnar i drogproblematik.
Filip Roumeliotis, doktor i sociologi
Du skriver att dagens drogprevention utgår ifrån en nyliberalt fokus på individen. Hur menar du?
– Tittar man på programmen i dag är frånvaron av samhällelig påverkan slående. De syftar till att hitta individuella orsaker. Det är märkvärdigt tyst om skillnaden mellan att växa upp i dåliga förhållanden och i en stabil miljö. Det utgår ifrån den nyliberala individen som hyperrationell som inte är förhindrad av strukturella villkor. Man blundar för strukturer.
Vad ser du för problem med det?
– Framförallt är det en väldigt simplistisk bild. Det är klart att det inte bara är rationella beslut som påverkar var människor hamnar, lika lite som rationella beslut leder till att man hamnar i drogproblematik. Samtidigt framställs vetenskapliga program befriade från politisk inverkan. Men skärskådar man teorin hittar man mycket politiska antaganden.
Vad är problemet med att framställa den rådande drogpreventionen som opolitisk vetenskap?
– Det är demokratifrågan. Vad som händer är att det demokratiska utrymmet krymper. Om den evidensbaserade preventionen inte närmar sig frågor om fattigdom och exkludering, men framställs som icke-ideologisk, försvinner möjligheten att diskutera de sociala problemen inom ramen för drogpolitiken. Invändningar som utgår ifrån andra ideologiska grundsyner kan lätt avfärdas som just ideologi och naivitet.
